Öka församlingarnas självbestämmande

Av Jan Erik Amilén 13 September 2017 om: Okategoriserade

Debattartikeln nedan är införd i Smålands-Tidningen den 13 september, men finns inte på nätet. Publiceras här för att kunna läsas av fler!

**

En av de stora valfrågorna i årets kyrkoval borde bli frågan om församlingarnas självstyre. Tyvärr tycks dock de sekulära politiska partierna som, trots kyrka-stat-reformen hänger sig kvar i kyrkan, återigen lyckas lura väljare och medier att Svenska kyrkans interna val handlar om samma frågor som riksdagsvalet.

Frågan om församlingarnas självstyre har blivit extra viktig eftersom att S, C och de flesta övriga nomineringsgrupperna inför förra kyrkovalet drev igenom en gigantisk centralisering som delade upp församlingarna i ett A- och B-lag. De församlingar som ensamma utgör vad man förr kallade ett enförsamlingspastorat (t.ex. Södra Vi-Djursdala) de berördes inte så mycket, men de församlingar som tillsammans med andra församlingar ingår ett pastorat (t.ex. Hässleby-Kråkshult som ingår i Södra Vedbo pastorat) miste större delen av sitt självbestämmande. Reformen innebar bland annat att församlingarna i pastoraten inte längre väljer sin egen styrelse (församlingsråd), utan dessa utses av pastoratets fullmäktige. Församlingarna får inte som tidigare vara med och godkänna församlingsinstruktionen som bland annat reglerar gudstjänstlivet i pastoratet, utan det är numera pastoratets fullmäktige som gör detta. O.s.v.

Förutom detta så har man, inte minst i Linköpings stift, i rask takt slagit samman både enskilda församlingar och pastorat. Den folkliga förankringen har alltså minskat både genom att vingklippa församlingarna inom pastoraten och genom att göra pastoraten och församlingarna betydligt större. Därtill har många pastorat med stöd från den ovannämnda reformen kommit att missförstå sin roll. Tidigare var det tydligare att pastoratet var en samordnande verksamhet till stöd för dess församlingar, men nu lever många i villfarelsen att pastoratet är basen som på nåder delegerar vissa uppgifter till församlingarna. Detta har också lett till att kyrkans drag av byråkratisk institution ökat på bekostnad av att det är en gemenskap av människor som samlas till bön och lovsång av sin Herre och Gud. Det regelbundna, lokalt förankrade kyrkolivet där prästen kände sin församling får ge vika för en centraliserad organisation med personal som åker runt och sporadiskt gör lite olika insatser på skilda håll.

Det är inte minst de politiska partierna i kyrkomötet som gjort sig skyldiga till detta eftersom de ofta gynnats av stordriften, medan olika partipolitiskt obundna nomineringsgrupper varit starka i de mindre sammanhangen där man varit vana vid att samarbeta oavsett vilken syn man har i den sekulära politiken. I höstens kyrkoval är det Frimodig Kyrka som tydligast och mest konsekvent driver frågan om att stoppa stordriften och att återge församlingarna mycket av sin tidigare makt (t.ex. genom att införa direktval till församlingsråden). Det är dessa och liknande frågor som kyrkovalet bör handla i stället för att vara någon form av uppvärmning till det sekulära riksdagsvalet nästa år.

Markus Klefbeck

Kandidat till stiftsfullmäktige och kyrkomöte för Frimodig Kyrka