Intryck från Frimodig kyrkas inspirationsdagar

Av Jan Erik Amilén 5 April 2017 om: Okategoriserade

Personliga reflektioner efter dagarna i Lund av Thomas Hermansson:

Nu är Frimodig kyrkas årsmöte och inspirationsdag inför kyrkovalet över – och jag känner mig just inspirerad.

Det var två fina vårdagar i Lund, som präglades av en varm gemenskap mellan alla deltagare: styrelser, ombud, medlemmar, sympatisörer, föredragshållare, m.fl.

Förutom själva årsmötet, så bjöds det på flera spännande seminarier om sådant som nya sätt att vara kyrka, missionsarbete bland muslimer, förnyelse baserad på tradition – och mycket mer. Där fanns fler tillfällen till måltids- och fika-gemenskap med folk från hela Sverige, och jag känner mig tacksam för de många samtal jag fick ha med dem, och att jag på det sättet fick berikas av deras erfarenheter, tankar, men också deras lokala bekymmer i det kyrkliga livet.

På lördagsförmiddagen fick jag personligen väldigt stor behållning av de tre föredragen som hölls i St Laurentii kyrka: Folke T. Olofsson som talade om kyrkan som vi bekänner i trosbekännelsen; på ett finurligt sätt vävde han samman olika teman som kyrkans enhet och splittring, maktkamp och martyrium – trots att det var tunga och stundtals sorgliga saker som togs upp, så var det upplyftande. Dag Sandahl öppnade upp en ny värld för mig när han talade om Lutherska Världsförbundets historia; och biskop Stephen från Evangelisk-Lutherska Kyrkan i Tanzania lättade upp stämningen med sin trygga och enkla tro på Jesus som vägen, sanningen, och livet.

Både på lördagen och söndagen firade vi gudstjänster, då vi fyllde kyrkan nog till sista plats – det var fantastiskt att höra den dånande psalmsången! Så kanske det, i ännu högre grad, kommer kännas i himlen: lågkyrkliga, gammalkyrkliga, högkyrkliga, karismatiker, och kristna från andra traditioner som gemensamt sjunger till Gud i glädje! Då kände jag mig hoppfull – och trosstärkt. Lika stärkande kändes den enkla lilla psalm (O Jesus bliv när oss) som vi avslutade årsmötet med.

Det kanske låter som en överdrift, men jag tyckte faktiskt det kändes som en liten försmak av den gång i framtiden då vi alla sargade lärjungar från alla tider kommer få möta Jesus i himmelriket, då all ondska kommer vara nedkämpad, allting återupprättas, och han torkar alla våra tårar ”och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.”

Någon nämnde att kyrkan i alla tider brottats med makten, och nämnde i det sammanhanget Maximos Bekännaren, som fick tungan avskuren och hand avhuggen innan han dessutom skickades i exil – eftersom han vägrade kompromissa om sin tro på Jesus som sann Gud och sann människa. Maximos dog övergiven, men under hans lärjungars livstid upprättades han. Det är en trösterik historia. (Samme person påpekade att de tidigaste generationerna av kristna lärjungar kunde korsfästas upp och ned för sin tro; det sätter våra egna bekymmer i visst perspektiv!)

Jag vill också gärna nämna panelsamtalet med bl.a. Göran Skytte och Lunds biskop Johan Tyrberg. Det var fint att se att en av vår egna kyrkas biskopar faktiskt var med och ville ha med oss att göra (det känns inte alltid självklart), och även att han avslutade panelsamtalet med att välsigna oss.

Slutligen vill jag även ta upp den predikan som Folke T. Olofsson höll på söndagens högmässa: där han djuplodande och humoristiskt utlade berättelsen om hebréerna och deras upphängda kopparorm – en förespegling av Kristi seger över ondskan på korset.

Jag är övertygad om att många fler än jag känner sig inspirerade efter denna helg.

En vän berättade för mig efteråt, att vederbörande efter inspirationsdagen kände “en oerhörd inre glädje och hopp. Har faktiskt lämnat tankar om det sjunkande skeppet överhuvudtaget. Inspiration finns att bära med sig ett tag framåt. Den stora frågan är hur man nyttjar de nya insikterna man fått under helgen.”

När jag gick och lade mig på söndagsnatten kände jag något liknande. Förvisso utmattad efter  intensiv helg, men framförallt… vad ska man kalla det, segerviss? Inte på ett sockersött eller lättsamt sätt.  Men trygg, glad, bekymmerslös.

När jag lade mig ner för att sova tänkte jag faktiskt, som Symeon säger i den bibliska lovsången Nunc dimittis:

”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid som du har lovat.”