Carl Bildt kommer på basaren!

Av Jan-Anders Ekelund den 30 June 2010 om: Struktur, Svenska kyrkans identitet

Dagen skriver här och här om hur kända politiker kryssats in kyrkofullmäktige för sina partier, men som sedan inte kommer på sammanträdena. Jag uppmärksammade i en tidigare blogg att många förtroendevalda i Svenska kyrkan sviker gudstjänsterna utifrån en artikel i Kyrkans tidning. Men sammanträdena brukar besökas. Många inser att dagens system med direkta val innebär stora problem. Kändisar kryssas in, men är det så här vi vill ha det?

Men kraven är inte stora ifrån församlingarna: – Tillsammans med sin fru och barn brukar Carl Bildt vara med på de basarer vi arrangerar vid adventstid. Dessutom röstar han i kyrkovalet, säger Anita Bergström-Hellman ordförande för Hedvig Eleonora församlings fullmäktige.

Benny Helgesson, kyrkoherde i Boo församling, har förståelse för Thomas Bodströms (s) frånvaro men är glad över att han har ett engagemang “vid sidan av”.

– Han finns med i bakgrunden. Det är klart att det hade varit roligt om han hade kunnat vara med i kyrkofullmäktige, men han ställer upp i andra sammanhang. Till exempel var han med i en fotbollskväll vi hade tidigare i år där han medverkade i ett samtal, säger Benny Helgesson.

Tänk om vi skulle berätta dessa två uttalande för representanter ifrån de växande kyrkorna i Asien, Afrika och Latiamerika. De tar sig för pannan när de hör att de som är satta att styra i den kristna församlingen enbart deltar vid enstaka tillfällen på basarer och fotbollskvällar plus att de naturligtvis röstar i kyrkovalet. Kraven är sannerligen inte stora på våra förtroendevalda. Det var inte så dom tänkte en gång när ordet folkkyrkan myntades, men så blev det. Vad gör vi nu? Kan det få fortsätta så här?

Manifest för samvetsfrihet

Av Jan-Anders Ekelund den 30 June 2010 om: Okategoriserade

Vi uppmanas alla, av Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) att skriva under ett manifest för samvetsfrihet. Ett tjugotal kristna ledare ifrån olika samfund har skrivit under uppropet som första undertecknare. Du kan gå in här och skriva under uppropet själv. Dagen skriver också om uppropet på två ställen.

SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson skriver följande:

Samvetsfrihet – I have the right to my opinion!

Sverige är känt för sin samförståndsanda. Vi söker kompromisserna, den minsta gemensamma nämnaren, smörjmedlet som gör att friktionen inte märks … Som nattfjärilar flockas runt en lampa, tenderar vi att gravitera i riktning mot majoritetens uppfattning. På många sätt har detta förhållningssätt tjänat oss väl och skapat ett land med förhållandevis få konflikter och oroshärdar.

Baksidan är att det också skapat ett stort mått av underdånighet gentemot makten och majoriteten. Som folk har vi en lång historia av underordning: vi har underordnat oss kungen, statskyrkan, det statsbärande partiet … Vi saknar i hög grad den attityd som t ex amerikaner tar för självklar: I have the right to my opinion. Jag har rätt till min egen åsikt.

Inte minst gäller detta synen på religion. Från Uppsala mötes beslut 1593 och under 400 år framåt hade vi statskyrka; alla svenska medborgare måste tillhöra Svenska Kyrkan. Mellan 1726 och 1858 gällde dessutom konventikelplakatet som förbjöd alla enskilda religiösa sammankomster utanför statskyrkans kontroll. Det är först från 1 januari 1952 som full religionsfrihet råder i Sverige. Då först kunde svenska medborgare gå ur Svenska kyrkan utan att gå med i något nytt samfund!

Idag är statskyrkan som väl är avskaffad, enhetskulturen på många områden uppbruten och Sverige ett allt mer pluralistiskt samhälle. Men samtidigt finns det starka tendenser att på livsåskådningens område införa en ny enhetskultur, en ny statsreligion: istället för evangelisk-luthersk tro en sekulär livsåskådning som alla förväntas underordna sig.

Jag har ofta mött journalisters förvåning över att jag som kristen har … kristna övertygelser. Det allmänna antagandet är att om någon är kristen så är man det utifrån sekulära förutsättningar och man behåller bara de delar av kristen tro som går att inordna i ett sådant perspektiv.

Detta är bakgrunden till Manifest för samvetsfrihet som vi publicerar idag.

Manifestet presenterar den kristna trons utgångspunkt – tron på en levande treenig Gud – och ringar in tre konkreta områden som är av stor betydelse för vår kulturs framtid.

Det första området gäller människovärdet. Kristen tro hävdar att alla människor har ett inneboende värde, eftersom vi är skapade till Guds avbild. Manifestet utmanar kristna att tillämpa denna höga syn på människan genom att hängivet hjälpa den svage, sjuke och behövande och konsekvent betrakta varje människa som viktig, från befruktningen till den naturliga döden.

Det andra området gäller äktenskapet. En ny lagstiftning förändrar inte vår övertygelse om äktenskapet som ett livslångt förbund mellan en man och en kvinna. I ett pluralistiskt samhälle, med olika uppfattningar i många frågor, är denna klassiska äktenskapssyn en fortsatt legitim uppfattning som måste respekteras.

Normkritik är sedan några år ett modeord och ett viktigt inslag i undervisningen i skolan. Problemet är att det ofta enbart innebär kritik av vissa traditionella normer, istället för en brett upplagd diskussion om normer och värderingar. I dagsläget är det faktiskt kristen tro som är det mest normkritiska perspektivet när det gäller synen på sexualitet.

Det tredje området gäller samvets- och religionsfriheten. Vi avvisar tanken på ett sekulärt samhälle; Sverige är ett pluralistiskt samhälle med olika livsåskådningar och religioner som tillsammans måste få finnas i det offentliga. Både individer och sammanhang måste garanteras rätten till full samvets- och religionsfrihet. En sekulär stat ska inte ta ställning i eller påtvinga åsikter och uppfattningar på områden där religionsfriheten ger medborgarna ansvaret.

Kristna ledare från hela bredden av kristna traditioner står bakom manifestet. Nu kan du tillsammans med dem stå upp för människovärdet, äktenskapet och samvets- och religionsfriheten genom att skriva under manifestet!

www.samvetsfrihet.se kan du skriva under manifestet, skriva ut det och sprida det till andra, läsa blogginlägg och följa diskussionen om manifestet.

Vi kan alltså

Maud Olofsson – hur tänker hon?

Av Jan-Anders Ekelund den 29 June 2010 om: Äktenskapet, Centern, Svenska kyrkans identitet

Vice statsminister Maud Olofsson har i Dagen på nytt pratat om centerns roll i Svenska kyrkan. Olofsson säger självsäkert: ”Vi vill inte att kyrkan ska ledas av präster”. Olofsson verkar inte ha funderat speciellt mycket över att Svenska kyrkan är en bekännelsekyrka där prästerna har fått ett speciellt uppdrag att värna om bekännelsen och att detta är en förutsättning för att kunna vara en folkkyrka. Olofsson verkar överhuvudtaget inte fatta att de politiska partiernas inblandning i kyrkan är starkt ifrågasatt år 2010. Som bekant ifrågasatte de flesta ledarredaktionerna på de stora tidningarna politikernas inbladning i kyrkan i samband med förra årets kyrkoval. Även inom centern ifrågasätts partiets inblandning i kyrkan.

Men det bästa med Maud är att hon är tydlig med det som många företrädare för de politiska partierna ofta förnekar och ibland verkar skämas över, nämligen att politikerna behövs för att förändra traditionella kristna dogmer inom kyrkan. Många förnekar att det fanns en politisk inblandning bakom kyrkans ändrade äktenskapssyn. Men vice statsministern är tydlig, detta är ett bevis för att politikerna behövs i kyrkan, säger hon.
Politikernas inblandning i Sveriges största trossamfund är problematisk. Men jag blir också bekymrad över nivån på den argumentering som Sveriges vice statsminister använder sig av. Jag blir också bekymrad över den kunskapsnivå vice statsministern sitter inne med om Svenska kyrkan, fastän hon uttalar sig med stor bestämdhet. Hur skall jag få förtroende för mina folkvalda i Sveriges regering och riksdag? Hur skall jag tänka när Maud Olofsson uttalar sig om näringslivsfrågor? Är hennes kunskaper och insikter större i dessa frågor? Jag hoppas verkligen det…………

Tillägg 2 juli: Kyrkans tidnings tidigare chefredaktör Lars B Stenström skriver följande på sin mycket läsvärda blogg Stillsam: När en partiledare uttalar sig så renodlat antiklerikalt borde faktiskt Kyrkans Akademikerförbund säga ifrån! Centerpartiets angrepp, genom Maud Olofsson, på vigningstjänsten och Svenska kyrkans ordning bör inte stå oemotsagt.

Även de anställda och fötroendevalda sviker

Av Jan-Anders Ekelund den 13 June 2010 om: Gudstjänst, Levande församlingar

I senaste numret av Kyrkans tidning finns nästan två uppslag om det minskade gudstjänstfirandet i Svenska kyrkan.
Krismedvetandet är inte alltid på topp i Svenska kyrkan, därför är det bra att Kyrkans tidning uppmärksammar detta. En av kyrkans verkligen lärda och kunniga personer, professor Oloph Bexell konstaterar det självklara att söndagen är den självklara gudstänstdagen för den kristna kyrkan. Det har varit så överallt, i alla tider där den kristna kyrkan funnits. Flera biskopar konstaterar att Kyrkan oavsett sekulariseringen ska behålla söndagen som den viktigaste gudstjänstdagen. Men tyvärr verkar vissa biskopar med Eva Brunne i spetsen vara beredd att lämna söndagen med förhoppningar om att siffrorna skall vända.
Bo Brander skriver i samma tidning:

Problemet är inte tiden – högmässa söndag 11. Vid den tiden är det inte svårt att samla folk till hundutställningar, loppmarknader, friluftsaktiviteter och utflykter. Problemet är att den söndagliga gudstjänsten, måste byggas av människor som har gudstjänsten som sin första prioritet. Länge har Svenska kyrkan byggt på evenemang för att ”locka” människor. Det är dyrt och arbetskrävan­de.
De som nu behöver värnas är de självgående kyrkokristna. De som oavsett när församlingen firar gudstjänst kommer därför att de vill fira – just gudstjänst.

Just det, som sin första prioritet. I samma tidning finns också en artikel som beskriver hur de anställda och förtroendevalda inte prioriterar gudstjänsten. Fredrik Modéus skriver i sin utmärkta bok Längta efter liv – Församlingsväxt i Svenska kyrkan, att församlingar som växer kännetecknas bl.a. av att de anställda och förtroendevalda firar gudstjänst. Skönt att höra min egen biskop Carl Axel Aurelius säga att det skall vara fullständigt självklart att de som utgör Svenska kyrkans inre kärna skall vara med vid gudstjänsterna. Jag lever själv i en församling där de anställda alltid är med på gudstjänsterna. Tyvärr så ser vi sällan de partipolitiska företrädarna i kyrkan med några undantag. Däremot firar de förtroendevalda som inte representerar de politiska partierna gudstjänst nästan varje söndag. Hur skall vi som representerar kyrkan få andra att fira gudstjänst om vi inte själva gör det?

Biskop Ragnar Persenius anser att kyrkan genomgår en inre sekularisering, därför har också gudstjänsten förlorat i betydelse. Bakgrunden, enligt honom, finns i den teologi som har starkast ställning i dag. Ragnar säger:

Vi har sett en teologisk omsvängning på senare år. Den liberalteologiska trend som råder handlar mycket om att tolka budskapet utifrån sig själv, men evangeliet är gudomlig uppenbarelse. Att gå i gudstjänst handlar om mer än det som jag själv kan tänka ut hemma. I gudstjänsten kommer Gud till oss i förkunnelsen, sakramenten och gemenskapen i bön och lovsång.

Mission i Sverige: nio punkter av Dag

Av Jan-Anders Ekelund den 2 June 2010 om: Frimodig Kyrka, Mission, Svenska kyrkans identitet

Kyrkans tidning rapporterar om ett stort missionsmöte i skotska Edinburgh till minne av världsmissionsmötet, som hölls här 1910.

Den kyrkliga statistiken pekar nedåt. Vad skall vi göra? Finns det någon som har visioner i Svenska kyrkan för att vända utvecklingen? En som är visionär är Dag Sandahl. Idag på sin blogg, presenterar han nio punkter för mission i Sverige under rubriken: Inte särskilt svårt

Läxan för mission i Sverige tar inte så lång tid att göra – för saken är rätt enkel. Vi vet vad som behövs och det är faktiskt möjligt att få mission att fungera. Missionsfältet finns ju på bekvämt gångavstånd. Det hette av de lågpresterande i början av 1980-talet att man inte kan organisera v’äckelse. Nej, den är Guds verk. Men man kan organisera för väckelse. Det har vi inte gjort. Så här kommer några punkter på temat “vad bör göras?”

1. Bygg levande, gudstjänstfirande församlingar. Det kräver prästers och kyrkoarbetares engagemang men folk drar folk och trängsel ger trivsel. Vi måste ha församlingar att evangelisera till. Annars är det emningslöst. Och till de levande församlingarna hör ett gudstjänstfolk som firar högmässa söndageligen.

2. Rusta lekfolket. Undervisning och själavård är de levande gudstjänsternas fortsättning. Det är fint att få vara kyrkokristen.

3. Använd alla gåvor som finns i församlingen. Om människor gäller “if you don’t use them, you’ll loose them.” Tänk i människor, alltså. Det gör Gud. Och detta är den viktiga majeutiska uppgiften för präster och diakoner i första hand. Mångsidighet hör till församlingens liv.

4. Stärk församlingens apologetiska kompetens. Lärjungar måste kunna ge skäl för sin tro – också i vår tid som dels präglas av en ny andlighet, dels av en ny ateism. Vi markerar både mot religionsväsende och nyenkel rationalism, vi som vet att Verkligheten själv stavas Kristus. Det behövs mer material – i tryck, i radio, i tv – för att förklara trons anspråk och få trons anstöt att hamna rätt. Lukas 1:1-4 ställer anspråket. Bluffar evangelisten?

5. Stärk på allt sätt prästernas kompetens, blås liv i deras nådegåva. Utan prästväckelse blir det ingen annan väckelse heller. I varje fall inte i denna kyrka. Markera prästämbetets centrum – gamla prästers levnadsberättelser visar att de tycker sig haft för lite tid för det verkligt viktiga. Skickliggör kyrkoarbetarna som lärare i församlingen.

6. Se till att alla kan vara stolta över sin församling – och över Svenska kyrka. Men se också till att det finns sammanhang som är störe än församlingens – stiftets gårdar som mötesplatser, resor för studier, retreater mm mm.

7. Gör genomkamningar på nationell nivå för att göra tron trolig. Idén om stora julhandboken (för kropp, själ och ande) i 3 miljoner ex var en idé om sådant arbete.Kyrkomötet ville inte. Ta plats i det offentliga rummet. Där hör tron hemma. “Det är viktigt att synas”, som det heter på Östrans annonsavdelning. Det borde vara värt ett dubbel brevporto varje år att finna missiologiska sökmotorer.

8. Slå vakt om interntionaliseringen – hur lever Kyrkan i mission på andra ställen? Varför växer soliga kyrkor medan andra befinner sig på reträtt? Ställ frågorna, sök svaren!

9. Ta på allvar itu med de svenskkyrkliga konfliktfrågorna. De är verkliga frågor som söker svar. Nu måste det arbetet till. Jag menar, vi förlorar människor som varit helhjärtat engagerade i Svenska kyrkan därför att de helt enkelt inte står ut längre med det som sker och ser att de inte får den omsorg de skulle kunnat räkna med. Och förlorar vi den sortens folk, varför ska vi tro att vi kan locka nya? De kommer att upptäcka precis detsamma om de tar tron på allvar

Vigselbråk

Av Jan-Anders Ekelund den 1 June 2010 om: Äktenskapet, Svenska kyrkans identitet

Debatten kring kronprinsbröllopet har varit högljudd. Präster i Svenska kyrkan har varit aktiva. Debatten har gällt om Victoria skall ledas in i kyrkan av sin far eller följa den traditionella ordningen i Svenska kyrkan, alltså att brudparet går in tillsammans. Visst önskar man att präster i Svenska kyrkan skall höras och synas i massmedia. Men är detta rätt fråga? Är inte denna fråga tämligen perifer jmf med det som är centralt i vår kyrkas tro? Jag tycker absolut att brudparet skall gå in tillsammans enligt gängse ordning i Svenska kyrkan. Jag har t.o.m. gått med i en facebookgrupp som förespråkar detta. Men borde inte kyrkans ledning och anställda lägga sitt engagemang på väsentligare saker?
Jag blev därför väldigt glad över den debattartikel som prästerna Gunnar Hyltén-Cavallius och Anna Sophia Bonde skrivit i dagens Dagen. De uttrycker samma tankar som jag tänker:

Många kristna känner i dag sorg över de signaler som kyrkan sänder ut på ett allmänt plan. De känner inte igen sig i ledningens syn på vad som är centrum och periferi. De är trötta på kyrkliga företrädare som bara vågar vara modiga när det är ofarligt att vara det. Med ett sådant evangelium tappar kyrkan ofelbart i attraktionskraft.

Rikskyrkan har som ett övergripande mål att söka behålla så många kyrkotillhöriga som möjligt. “Vigselbråket” kan påskynda antalet utträden. Om Svenska kyrkan skulle lyckas förmå hovet att ändra sig i detta fall, kan följande citat bli besannat: “En sådan seger till och jag är förlorad”.