Svenska kyrkan och polyteismen

Av Anna Sophia Bonde den 26 February 2011 om: Religionsdialog, Svenska kyrkans identitet

I dagens DN lustmördar Lena Andersson Stockholms stifts reklamkampanj på temat “Ja till respekt – vi tror på en Gud som inte gör skillnad på människor”. En tidigare slogan i samma kampanj löd, om ni minns, “Nej till rasism”.  Jag funderade redan då i mitt stilla sinne vem denna kampanj riktar sig till. Är det verkligen någon som misstänker Stockholms stift för rasistiska tankar, ord eller gärningar? Har någon känt sig nödgad att stämma i bäcken? Vadan detta behov att försvara sig redan innan någon anklagat en?  Samma frågor kan ställas till den nu mer affirmativt formulerade trosbekännelsen.

Som kristen ochdärtill  intellektuellt intresserad har jag ofta förvånats över att Lena Andersson, alltid läsvärd och oftast klarsynt, har så många blinda fläckar när det gäller just kristendomen. Jag har ofta tänkt att sentensen “fanatism är kompensation för tvivel” stämmer in, inte bara på hennes föregångare Ingemar Hedenius utan också på Lena Andersson. Men, som den gamla sången lyder, God works in mysterious ways. Dagens kolumn verkar direkt inspirerad, jag menar av den Helige Ande. Andersson skriver:

Om Svenska kyrkan för en gångs skull hade klarat att förfäkta något bortom sina gudsnådeliga plattityder kunde de ha skrivit: ”Vi tror på Gud, som inte gör skillnad på människor”. Eller ännu hellre: ”Gud gör inte skillnad på människor”. Men då handlar det ju om Gud och inte om Svenska kyrkan. Och därtill har man gjort påståenden om en ensam Gud, om att alla troende – även rasister och sexister – har samma gud, samt om dennes hantering av världen. Det skulle ge problem med verklighetens reellt existerande ojämlikhet och moraliska katastrofer. Den diskussionen vill kyrkan inte ha, så den rotar i fyndlådan och väljer den bästa av gudarna.

Det spelar tydligen ingen roll hur Guds jord ser ut eller att det av den gamla trosbekännelsen blir kvar ett retoriskt skal som kyrkans tjänare uttalar men inte tror på. Det viktiga är den egna självbilden. Reklamkampanjen får Svenska kyrkans ohederliga filosofi och kunskapsteoretiska haveri, där inget behöver hänga ihop och intellektuell redighet gjorts synonym med rigiditet, att stå än mer smärtsamt klar.

Det är svårt att inte hålla med, Svenska kyrkan har länge behövt inte bara en andlig utan också en intellektuell uppryckning. Den postmoderna vattvällingen fostrar varken goda tänkare eller hängivna efterföljare till Jesus, den är näringsfattig och inte att rekommendera för någon.  Däremot inbillar jag mig inte att någon reklamkampanj från kristet håll, hur vältänkt den än vore, skulle falla Lena Andersson i smaken. Men det är en annan femma.

JA! Det är möjligt.

Av Jan-Anders Ekelund den 24 February 2011 om: Frimodig Kyrka, Medlemskap i Svenska kyrkan

Vad är det som är möjligt? Jo, att stanna kvar i Svenska kyrkan fastän Svk så ofta förnedrar sig själv. Då menar jag inte i första hand att personal på nationell nivå under det två senaste åren köpts ut för 36 miljoner kronor plus kostnaden för alla utköp på församlings- och stiftsnivå.

Även om det är förfärligt att pengar slösas bort på detta sätt, istället för att användas till exempelvis diakoni och mission så finns det än större problem inom Svk. På sportspråk, den läromässiga genomklappningen, då kyrkan och dess företrädare så ofta förnekar eller skäms för Kyrkans bekännelse. Finns det ett samband mellan den administrativa genomklappningen i Kyrkans hus och den läromässiga? Jag vet inte, men det tål att samtalas om.
Många ställer sig frågan, kan jag vara kvar? Allt för många trogna kristna lämnar Svk för andra kyrkor och samfund. Genom en liten broschyr vill Frimodig kyrka väcka en debatt kring detta. Vi menar att det är viktigt att vara kvar i Svenska kyrkan.

Läs broschyren och sprid den! Du kan beställa den ifrån:
marie-louise.olofson@frimodigkyrka.se

Du finner broschyren här:
Är det rätt att stanna kvar i Svenska kyrkan

Tystnadsplikten igen…

Av Jan-Anders Ekelund den 24 February 2011 om: Tystnadsplikten

Vi har tidigare diskuterat den absoluta tystnadsplikten på denna blogg och i Kyrkans tidning efter att den ifrågasatts av Mats Rimborg i en debattartikel i KT. Kyrkans tidnings ledare och även Bo Brander försvarar i dagens tidning den absoluta tystnadsplikten.

Här följer Bo Branders klarsynta resonemang:

Rekyl: Fullständig bikt kräver gottgörelse

KT:s tentativa argumentering om den förfärlige mannen i Österrike är både dålig och bra.
Det som är bra är att prästen har absolut tystnadsplikt. Det kommer att vara kristenhetens karaktäristika för själavård och bikt oavsett vad nationers lagstiftning kommer att ha för åsikter. Det hör till kyrkans esse.

Men en person, i den i ledarens nämnda situation, skulle i rejäl själavård aldrig få förlåtelse, med mindre han bättrar sig och löste de sina från den fruktansvärda livssituation som han ådragit dem.
Biktinstitutionen innebär inte bara bekännelse och avlösning utan också gottgörelse – satisfactio operis – heter det på latin.
Ingen kan bekänna sina synder och samtidigt behålla när-stående i en nedgrävd källare och tro att synderna är förlåtna. En gottgörelse – här konkret en frigörelse av de i konkret mening våldförna – hör till biktens fjärde steg.

Just nu är det 25 år sedan mordet på Olof Palme. Om mördaren – som enligt GW Persson lever – trädde fram, skulle han av Jesus Kristus bli totalt förlåten. Men det jordiska straffet hör till botgörelsen. Det juridiska jordiska straffet har Kristi kyrka inget att invända emot.

Kyrkans bikt är fundamental men också ganska handfast. Den gäller inför Gud. Alltid.
Där finns den stora barmhärtigheten verkad av Kristi försoning. Men där finns också – där det är möjligt – ansvaret att ta det jordiska straffet och göra rätt för sig.

Bo Brander

snart i en kyrka nära dig!

Av Anna Sophia Bonde den 24 February 2011 om: Medlemskap i Svenska kyrkan

Frimodig kyrka ger i dagarna ut en broschyr som vill diskutera det för många svåra dilemmat huruvida man bör stanna kvar i Svenska kyrkan. FK vill på detta sätt  ingjuta mod i kyrkfolket, mod och hopp inför framtiden. Håll utkik efter en liten grön folder – snart i en kyrka nära dig!

Marcus Birro, kyrkan och heligheten

Av Anna Sophia Bonde den 17 February 2011 om: Helighet, Svenska kyrkans identitet

I en lika tänkvärd som sorgsen krönika i Expressen funderar Marcus Birro över samtidens förakt för allt som andas helighet. Och hur kyrkan hänger på, till synes omedveten om vilken skatt hon har fått att förvalta. Han skriver: Gud är det särskilt populärt att håna. Till och med i kyrkan. Vilken obarmhärtig skam att Svenska Kyrkan, med ett darrande leende får man förmoda, öppnar sina dörrar för befängda konstnärers fixering vid nedmonterandet av allt heligt. Jesus blir bög i läderbyxor och alla stumma ateister nickar med i samförstånd. När en annan konstnär gör rondellhundar av profeten Mohammed förvånas vi över de troendes indignation och förtvivlan. Konstnären lyfts in i värmen och prisas för sin medelmåttighet. Som om dessa ständiga attacker på troende skulle vara modigt. Som om uppluckrandet av tro, helighet och tröst, skulle vara en ärbar bedrift. Vilket misstag det är. Det är bara lathet. Det är futtigt och ovärdigt. Alla kan hata, det är enkelt. Att älska är tusen gånger svårare.

Kyrkan har ofta, får man väl förmoda, goda intentioner. Man vill inte stänga ute någon, utan vara öppen och inkluderande. Allt ska kunna rymmas, i hennes famn. Men jag tror Birro har rätt i att den goda viljan ibland kan spela oss ett spratt. Och att den, kanske mer än något annat, är ett symptom på att vi inte riktigt begriper vad det där med Jesus handlar om.

preventivmedel

Av Anna Sophia Bonde den 15 February 2011 om: Äktenskapet

Svenska kyrkans hemsida rapporteras inför Alla hjärtans dag att många församlingar i landet nu erbjuder  s k PREP-kurser, vilket ska utläsas “praktiska redskap för ett engagerat parförhållande”, i studieförbundet Sensus regi. Metoden bygger tydligen på Harvardforskning, vilket låter betryggande. Enligt en familjerådgivare handlar det inte om terapi utan om “en förebyggande, parstärkande kurs”.  Det är välkommet i en tid då skilsmässor och splittrade familjer alltmer framställs som något oundvikligt, så riskerar det liksom  att bli i den moderna världen när var och en ska förverkliga sig själv. Lev som du vill, så länge du inte skadar någon annan, hör man ofta som något slags rekommenderad livsprincip. Men så fort vi människor lever med varandra så riskerar vi att just – skada varandra. Den enes frihet krockar ständigt med den andres frihet. Därför behövs det nog en hel del preventivt arbete, om orden om “i lust och nöd tills döden skiljer oss åt” ska ha något med verkligheten att göra.

Det är överhuvudtaget en stor uppgift för kyrkan, att berätta om själavården, att den är gratis, under tystnadsplikt ochatt  den är tänkt att användas inte bara vid kriser och katastrofer utan också, ja, kanske framför allt, i förebyggande syfte. För egentligen borde det ju vara lika angeläget att ta hand om sin själ som att ägna sig åt motion, tandborstning och bokläsande. Minst.

Årsmöte Frimodig kyrka

Av Jan-Anders Ekelund den 13 February 2011 om: Frimodig Kyrka, Gudstjänst, Kyrkohandboken

Lördagen den 7 maj har Frimodig kyrka årsmöte. Detta året blir det i Jönköping på Sofiagården. Temat för dagen är: Vad är då en människa – om mörkrets makt och Guds möjlighet.

09.30 Välkomstfika

10.00 – 10.45 Hans Weichbrodt: bibelstudium över Jes 52:13- 53:12. Försoningsteologin i GT kopplat till uppfyllelsen i NT

11.15 – 12.00 Anna Sophia Bonde: föredrag med temat “Varför människan inte kan låta bli att synda – om paulinsk och postmodern människosyn”.

12.00 – 12.30 Frågestund

12.30 – 13.30 Lunch

13.30 – 15.00 Årsmötesförhandlingar

15.00 Bönegudstjänst

Varför detta tema? Vi tror det är viktigt att knyta an till den debatt som uppstått kring frågor som rör syndabekännelsens vara eller inte vara i gudstjänsten, arvsynden och dopet. Vi ser tydliga teologiska glidningar i dessa frågor. Bl.a har det i Kyrkans tidning varit infört debattartiklar som vill avskaffa kravet på syndabekännelse i alla huvudgudstjänsterna.

Kyrkohandbokskomittén föreslår också att syndabekännelsen skall vara fakultativ. Domkapitlet i Skara skriver i sitt remissvar till komitténs arbete, att det är en tråkig tradition att det första samtalsämne vi tar upp när vi samlas för att möta Gud är vars och ens synd och skuld. Det är inte heller befogat att bekänna vår tillhörighet till en fallen värld som envars personliga skuld. Enligt domkapitlet kunde en utförlig bekännelse av synd och skuld, följd av en tydlig villkorslös avlösning, i huvudgudstjänsten ha sin plats efter predikan och trosbekännelsen under söndagarna i fastan, särskilt passionstiden, i varje fall på Långfredagen och på Domssöndagen men i övrigt vara fakultativ.

Men som väl är så är många emot denna ändring. Läs bl.a. denna debattartikel i Kyrkans tidning där ett antal personer försvarar syndabekännelsen.

Artikeln avslutas på följande vis:

Vår möjlighet att om och om igen få ta emot gränslös förlåtelse är dessutom konsekvensen av vad Jesus gjorde för oss på Golgata. Jesus gav sitt liv för att rädda oss från synd och ondska. Syndernas förlåtelse, med allt vad den kan innebära av upprättelse, trygghet och glädje är betald i blod. Ska vi då låta bli att be om den för att det skaver att tala om oss själva som syndare?
Självklart inte! Vi ska tvärtom tala mer om synden, men på vår tids språk och med nåden i centrum. Och vi ska aldrig förneka människor att ta emot den förlåtelse och upprättelse som Jesus kom till jorden för att ge oss.

Kristdemokraterna i Svk

Av Jan-Anders Ekelund den 6 February 2011 om: .kr Kristdemokrater i Sv Kyrkan

Nu kommer sanningen fram. Krisdemokraterna i SvK har fått 100 000 kr av moderpartiet per år. I valrörelsen förnekades allt samröre med partiet. Det hette t.o.m. i valrörelsen att man var partipolitiskt obundna. Efter valet, under kyrkomötet, grusades den partipolitiska obundenheten.

Det är för väl att partiledningen markerat och dragit in bidraget. Nästa steg måste vara att partinamnet skyddas mot att användas i kyrkliga val.

Biskop Koskinen

Av Jan-Anders Ekelund den 6 February 2011 om: Biskopsmötet, Frimodig Kyrka, Kyrkomötet, Organisation

Biskop Lennart Koskinen intervjuades i senaste numret av Kyrkans tidning. Av svaren att döma kan man nästan tro att biskopen vill gå med i Frimodig kyrka. Så lär det nog inte bli men han talar om flera av våra kardinalfrågor, kyrkans identitet, kyrkosyn, partipolitiseringen och arbetsgivareansvaret för prästerna.

Smaka på detta ifrån intervjun:

Men om de ideologiska frågorna lämnas åt sitt öde, har man då inte missat målet som ledare för kyrkan?
– Jo, det tycker jag också. Absolut. Men mycket av agendan styrs från tjänstemannaväldet i kyrkokansliet och de politiska partierna. Det verkar ligga i deras egenintresse att behålla makten. Ingen släpper ifrån sig makt frivilligt. Men vart tar då vår identitet som kyrka vägen?
Han säger att samma sorts maktkamp utspelade sig när man beslöt att lägga arbetsgivaransvaret på pastoraten. Alla visste att det var ”fruktansvärt dumt” att göra pastoraten till arbetsgivare för prästerna. Ändå genomfördes nyordningen, trots att kompetensen inte finns i de små församlingarna. De orkar inte med uppgiften.

Angående hur frågan om arbetsgivareansvaret för prästerna behandlades på kyrkomötet 1999 skriver Yngve Kalin följande på sin hemsida: (more…)