42 % vill ha en annan inriktning?

Av Jan-Anders Ekelund den 31 March 2011 om: Biskopsmötet, Mission, Partipolitisering, Svenska kyrkans identitet, Väckelse

Göteborgs stift har idag valt ny biskop. De röstberättigade har sagt sitt. Det blev Per Eckerdal. Ett stort grattis till Per som blev vald till biskop på sin 60-årsdag.

Två tydliga alternativ fanns att rösta på, det är alla bedömare eniga om. Klassisk kristen teologi med missionsinriktning mot liberalt inriktad teleologi. En kandidat fri och obunden det politiska systemet och det kyrkliga etablissemanget mot en kandidat nominerad av partipolitiska företrädare. Per Eckerdal var de politiska partiernas kandidat i slutomgången, även om man ser att han även fått partipolitiskt obundna röster, när man ser hur domkapitlet och stiftsstyrelsen röstat (16 – 1 i röster till Eckerdal). Motkandidaten Staffan Grenstedt lever och undervisar i den mest expansiva lutherska kyrkan i världen, Mekane Yesus i Etiopien.

Många i det kyrkliga etablissemanget är förvånade över att 42 % av de röstberättigade har röstat på Grenstedt och därmed tydligt visat att de vill ha förnyelse av och en annan inriktning i stiftet. Man kan också på goda grunder anta att en majoritet av prästerna och diakonerna i stiftet röstat på Grenstedt. Hur skall Per Eckerdal relatera till detta? Kommer han att ta sitt ansvar när han tillträder enhetens ämbete?

GP skriver att Per Eckerdal är mycket medveten om de konflikter som finns inom Göteborgs stift men menar att man inte får sopa saker under mattan:
Vi får inte vara rädda för konflikter, konstaterar den blivande biskopen, som också är glad att kyrkan givit besked att man vidgar äktenskapsbegreppet och godkänner samkönade äktenskap. Per Eckerdal menar också att engagemanget från kyrkans sida i samhällsfrågorna bör kunna bli ännu större än idag

Konflikträdd skall inte en biskop vara, men hur har Per Eckerdal tänkt ge livsutrymme till de 42 % som vill en annan inriktning? De som vill satsa minst lika mycket på mission och evangelisation som på ett ökat politiskt engagemang i samhällsfrågor. Visst skall kyrkan vara aktiv i samhällsfrågor, kyrkan har alltid haft ett profetiskt ansvar. Men tyvärr så är det sällan Svenska kyrkan blir profetisk i sitt samhällsengagemang – Svenska kyrkan blir oftast bara samhällstillvänd. Men det är ingen annan än Kyrkan som kan vara missionerande. En kyrka som inte är ”missionsformad” har ingen framtid eller ens något existensberättigande.

Jag hoppas verkligen att Per Eckerdal skall överraska. Ja minns honom som en mycket god präst i Älvsåker i början av 80-talet då SESG:s studentförning i Gbg brukade ha läger i hans församling. Tänk om det är den Per vi kommer att se som biskop, då blir det bra! Men så är det ju det här med att folk gör teologiska resor…………………när väl resan börjat så är det svårt att se målet.

Är det dags att lämna kyrkan nu?

Av Jan-Anders Ekelund den 19 March 2011 om: Jesus, Medlemskap i Svenska kyrkan, Religionsdialog, Svenska kyrkans identitet

Under senaste veckan har det pågått en debatt både inom och utom Svenska kyrkan angående att Sofia församling i Stockholm anställt en imam.

Den högljudda debatten har framförallt förts mellan de främsta företrädarna för modernistisk teologi inom Svenska kyrkan. Sofia församling är sedan långt tid kända för sina sofiamässor, regnbågsmässor och Taji/Qigong program. De som främst argumenterat emot är de kända prästerna Annika Borg och Johanna Andersson, fd Almer (jämnställdhetssamordnare på Chalmers). Den som tror att det skall bli tyst och lugnt och inga stridigheter inom Svenska kyrkan om man kan tysta de som står för vanlig klassisk kristendom har misstagit sig. Det finns långt ifrån någon enighet bland dem som företräder liberal teolog.

Borg och Andersson inledde med att skriva en debattartikel i Svenska Dagbladet under namnet ”En kyrka i fritt fall”. Sedan har stiftsprosten Bo Larsson svarat. Ytterligare ett inlägg är gjort av Borg och Andersson. I dagens GP tar Johanna Andersson på nytt upp ämnet i sin återkommande gästkrönika på ledarsidan.

Först måste man konstatera att Borg och Andersson har helt rätt, att det borde vara en omöjlighet för en kristen kyrka att anställa en imam. Deras rubrik är tyvärr helt sann, en kyrka i fritt fall.

Man kan inte annat än instämma i: ”Om kyrkan inom sig även kan låta andra religioners ledare förkunna sin tro – och dessutom betala för det – är detta en stor förändring i Svenska kyrkans lära, som behöver genomlysas av läronämnd, biskopsmöte och kyrkomöte.”

Kyrkoordningens 34:e kapitel är tydlig med vad som gäller:

7 § Behörig att anställas på och inneha en tillsvidareanställning i Svenska kyrkan är den som tillhör
1. Svenska kyrkan, eller
2. en annan evangelisk-luthersk kyrka inom Lutherska världsförbundet eller en kyrka eller ett
samfund som Svenska kyrkan genom Kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild
ekumenisk samverkan med.
Det som sägs i första stycket gäller inte sådana anställda som uteslutande eller så gott som
uteslutande arbetar inom begravningsverksamheten.
Vid en viss anställning får göras undantag från bestämmelserna i första stycket om det finns
särskilda skäl. (SvKB 2002:9)

Även om detta är en tidsbegränsad anställning så strider det fullständigt mot intentionen i KO. Jag tror inte någon hade en tanke på att det eventuella undantag som KO öppnar för skulle kunna gälla anställning av en imam.

Men man blir ändå konfunderad över delar av Borg och Anderssons argumentering. Argumenteringen i första artikeln bygger på att vi som kristna har en annan värdegrund än islam. Man pekar inte oväntat på kvinnosyn och inställningen till homosexualitet. Visst skiljer det i värdegrund mellan islam och kristendom till vissa delar, men i andra delar är den faktisk densamma. Däremot så skiljer sig våra trosbekännelser väsensskilt åt. Vi bekänner att Jesus Kristus är Herre och Frälsare, det gör man inte inom islam. Det är därför vi inte kan anställa imamer eller företrädare för andra religioner. Jesus Kristus är den helt avgörande skillnaden. Jesus säger i Joh 14:6 “Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”

Jag hoppas att det är detta som Borg och Andersson menar när de skriver på slutet: ”Även om tolkningarna inom kristendomen är många, så är det ändå Jesus Kristus som står i centrum och utgör själva utgångspunkten för kyrkans arbete.”

Jag vet att en del menar att imamanställningen är droppen som gör att man måste lämna Svenska kyrkan. Det går inte att försvara ett medlemskap längre när Svenska kyrkan anställer företrädare för andra religioner. Jag förstår verkligen att man kan fundera i de banorna. Men innan du begär ditt utträde, läs Frimodig kyrkas nya broschyr, Är det rätt att stanna kvar i Svenska kyrkan?

”Ingenting tyder på att det inte blir värre, innan det blir bättre” Och när raset kommer – vem skall då finnas där för att kunna bygga något nytt av ruinerna?”

Tillägg 2011-03-25. Dagen och Kyrkans tidning

Frimodigt Esbjörn!

Av Jan-Anders Ekelund den 1 March 2011 om: Biskopsmötet, Organisation, Partipolitisering, Svenska kyrkans identitet

Nu har två biskopar börjat blogga. Förutom ärkebiskop Anders Wejryd så har även Karlstadbiskopen Esbjörn Hagberg kommit igång. Esbjörn skriver det självklara att partipolitik inte har i kyrkan att göra. Men tyvärr är det inte självklart att våra biskopar uttrycker denna självklarhet offentligt. Därför är det extra roligt med denna frimodighet ifrån Esbjörns sida. Mer sådant!

Skall kyrkan vara partipolitisk? Nej, borde det självklara svaret vara. Det skall inte vara kyrkans uppgift att alliera sig med partipolitiken. Kyrkan ska stå fri för att alltid kunna vara den kritiska rösten oavsett vem som har makten. Den lojalitet kyrkan skall ha är med Gud och till tron på Guds kärlek och omsorg om varje människa. Kyrkan ska alltså vara en politisk samhällsröst men inte partipolitisk. Då är det inte okomplicerat att kyrkan till stor del just är partipolitisk i hela sin demokratiska struktur. Finns det inte en risk att just den strukturen är ett hinder för att kyrkan skall våga säga de obekväma sanningarna och vara en profetisk röst i tiden? Kopplingar till den politiska makten riskerar alltid att skapa oheliga allianser och bidra till ohälsosam försagdhet .