Frimodighet!

Av Jan-Anders Ekelund den 24 June 2011 om: Ämbetsfrågan

Anna Sophia Bonde har en utmärkt debattartikel i veckans Kyrkans tidning. Hon spinner på samma tema som Kvinnorna kring Jesus. Är en islossning månne på väg efter 53 år?

I en av kommentarerna till artikeln i nätupplagan skriver Daniel Andrén: Jag blir glad, upplyft och tårögd när jag läser din artikel. Det ger mig hopp inför framtiden. Må Gud välsigna ditt viktiga arbete!

Pessimism eller realism?

Av Anna Sophia Bonde den 16 June 2011 om: Medlemskap i Svenska kyrkan, Svenska kyrkans identitet, Svenska kyrkans lära

I väntan på att domkapitlet i Västerås ska utreda prästen Ulla Karlssons uttalanden väljer nu hennes kyrkoherde, Mats Hulander, att låta sig intervjuas. Tidningen Dagen citerar: 

“Att ha som strategi att undvika livets tunga och mörka sidor, att avskaffa begrepp som skuld, synd och skam är fel väg att gå. De “existentiella frågorna” är just existentiella för att människor överallt och alltid ställt dem.”

“Problemet med Ulla Karlssons resonemang är att det både förnekar människans synd och skuld därmed hennes ansvarighet och att Gud av kärlek gripit in för att vi – trots allt – ska kunna leva med höjt huvud och fullt ansvar. Allt annat vore ett “helvete”, men det har vi i tron räddats från.”

Sekulariserade människor påstår ofta att “fromma” kristna har en pessimistisk syn på tillvaron, att allt blir så onödigt “allvarligt”. Men handlar det inte, som Hulander menar, snarare om realism än om pessimism? Realism både vad gäller antropologi, alltså vad en människa är för något, och teologi, vem Gud är och vad Gud vill oss. De tankar Ulla Karlsson vill föra fram framstår då som ett slags önsketänkande, både om vem man önskar att människan ska vara och vem Gud ska vara. Ulla Karlsson är inte ensam om detta önsketänkande. I dagarna presenteras en stor undersökning om vad Svenska kyrkans medlemmar tycker om sin kyrka, med drygt 10 000 tillfrågade. Enligt samma tidning menar sig endast 15% av dessa tro på Jesus, 15% kallar sig ateister och 20% agnostiker. Biskop Eva Brunne tycker det är överdrivet att tala om “kris”. Ändå ska det bli intressant att se ifall redovisningen av dessa siffror får några konsekvenser för vår kyrkas beslutsfattare eller om det fortsätter att vara business as usual.

Ämbetsfrågan – kan man inte göra på något annat sätt?

Av Jan-Anders Ekelund den 10 June 2011 om: Ämbetsfrågan, Frimodig Kyrka, Jesus

Den s.k ämbetsfrågan, alltså om det är rätt att kvinnor prästvigs, har splittrat Svenska kyrkan under lång tid. Få saker i kyrkan kan mobilisera folks känslor mer. För profana journalister blir det ett stort scoop varje gång man bråkar om detta i kyrkan och för en sekulariserad allmänhet så framstår det hela som mycket märkligt. Bråkigt har det varit och fortfarande finns det krafter som vill fortsätta på denna väg.

Men kan man inte göra på något annat sätt? En grupp kvinnor har bildat ett nätverk med namnet, Kvinnorna kring Jesus. De representerar kvinnor i Svenska kyrkan med skilda uppfattningar i ämbetsfrågan. I gruppen finns både prästvigda, diakonvigda och lekmän (eller heter det lekkvinnor!?). De kommer ifrån olika fromhetstraditioner inom Svenska kyrkan. De har träffats, bett och samtalat tillsammans. De vill konstruktivt finna en annan väg än konfliktens.

I dagens nummer av Svensk pastoraltidskrift (SPT) publicerar kvinnorna i nätverket en artikel. Tänk om denna artikel kan få vara en början till, inte bara ändring av paragrafer i kyrkoordningen, utan framförallt också till en mentalitetsförändring inom vår kyrka där vi respekterar varandras samveten. Det går att göra på ett annat sätt!

Så här skriver gruppen:

Ämbetsfrågan – kan man inte göra på något annat sätt?
Detta var rubriken på det föredrag som Bengt Holmberg höll på Laurentiistiftelsen 16 oktober 2005, och som gavs ut i SPT:s småskrift Försonad Mångfald året därpå.

Vi är många som apropå den s.k. ämbetsfrågan haft smärtsamma anledningar att fråga oss detsamma, många gånger. För alldeles oavsett vad man tror och tänker i sakfrågan – alltså huruvida Gud vill att kvinnor ska vara präster – så är detta en fråga som splittrar och smärtar. Från båda ”sidor” är splittringen ibland så djup, att vi, som faktiskt bekänner oss till samme Herre och hittar hem i samma kyrka, inte ens kan tala med varandra och än mindre be tillsammans. Ord som samexistens, tolerans, kompromiss och gemenskap, nämns sällan i samband med ämbetsfrågan, och det tas inte alltid väl emot, om man dristar sig att föreslå dem. Frågan om möjlighet till samexistens med bevarad integritet för alla oavsett uppfattning i ämbetsfrågan är kyrkopolitiskt kontroversiell, vilket oftast gör det omöjligt att ge offentlighet åt de praktiska lösningar som faktisk redan finns och fungerar väl.

Utifrån frustration och sorg över denna situation, och utifrån en fast övertygelse om att Kristus vill att vi ska vara ett, har ett löst sammansatt nätverk bildats av kvinnor i olika åldrar, med olika uppdrag i Svenska kyrkan, både präster, diakoner, förtroendevalda och ”vanliga” gudstjänstfirare, som fått arbetsnamnet Kvinnorna kring Jesus. Vi står i olika fromhetstraditioner och har olika syn och tro när det gäller Svenska kyrkans ordning med prästvigda kvinnor – men vi delar vår tro på Jesus Kristus och vår kärlek till honom. I detta nätverk finns en självklar utgångspunkt i att båda sidors uppfattningar är legitima och att dess respektive företrädare därför bör beredas sådant livsrum som står i överensstämmelse med vad tro och samvete bjuder. Ingen skall behöva känna sig andligen svältfödd utifrån ”andra sidans” preferenser.

Vi delar också en övertygelse om att vår tro, vår kärlek och vår samhörighet i Kristus är större än våra olikheter, och att det därför är vårt gemensamma uppdrag att med kärlekens kreativitet bemöda oss om att bereda verkligt livsrum åt varandra och verka för enhet och försoning i den kyrka som vi alla tillhör och älskar. Detta vill vi göra med en realistisk beredskap inför att vi kommer att få att leva med våra olikheter också i framtiden, men också med frimodighet och glädje.

Rent konkret fungerar nätverket så att vi med jämna mellanrum möts för att dela erfarenheter, tankar och visioner och på så sätt styrka och uppmuntra varandra till att arbeta för enhet och försoning i de församlingar och sammanhang där vi finns till vardags. Vi vill vara en bönegemenskap, där vi ber tillsammans, för varandra och för hela Svenska Kyrkan. Vi vill också öppet visa att det faktiskt är möjligt med gemenskap och försoning även när det kommer till olikheter i ämbetsfrågan. Vi vill visa att det finns en god vilja att hitta praktiska lösningar som gör att var och en, med olika övertygelser i frågan, kan beredas goda yrkes- och arbetsmöjligheter och även möjlighet till ett böne- och gudstjänstliv i kyrka och församling. För det går faktiskt att göra på ett annat sätt!

Annette Andreasson
Margareta Bengtsson
Annika Bertilsson
Josefine Callenberg Sävenstrand
Agneta Elgenmark
Madeleine Eurenius
Ylva Evensen
Catarina Fondén
Lena Hugosson
Evelina Johansson
Lisa Kjellgren
Britta-Lena Ljungman
Maud Lundin
Bodil Månsson
Marianne Petersson
Kristina Runesson
Berit Simonsson
Solveig Wollin
Miriam Wredén Klefbeck

Deras tankegångar ligger väl i lnje med Frimodig kyrkas valplattform.

Försoning i ämbetsfrågan
Svenska kyrkan är djupt splittrad av ämbetsfrågan som många, både inom och utom kyrkan, upplever som en av de mest tjatiga och förödande debatterna i den svenska kristenhetens historia. Vill man få slut på bråket kan man inte fortsätta att höja ton­läget. Kyrkans strävan måste vara att nå försoning även här. Frimodig kyrka menar att mer arbete skall läggas på att finna konstruktiva lösningar som värnar om alla inblandade. Frimodig kyrka vill att kyrkan aktivt och intensivt skall arbeta för försoning i ämbetsfrågan och att personer med olika hållning i sakfrågan skall behandlas lika vid t.ex. tjänstetillsättningar

Ända ifrån Frimodig kyrkas begynnelse har vi haft olika syn på ämbetet inom Frimodig kyrka. Frimodig kyrka vill visa på samma försonande väg som kvinnorna i nätverket gör. Det är kontroversiellt i dagens kyrka och samhälle. Märkligt att försoning kan vara så kontroversiellt………

Jesusmanifestationen fortsätter

Av Jan-Anders Ekelund den 2 June 2011 om: Ekumenik, Frimodig Kyrka, Jesus

Jesusmanifestationen återkommer nästa år. Frimodig kyrkas kyrkomötesledamot Hans Weichbrodt är intervjuad i tidningen Dagen. Hans är med i ledningsgruppen för Jesusmanifestationen. (Förövrigt är också ledningsgruppens ordförande Lennart Möller aktiv i Frimodig kyrka.) Hans säger så här om framtiden: Det är kul att det sprider sig till andra orter också, men samlingen i Stockholm ska fortsätta att vara unik.

Det som är det mest fantastiska med Jesusmanifestationen är att den har en så tydlig biblisk Jesusbekännelse. Läs bekännelsen på Jesusmanifestationens hemsida. Ifrån officiellt håll i Svenska kyrkan vill man oftast inte vara så tydlig i sin Jesusbekännelse vilket har gjort att man ställt sig bredvid manifestationen. Självklart kan man säkert finna fel och brister även i detta arrangemang. Men det som överskuggar allt annat är att människor kommer samman och bekänner den Jesus som kristna i alla tider bekänt sig till och som Bibeln vittnar om. Sen gör det absolut ingenting att det är många som gör det och att man kommer ifrån olika kristna traditioner.

Biskopen, Dalai lama och det andliga smörgåsbordet

Av Anna Sophia Bonde den 1 June 2011 om: Okategoriserade

Bengt Wadensjö, biskop emeritus, skriver idag på debattsidan i Dagen om att det andliga livet i Sverige är större än gudsstjänstlivet och kallar kyrkan “ockuperad” av “traditionalister”, som sägs ha det gemensamt med de vetenskapstroende att de förhåller sig skeptiskt till de mer andligt “öppna”. Det ligger säkert något i den iakttagelsen. Wadensjö redovisar siffror från Centrum för samtidsanalys som ger intrycket att det inte längre är någon tydlig korrespondens mellan en människas etikett och det innehåll etiketten representerar.  T ex säger sig 14% av de “icke-troende” tro på en odödlig själ och 16% på ett liv efter döden, vilket ju kan låta lite konstigt. Antagligen är sådana uttalanden framför allt ett uttryck för nutidsmänniskans förmenta prerogativ att plocka åt sig det på smörgåsbordet som hon finner mest tilltalande. Ett tydligt exempel på detta nämner Ann Heberlein i en krönika i nya numret av Amos när hon problematiserar den överdrivna förälskelsen somliga välutbildade svenskar hyser för Dalai lama. De lyckas helt blunda för somliga drag i hans lära och förstorar andra – fullständigt godtyckligt! Och om “bildade” människor tar sig sådana tankemässiga och dogmatiska friheter är det ju inte konstigt om “hoi polloi” gör det.

Uppgiften för kyrkan i detta torde vara tvåfaldig: dels krävs ordentlig undervisning, för barn, ungdomar och vuxna i kristen troslära och dels måste kyrkan öva sig i att, som Jesus, vara öppen mot människor utan att för den skull bejaka allt som dessa människor råkar tycka. För att bevara en sådan stringens säger det sig självt att vi måste lyssna extra noga till den Helige Andes röst. Det finns många andar men en Helige Ande och, som Paulus skriver (Gal 6:8) den som sår i Andens åker skall av Anden skörda evigt liv.