Hänt i världen

Av Anna Sophia Bonde den 26 June 2013 om: Efterföljelse, Kyrkovalet 2013

I tidningen Dagens tisdagsnummer kommenterar Erik Johansson – missionssekreterare för EFS och medlem i Frimodig kyrkas riksstyrelse – det uttalande den amerikanska gruppen Exodus gjort, Exodus som länge bedrivit själavård utifrån övertygelsen att homosexuell livsstil kan ändras genom förbön. Exodus företrädare, Alan Chambers, ber nu om förlåtelse för den skada föreningens verksamhet kan ha åsamkat homosexuella.

Erik Johansson är en klok röst i debatten och alltid noga med distinktionerna. Även han välkomnar avbönen och säger, utifrån sitt mångåriga engagemang i föreningen Medvandrarna, som med andra förtecken än Exodus velat ge själavård till dem som kämpar med sin sexualitet:

Det är väldigt bra om de fått insikt om att den enkelspåriga retoriken om att det går att förändra sin sexualitet leder fel./…/Vi menade att det viktigaste är att vi är älskade och förlåtna i Jesus Kristus och att vi blir förvandlade i mötet med Gud. Men att det per automatik innebär en förändrad sexuell inriktning ställde vi oss väldigt skeptiska till, säger han.

Däremot ställer sig Erik Johansson frågande till de slutsatser som Exodus företrädare dragit när de nu lägger ner sin organisation och istället renodlat vill arbeta mot homofobi i kyrkan.

Det är jättebra att man vill hjälpa kyrkorna att bli mer välkomnande. Så resonerade även Medvandrarna, men det är inte samma sak som att välsigna livsstilen eller relationerna.

I förlängningen tror han att Alan Chambers uttalanden kommer att göra att många evangelikala kristna omprövar sin syn på homosexualitet.

– Många kommer att säga: ’vi hade nog fel ändå’ och ändra sin åsikt. Men jag undrar om det är rätt slutsats. Det kanske snarare är ett tecken på att man har en ganska grund teologi kring sexualiteten och äktenskapet, säger han.

På söndag är det Apostladagen. I evangelietexten bekänner Petrus att Jesus är Messias, den levande gudens son. Jesus ger Petrus, som ledare för kyrkan, ett stort ansvar genom binde- och lösenycklarna. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen. (Mt 16:19) Händelserna kring Exodus visar på det stora ansvar kyrkan har och hur svårt det är att undvika de två dikena: laissez faire och lagiskhet utan hjärta. Men att det är svårt innebär inte att det inte är viktigt att, som Erik Johansson, söka upprätthålla distinktionerna, istället för att resignera inför det synbart oundvikliga. Kyrkan har ju egentligen ingenting annat att hålla sig till, där ute på sjön, i mörkret och stormen, än Jesu röst.

För att vår tjänst, som kyrka och enskilda, är det helt avgörande om vi har goda förebilder, som kan förmedla Jesu exempel till oss. I gårdagens Kyrkans tidning läser vi om hur en katolsk präst, tillhörande franciskanerorden, i helgen dödats i Syrien av rebeller då han, Francois  Mourad, försökte försvara ett kloster och dem som befann sig där. Klostret hade tidigare varit den enda säkra platsen i trakten, varför några nunnor och andra kristna tagit sin tillflykt dit.

Det är ett sådant “heligt prästerskap” (enligt söndagens episteltext från 2 Petrusbrevet 2) som inspirerar och förpliktigar. Francois Mourad – requiescat in pace. Vi befinner oss inte i Syrien, utanför fönstret pågår antagligen inga strider, inga synbara i alla fall. Ändå är det kyrkans uppgift, också här, att “försvara klostret” och dem som tagit sin tillflykt dit. Hur vi gör det på bästa sätt är en fråga som borde genomsyra den här valrörelsen.

 

 

Tro och politik

Av Anna Sophia Bonde den 20 June 2013 om: Folkkyrka, Kyrkovalet 2013

Ledaren i Norrbottenskuriren tar idag upp det märkliga förhållandet som verkar ha blivit kroniskt i vår kyrka: formellt skild från staten är hon ändå, genom det politiska inflytandet, dess gisslan. Ledarskribenten, Johan Eriksson, skriver:

Sammanblandningen av tro och politik hämmar Svenska kyrkans möjligheter att agera obundet och fritt i samhället. /…/

Ett efter ett lämnar de politiska partierna kyrkopolitiken. Moderaterna har till exempel blivit Borgerligt alternativ, Folkpartister i Svenska kyrkan har blivit Fria liberaler i Svenska kyrkan och Kristdemokrater i Svenska kyrkan har förvandlats till Kristdemokrater för en levande kyrka.

Man kunde önska att partierna snabbare kunde upphöra med engagemanget helt och hållet, men utvecklingen går i alla fall åt rätt håll. Liksom POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) och Frimodig kyrka motsätter sig nämnda nomineringsgrupper det partipolitiska inflytande som finns kvar.

Ja, det gäller att ha ett eskatologiskt perspektiv på utvecklingen!

I veckans nummer av Kyrkans tidning tar några POSK:are situationen i Södertälje som utgångspunkt för en debattartikel. Där är, enligt uppgift, Moderaterna, Socialdemokraterna och POSK jämnstora, vilket artikelförfattarna naturligtvis uppfattar som hoppfullt inför framtiden.  Deras slutkläm lyder:

Även om det direkta kyrkliga intresset i allmänheten skiftar i tiden, bör vi gemensamt se till att Sverige har en modernt utformad kyrka som erbjuder gemenskap, förmedlar livsmod och möter oss individer med respekt i livets både lyckliga och tunga situationer.

Gemenskap, livsmod och respekt – vem kan ha något att invända mot det? Ändå är det något i visionen som ger ett lite avslaget intryck, som att man ändå inte riktigt har fattat vad kyrkan går ut på – som opolitisk, i jämförelse med de traditionella partierna. Jämför gärna med vad Frimodig kyrka skriver i sin valplattform:

Självklart skall vår kyrka, precis som andra trossamfund, styras utan
inblandning av politiska partier. Frimodig kyrka önskar att Svenska kyrkan åter
skall bli frimodig med en ökad kärlek till och förtroende för Ordet. Detta visar
sig i omsorg om och öppenhet mot människor, ansvarstagande för skapelsen och
iver att föra allt fler till en levande relation med Jesus Kristus.

Jag är inte troende men jag skall in i “kyrkopolitiken”

Av Jan-Anders Ekelund den 15 June 2013 om: Frimodig Kyrka, Kyrkovalet 2013, Partipolitisering, Socialdemokraterna

Det tidigare statsrådet Margareta Winberg (S) skall enligt en intervju i Östersunds Posten göra comeback i politiken denna gång som “kyrkopolitiker”.  Comebacken skall ske i kyrkofullmäktigevalet i Östersunds församling.

Winberg säger: – Det är ett steg in i politiken, det ska bli spännande. Jag är inte troende, men de värderingar som kyrkan står för är bra och de vill jag gärna arbeta med. Hon utesluter inte att den politiska comebacken kan sträcka även till andra uppdrag, förutom kyrkofullmäktige.

Det hedrar henne att hon är ärlig men var går gränsen för socialdemokraternas övertagande av det evangeliskt-lutherska trossamfundet Svenska kyrkan?  Många med mig har använt ordet ockupation och fått kritik ifrån (s)  men jag har svårt att se att det är missvisande. Kyrkan står inte i första hand för värderingar, utan i första hand för en bekännelse, tron på Jesus Kristus som världens Frälsare.

Diakonen Inger Lindeskog Frimodig kyrka i Skara stift hade inne en bra artikel i senaste numret av Kyrkans tidning. Tyvärr så är rubriksättningen ifrån Kyrkans tidning missvisande, Kyrkan och politikerna behöver varandra. Det hon skriver är precis tvärtom. Fundera över denna formuleringen:  Jag skulle vilja påstå att det är lättare att tillägna sig parlamentarisk skicklighet som nybliven förtroendevald än det är att som rutinerad politiker tillägna sig förtrogenhet med Svenska kyrkans tro och liv. Och – handen på hjärtat – vilket är viktigast? 

Tankar om trons återkomst

Av Anna Sophia Bonde den 7 June 2013 om: Folkkyrka, Helighet, Jesus, Svenska kyrkans identitet

Utifrån en resa i Georgien och ett besök i katedralen i Tbilisi delar biskop Biörn Fjärstedt i dagens Dagen med sig av sin förhoppning om att det han såg i Georgien skulle kunna bli verklighet också här hos oss. Alltså att tron kan börja spira igen, att människor börjar längta efter mysteriet, efter gudsnärvaron – på riktigt! – också efter lång tids repression. Han beskriver vad han ser under en gudstjänst:

Några gamla är förstås med men framför allt unga, iögonfallande många unga män. Timme efter timme följer de stående och uppmärksamt läsningarna och körens hymner. Det verkar som om mellangenerationen saknas, den som tystades under Sovjettiden, då det i praktiken var förbjudet eller i varje fall högst inopportunt att leva med i kyrkans liv. Men de unga söker upp nationens och kulturens kristna rötter igen.

Varför, menar biskop Biörn, när vi har så mycket rikedomar att hämta i traditionen – skönhet, mystik, glädje, helande, liv – sneglar vi på och försöker kopiera sådant som andra håller på med, och ofta gör mycket bättre än kyrkan?

I veckans Kyrkans tidning uppmärksammar redaktionen helt kort det faktum att i den nyligen uppdaterade DSM-5 (en handbok för att diagnostisera psykiska sjukdomar som används över hela världen)  räknas sorg i mer än två veckor för “mental disorder”. Alltså, något som de allra flesta av oss skulle bedöma som friskt räknas som sjukt. Man kan dra slutsatsen att vi i västvärlden har extremt låg toleransnivå för vad som räknas som ohälsa – och säkert därmed också för lidande.  Vår till synes outtröttliga världsförbättrariver sträcker sig ut över allt vidare nejder. Georgierna led under Stalin, vi under den humanism som säger: du har makten i dina egna händer. Du kan alltid bli duktigare, rikare, snyggare, mer bildad, frigjord, mer socialt kompetent. Kyrie eleison!