Jag och vi, om den kristna gemenskapens betydelse

Av Anna Sophia Bonde den 31 August 2012 om: Efterföljelse, Jesus

Chefredaktör Anders Ahlbergs ledartext i denna veckas Kyrkans tidning verkar opretentiös men uttrycker vilken kraft det ligger i den kristna gemenskapstanken. Den “jag-kultur” vi lever i mår bra av att mötas av en levande, kristen “vi-tanke”: individuellt självförverkligande i all ära, men det finns också andra värden. Ahlberg skriver:

Kyrkan och förkunnelsen är inte en vaccinering mot extrem egoism, mot extrema handlingar och det vi ibland klär i begreppet ondska. Men i församlingens gemenskap blir min existens satt i ett sammanhang, livsfrågorna blir viktiga. ”Tillsammans” blir viktigare än ”jag” – mitt jag får en ny betydelse i kyrkans tillsammans.
70 procent av oss svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan. Hur många skulle svara ”församlingen” på frågan om vilka grupper de tillhör och känner gemenskap i. Antagligen få.

Och, i så fall: varför är det inte så? Varför motsvarar inte församlingen-i-allmänhet bättre det ideal som Paulus tecknar i sina brev? Varför är vi så duktiga på att diskutera formalia (läs: strukturutredningsfrågor) men har så svårt att komma till skott när det gäller det allra mest väsentliga, insidan, församlingens trovärdighet?

Då kan det vara uppfriskande att läsa om en gemenskap som verkar bära rik frukt. I Dagen berättas idag om ett (huvudsakligen, men inte uteslutande, katolskt) nätverk, med sitt ursprung på Irland, som engagerar 50 000 personer runtom i världen och 800 personer i Sverige i bön för äktenskap och familj. Man använder sig av ett bönehäfte som innehåller

böner för dem som förbereder sig för äktenskapet, för redan gifta par, för familjer i olika skeden av livet, för par i kris eller sådana som slutat kommunicera med varandra, för dem vars partner gått bort eller som tampas med sjukdom. Man ber också för dem man tar vid efter och för kommande bedjare.

Initiativtagaren, Colette Johnsson, berättar:

I hela världen tror jag att det finns någon under varje timme på dygnet som ber för äktenskap och familj.

Vilken underbar påminnelse om ett arbete som pågår i det tysta, som aldrig får några stora rubriker, men som, i Kristi efterföljd, förvandlar relationer och ingjuter nytt liv i det som var dött!

Replik till POSK

Av Anna Sophia Bonde den 28 August 2012 om: Äktenskapet, Ämbetsfrågan, POSK

På initiativ av bl a Frimodig kyrkas vice ordförande Berit Simonsson existerar sedan några år en grupp med arbetsnamnet ”Kvinnorna kring Jesus”. Den består av prästvigda kvinnor och kvinnor som i princip är motståndare eller i alla fall tveksamma till ämbetsreformen men som trots sina meningsskiljaktigheter vill träffas och samtala, över de vedertagna gränserna.

POSK riktar ett antal frågor till FK och menar att vi inte är trovärdiga när vi inte omedelbart levererar svar på dessa. Men när det gäller ämbetsfrågan så hänger ju eventuella beslut på alla inblandades goda vilja. Finns inte den, blir det inga beslut, ingen försoning. Kvinnor kring Jesus är ett exempel på försoning i praktiken, på gräsrotsnivå. Det får bli steg för steg, man får pröva sig fram och se vilken väg som är framkomlig, vilka ansatser som bär frukt. Det kan man ju aldrig veta förrän man prövat.

Det sorgliga är att de goda exempel som faktiskt finns i vissa församlingar på hur samexistens är möjlig aldrig riktigt har tagits på allvar. Det verkar som att alltför många tjänar på att de tydliga gränserna upprätthålls – och aldrig mötas de två. Låt oss tillsammans göra det möjligt att lyfta fram de församlingar i Svenska kyrkan där samexistens existerar utan att församlingarna direkt brännmärks som ”fållor för kvinnoprästmotstånd”.

Frimodig kyrka är övertygad om att de paragrafer som är införda i Kyrkoordningen om att vägra prästvigning och befordring av vissa personer är okristligt. När bestämmelserna infördes i nya Kyrkoordningen så reserverade sig Carina Etander Rimborg mot beslutet, t.o.m. skriftligt. I reservationen står det bl.a följande: Att i denna situation anta behörighetsregler som ställer unga prästkandidater, diakoner/diakonisser och präster åt sidan är en åtgärd som inte tar människor till vara och deras kallelse på allvar, inte heller skapar ett gott samarbetsklimat i Svenska kyrkan eller stimulerar till kreativ teologisk reflektion. Frimodig kyrka instämmer helt i den av Carina Etander Rimborg underskrivna reservationen. Genom bestämmelserna i Kyrkoordingen har en lösning av ämbetsfrågan avsevärt försvårats.

Kyrkomötet initierade för ett antal år sedan samtalsgrupper ute i landet, på initiativ ifrån Yngve Kalin, som skulle samtala kring ämbetsfrågan. Samtalsandan i grupperna var konstruktiv och god. Tyvärr så lades grupperna ned. Kyrkostyrelsen ville inte att projektet skulle fortgå. När frågan om samtalsgrupperna diskuteras i Ekumenikutskottet vid Kyrkomötet 2001 uttryckte t.o.m. ärkebiskop KG Hammar bekymmer över att frågan inte var löst. Han hade tankar kring en EFS-modell. För många är inte detta en tillräcklig lösning men pga starka påtryckningar så dödades samtalet. Problemet är inte i första hand att det fattas konstruktiva förslag utan att det inte finns ett tillåtande klimat där olika idéer kan få blomma ut.

POSK har ställt FK till svars. Vi skulle vilja vända på frågeställningarna: varför är Svenska kyrkan inte mer intresserad av verklig mångfald, av att ta tillvara förmågor, andliga erfarenheter som skulle kunna berika helheten? Varför läggs inget krut på att överbrygga motsättningarna som de här dryga femtio åren inte har lyckats tysta? Varför får inte eleverna vid pastoralinstituten skärskåda ämbetsfrågan, väga argument och få tillfälle att pröva sig själva: hur tycker jag det är lämpligt att jag som enskild präst/vi som församling hanterar frågan?

Är svaret på dessa frågor måhända att majoritetskyrkan inte tillräckligt litar på den teologiska/exegetiska tyngden i sina egna slutsater?

POSK hävdar att även äktenskapsfrågan är avgjord. För Frimodig kyrka är detta en märklig inställning. Hur kan frågan vara avgjord när ett antal av våra nuvarande biskopar hävdar att den nya äktenskapssynen strider mot Bibel och bekännelse? POSK tror stenhårt på löftena som getts om att ingen skall tvingas att viga enkönade? Hur ser POSK på att det är redan idag är omöjligt att i vissa stift prästvigas eller bli befordrad pga fel syn i äktenskapsfrågan? Hur ser POSK på att det redan idag är mer vanligt än ovanligt att präster utmönstrats vid anställningar pga att de inte viger enkönade par?  Hur tänker POSK agera för att dessa missbruk av löften inte skall fortgå? POSK vill ju framstå som en stor grupp med mycket inflytande. Vi hoppas att detta inflytande skall användas för att löftena kring enskilda präster och äktenskapsfrågan skall upprätthållas.

Jan-Anders Ekelund

Anna Sophia Bonde

Stockholms stift och reklamen

Av Anna Sophia Bonde den 27 August 2012 om: Efterföljelse, Jesus, Svenska kyrkans identitet

Du är inbjuden

Lyssna till musik och föredrag

Delta i visningar och gudstjänster

Njut av gott fika och kulturarv

Kyrkan har sommaröppet

På detta sätt gör Stockholms stift reklam för sig i morgontidningar och tunnelbanevagnar. Jag bor för all del i landsorten men varje gång jag är i Stockholm så ser jag någon reklamskylt för stiftet som jag av någon anledning genast instinktivt ogillar. Reklamkampanjerna verkar följa två spår: antingen går de på den politiska linjen, med något antirasistiskt budskap som alltid verkar mer aggressivt än välkomnande (vilket, möjligtvis, är dess syfte). Eller, som i ovanstående rader, får de kyrkan att framstå i samma dager som det vitklädda par Woody Allens rollfigur möter i filmen Annie Hall. WA frågar hur de får sitt förhållande att fungera. Kvinnan säger: Well, I´m shallow and empty and have nothing to say. Och mannen fyller i: And I´m exactly the same way!

Varken det aggressiva eller det intetsägande torde vara en framgångsrik strategi för en kristen kyrka. Det sorgligaste av allt är att i båda fallen lyser vitsen med själva kyrkan – alltså Kristus själv – med sin frånvaro. I det första fallet är det vi människor som genom vår ansträngning ska göra världen bättre, i det andra framstår kyrkan som något småputtrigt trevligt – men knappast som något oumbärligt, något potentiellt livsavgörande för en människa(, än mindre för världen i stort). Man påminns om Paulus krassa konstaterande i ett av breven till församlingen i Korint: om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. (1 Kor 15:14)

FK, POSK och idédebatten

Av Anna Sophia Bonde den 21 August 2012 om: Äktenskapet, POSK

Jag har inte följt Dag Sandahls och Mats Rimborgs tuppfäktning i bloggvärlden och kan därför inte avgöra om någon avgått med segern, eller i så fall vilken sorts seger (moralisk, teologisk, humoristisk…) det handlar om. Sannolikt är ingen av dem nöjd. Rimborg kastar nu återigen handsken och utmanar i ett blogginlägg hela Frimodig kyrka. Hur ska vi då ställa oss till det? Han ställer frågor om ämbetsfrågan och äktenskapsfrågan och menar ungefär att vad man än tycker i sak är beslut fattade och det är nu dags att vända blad. Något som, enligt Rimborg, blir svårt för Frimodig kyrka eftersom vi inom våra led hyser sådana som vill se en ”återgång till de gamla lärorna”. Alltså inte bara, för att ta ett exempel, att möjliggöra för kvinnoprästmotståndare att bli prästvigda utan vrida tillbaka klockan till före 1958. Rimborg kallar, med viss rätta, sådan konservatism för ”verklighetsfrånvänd”.

Det ligger förstås i POSK:s intresse att utmåla Frimodig kyrka som en samling verklighetsfrånvända reaktionärer. Men om det vore så enkelt skulle ju, å andra sidan, POSK inte ha särskilt mycket att frukta i nästa kyrkoval. Som det är nu anar man viss oro i lägret – det bådar gott för idédebatten under året som kommer!

Om vi börjar med ämbetsfrågan: varför gör vi oss inte bara av med alla kvinnoprästmotståndare eller helt enkelt förbjuder dem? Ska man fullständigt köra över dem eller ska man, vad man själv än tycker, respektera att de finns? Det är ett faktum att en stor del av den andliga förnyelsen som vi får åtnjuta i Svenska kyrkan har sin hemvist i ”sådana kretsar”. Jag kan t ex inte själv förneka att jag fått mycket bra och näringsrik andlig spis på Laurentiistiftelsen i Lund. Somliga drar därav slutsatsen att om det är där Anden är så har kvinnoprästmotståndarna rätt i sitt motstånd. Själv menar jag att det nog inte är i själva ”motståndet” det sitter, men att man i dessa kretsar, just på grund av sin bristande pragmatism, tvingats genomgå en del andliga övningar som fungerat fostrande: det har vuxit fram en kultur där man värdesatt andlig mognad och växt – på ett mycket mer medvetet och allvarligt sinnat sätt än i ”mainstream”-kyrkan, som ofta varit aningslös, som inte förstått vikten av att fostra lärjungar (inte bara ackumulera medlemmar), vikten av att leda människor till en djupare tro än de i dagsläget har. För mitt vidkommande är detta argument nog för att Svenska kyrkan behöver dessa kretsar, hur självgoda och otidsenliga de än kan te sig.

För övrigt, Rimborg undrar bekymrat hur det kommer att bli med allt från manliga-präster-som-är-vigda-av-kvinnliga-biskopar till aningslösa-församlingsbor-som-tar-nattvarden-av-kvinnlig-präst. I en avhandling om svenskkyrkligt kvinnoprästmotstånd kan förstås sådana frågor vara relevanta men i verkligheten, där ju Rimborg säger sig vilja vistas, kan väl de som har juridiken på sin sida kosta på sig viss god vilja – inte att ändra ordningen men att, om det är möjligt, inom denna tillåta viss mångfald. Det är intressant att Svenska kyrkan överlag, som alltid talar så varmt om mångfald, de facto bara gillar mångfald av en viss, bestämd sort. Att kvinnoprästmotståndarna ska ta över Svenska kyrkan är väl ungefär lika sannolikt som att Pussy Riot ska ta över efter Putin.

Vidare, äktenskapsfrågan. Rimborg har rätt i att det än så länge handlar om ett litet antal samkönade par som önskar kyrklig vigsel och att de många liberala prästerna i Svenska kyrkan därmed, med råge, räcker till. Är man pragmatiskt lagd så låter man sig därmed nöja. Men kanske är det ändå inte så dumt att det finns en liten obskyr nomineringsgrupp som inte automatiskt ansluter sig till den för dagen rådande trenden utan vågar gå mot strömmen, även när det kostar på. Inte för att det skulle vara ett självändamål att gå mot strömmen men för att det ibland blir nödvändigt – om man finner att den Gud som tagit oss i sin tjänst kallar oss att göra det.

Hammar om tro och kultur

Av Anna Sophia Bonde den 14 August 2012 om: Kulturdebatt

Per Svensson samtalar i Sydsvenska Dagbladet (12/8) med K G Hammar och är märkbart förtjust. Den alltid så välformulerade journalisten går igång på Hammars distinktion mellan magi och metafor och verkar fullständigt svälja dennes så ofta upprepade mening att tro inte handlar om något som hände för tvåtusen år sedan utan är ”tillit idag, i nuet”. Som om händelsen i sig och tilliten idag inte nödvändigtvis hade något med varandra att göra, att det bara är något som andliga trygghetsnarkomaner fått för sig.

En del av intervjun handlar om förhållandet mellan tro och konst och det sorgliga faktum att så många kulturarbetare känner ”beröringsskräck” inför religion och teologi. Själv vill Hammar se tron som ett slags ”konstyttring”: Vi har musik, bildkonst, poesi och religion. Sättet att förmedla kunskap ligger på samma plan.

Per Svensson funderar:

Konstens och religionens sanningsbegrepp liknar varandra, men skiljer sig från naturvetenskapens. När Hammar lägger fram det så blir det plötsligt smått obegripligt att det teologiska tankegodset har så svårt att hitta en plats i samtida kulturkritik.

Om Hamlet ”finns”, varför gäller då inte detsamma för Jesus? Om det är självklart att litterära texter har något väsentligt att säga oss just därför att de kan och måste tolkas, varför gäller då inte detsamma för de religiösa texterna?

Men svaret på frågan varför det teologiska tankegodset inte hittar någon vidare plats i den samtida kulturkritiken är ju att mycket av den svenskkyrkliga teologin inte är särskilt väl tänkt. Skarpsinne är liksom inte det som kännetecknar oss, inte nuförtiden. Man måste erkänna att det vilar en intellektuell lättja över atmosfären. Den kan ta sig olika uttryck. Hammars resonemang i intervjun ovan är ett exempel, något som Annika Borg förtjänstfullt diskuterar på bloggen kristen opinion.

Vad kan den bero på? Ja, försommarens debatt om exegetikens plats i prästutbildningen är en delförklaring: vi får helt enkelt för lite med oss av det matnyttiga som borde vara vår specialitet. Att studera språk lär en att tänka. Det är mödosamt, men givande. När exegetiken rustas ner och alltför få beklagar detta så kommer det i förlängningen att innebära att vi blir ett slags B-präster: vi kan inte ens det som vi borde kunna. Att då, som någon pastorsadjunkt nyligen i Kyrkans tidning, raljera över ”döda språk” och mena att präststudenter istället borde gå en massa kurser i populärkultur blir ett ganska tydligt bevis på hur lite vi har att komma med, såsom i himmelen så ock på kultursidorna.

En annan anledning till teologins förmenta frånvaro i kulturdebatten torde vara å ena sidan den konservativa teologins självupptagenhet och navelskådande (dess fixering vid ämbetsfrågan, t ex, som under decennier nu effektivt bundit upp duktig tankekraft) och, å andra sidan, den liberala teologins systematiska önsketänkande. Det vill säga dess obekymrade och ihärdiga försök att ta avstånd från alla traditionella läsningar av Bibeln och traditionen, dess oförblommerade utvecklingsoptimism – som om vi, nu, vore bättre på att tänka än ”folk förr”, mindre skeptiska, mindre godtrogna.

Nej, sannerligen behöver Svenska kyrkan en väckelse, också en tankemässig sådan.

Några röster om Svenska kyrkan

Av Anna Sophia Bonde den 13 August 2012 om: Ekumenik, Folkkyrka, Svenska kyrkans identitet

I nya numret av tidskriften NOD (som hör till EFK, Evangeliska frikyrkan (tyvärr har nya numret ej ännu lagts ut på nätet) diskuteras frikyrkligheten, utifrån en stor debatt i våras i tidningen Dagen där en frikyrkoprofil beskrev hur han kommit att känna sig alltmer hemma i Svenska kyrkan och därför drog slutsatsen att frikyrkligheten spelat ut sin roll. I NOD belyses ämnet från alla tänkbara håll, det finns flera bidrag som är läs- och tänkvärda också för en svenskkyrklig läsare. Eleonore Gustafsson (EFK-pastor) erkänner sig också ha en längtan till ”mässans estetik…valven, kyrkklockorna, musiken, rörelserna, textilierna, växelbönerna” men att för henne, som baptist, kan aldrig Svenska kyrkan bli en naturlig orienteringspunkt. Hon avslutar sin text:

Slutligen, jag är frestad att lämna frikyrkligheten för att istället bli en del av den kyrka som har mystikerna till helgon, alla dessa som lärt mig om själens dunkla natt, om utblottelsen, om Kristi närvaro i lidandet, om djupen i Gud. Jag vill vara en del av en kyrka som är djupare än en tum. Samtidigt vet jag att mognad stavas trohet, att mognad innebär att kunna älska min nästa, hur mycket han eller hon än klagar över musikutbudet i gudstjänsten. Samtidigt vet jag att de riktiga helgonen, det är de som låter sina liv bli vetekorn, som dör mitt ute på missionsfältet. Jag väljer att vara kvar, mystikerna får vänta, vi får mötas i det nya Jerusalem istället.

Lennart Thörn, nytestamentlig exeget och tidigare pastor, skriver fint om sin kärlek till nattvarden.

Jag kan komma på mig under veckan att jag längtan efter nattvarden. I nattvarden möter jag Kristus. I nattvarden läggs Kristus på min tunga. Jag har för länge sedan gett upp att förstå nattvardens djupaste innebörd. Men det är i varje fall mycket mer än en symbol, ett minne av någons död eller en gemenskap mellan nattvardsgästerna. Det är ett möte mellan människa och Gud.

/…./

När jag var ung teolog, medan jag ännu trodde att jag skulle kunna bli ett helgon, raljerade jag med mässans ständiga återvändande i syndabekännelsen till utgångspunkten. Nu vet jag bättre: om det inte finns möjlighet att börja om, finns det heller ingen möjlighet att fortsätta.

Kyrkoherden i Olaus Petri, Örebro, Lars B Stenström, beskriver hur det ”under decennier gått en rännil av folk från frikyrkan till Svenska kyrkan” och diskuterar vad det kan bero på. Han talar om tyngden i liturgin, den sakrala musiken och den glädje som kan komma när man förstår att nattvarden är något annat än en symbol, något reellt, ett verkligt möte med Jesus själv. Men det är inte ensidigt:

Frikyrkofolket kommer inte tomhänta. Svenska kyrkan ger inte enbart utan tar också emot. De som deltar i Svenska kyrkans gudstjänster bidrar med stark tro och övertygelse. Glädjen i Kristus är något självklart. Vanan att bjuda på sig själv och att dela gemenskapen likaså. Utan att tveka kavlar man upp ärmarna och ställer upp i nya uppgifter som ideella medarbetare.

Det är uppmuntrande att människor från andra samfund finner vila, glädje och fördjupning i Svenska kyrkans gudstjänster. Kanske är det början på en ny väckelse, där det blir verklighet som författaren Richard Foster skriver om i sin klassiker Strömmar av levande vatten: alla kyrkofamiljer har upptäckt något viktigt, som de andra förbisett. Alla har därför något att bidra med i den himmelska orkestern. Först där kommer vi alla att bidra såsom det var tänkt att vi skulle bidra men redan här kan vi komma underfund med den rikedom vi har tillsammans, som Paulus skriver om:

Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. (Ef 3:17-19)

kyrkan och nyandligheten

Av Anna Sophia Bonde den 8 August 2012 om: Nyandlighet

I en intervju i Världen idag berättar Desirée Kjellin om sin vandring från s k “healingmaster” och häxa till befriad jesustroende. Efter många år i new age-världen, där hon successivt kom att må allt sämre, såg hon en dag en gestalt sitta på sängkanten, en gestalt som hon senare förstod varit Jesus. Hon började söka sig till (Svenska) kyrkan, gick i själavård och hamnade så småningom hos en EFS-präst som rådde henne att rensa hemmet från kristaller, drömfångare, buddhor och liknande och som också, senare, befriade henne från en demon. Hon riktar nu uppfordrande kritik mot kyrkan i Sverige, menar att svensk kristenhet i stort behöver öka sin medvetenhet om faran med nyandlighet:
– Det är för mycket flathet mot nyandligheten. Vi behöver våga stå upp och säga att detta inte är bra. Jesus var aldrig rädd för de radikala sakerna, att säga sanningen. Det är den som gör oss fria.

“Mainstream-kyrkorna” har alltför länge nöjt sig med att vara kritiska mot karismatiska avarter inom det här området. Visst finns det galningar som experimenterar på ett oseriöst sätt med människors hälsa, också inom den traditionellt kristna fållan, men det torde inte utgöra ett argument för att inte ta andevärlden på allvar. Det är ett faktum att när kyrkan inte har någon hjälp att komma med vid sådana här frågeställningar så kommer människor att gå annorstädes. Frågan är: vad hade Jesus gjort?

Den kristna berättelsen och kyrkans sexualetik

Av Anna Sophia Bonde den 2 August 2012 om: Efterföljelse, Svenska kyrkans lära

När vi valde att skriva en artikel om sexualetik visste vi att vi tog en stor risk. Om man inte är väl förtrogen med den kristna berättelsen, utan utgår från ett sekulariserat perspektiv, framstår bibeltexterna lätt som såväl irrelevanta och legalistiska som obsoleta.

Vi gick i den fälla som många kristna ofta gjort när frågan om sexualitet kommer på tapeten: man tar etiken före berättelsen. Det är som filosofen Alasdair MacIntyre sagt: I can only answer the question ´What am I to do?´ if I can answer the prior question ´Of what story or stories do I find myself a part?´

Vi konstaterade själva i vår artikel att Svenska kyrkan förlorat makten över tanken.

Kyrkan, inklusive vi själva, kan inte förvänta sig medhåll från de stora skarorna i vårt land idag. De frågor vi ställer är just därför ytterst viktiga: Är detta en historiebeskrivning som kyrkan bör ställa upp på och bejaka? Måste vi applådera Pridefestivalens epater-le-bourgeois om vi vill ta avstånd från våldet mot homosexuella?

Det var just där vår artikel ville komma in: hur är vi trovärdiga kristna? Inte glädjedödare för vilka etik och moral alltid kommer i första rummet. Utan kristna som, utifrån vår berättelse, kommit till vissa slutsatser och därför måste säga: vi kan, som kyrka, inte ställa oss bakom en festival som

– uppmuntrar till sexuella experiment, bagatelliserar promiskuitet och de övergrepp som följer i dess spår

– just nu i Stockholms tunnelbana gör reklam utifrån slagordet ”Bli homo nu!”

– så aggressivt motarbetar den ”heteronorm” som vi inte kan annat än konstatera är Guds tanke för mänskligheten

Med detta sagt var det så väsensfrämmande för oss att vårt inlägg skulle tolkas som ett stöd för våld mot homosexuella eller straffbeläggande av homosexuella handlingar att vi inte ens tänkte på att detta behövde förtydligas. Vår utgångspunkt var ju varje individs ansvar inför Gud och sina medmänniskor för sin egen sexualitet och en stor tilltro till människors förmåga att med Guds och kyrkans hjälp ta detta ansvar. Vi kan omöjligt se människan som ett offer för sin egen sexualitet, det vore verkligen att förminska henne! Människan är långt mer än sina drifter och de arvsanlag hon fötts med. Hon är Guds avbild, allt hon är har hon fått av Gud. Det är därför vi går vilse om vi är stolta över vår egen förträfflighet, i vilket avseende det än är. Istället får vi begrunda och leva efter Paulus ord i 1 Korintierbrevet: ”Den stolte ska ha sin stolthet i Herren”.

Anna Sophia Bonde och Gunvor Vennberg