Politisk kyrka vid vägs ände

Av Jan-Anders Ekelund den 22 July 2013 om: Frimodig Kyrka, Partipolitisering, Väckelse

I senaste numret av Kyrkans tidning hade vi i Frimodig kyrka inne en debattartikel. Läs den gärna här.

Tillägg: Läs även denna mycket viktiga artikel i samma tidning. Frågan ställs: Hur ska man kunna ta viktiga beslut i församlingen, i stiftet och på riksplanet om man inte tycker det är viktigt att fira gudstjänst på sön- och helgdagar?

(Ut)manande i juli

Av Anna Sophia Bonde den 17 July 2013 om: Levande församlingar

Just som jag själv, alltid vid denna tid på året, slutat grubbla över vitsen och haussen med Almedalsveckan läser jag Sofia Lilly Jönssons uppfriskande drapa om just denna företeelse (och Svenska kyrkans plats där) på tidskriften Evangeliums blogg. Och apropå risken med just mycket snack och lite hockey skriver i tidningen Dagen idag Daniel Alm, pingstpastor i Västerås, om sin längtan efter kyrkans hjärta. Det är förstås på pingstkyrkiska, men torde kunna väcka längtan även hos en och annan svenskkyrkligt hemmahörande person:

I en karismatisk församling finns en självklar respekt för Andens känslighet, där vill man inte glömma att Anden är den helige Ande. Därför tar man inte del i allting men vill vara en välsignelse för alla. När Anden leder oss växer vår kärlek till människor och vår vilja att göra upp med synd, synd i våra egna liv. Detta innebär inte att vi välsignar vad som helst hur som helst, detta innebär att vi vill vara en välsignelse för vem som helst.

Mindre Jesus åt kidsen – eller mer?

Av Anna Sophia Bonde den 13 July 2013 om: Barn och ungdomar

Tidningen Dagen rapporterar om att det är allt färre 15-åringar i Sverige som blir konfirmerade. Istället vinner icke-konfessionella livsåskådningsläger terräng, vilket tyder på att det bakom siffrorna inte ligger ett ointresse för existentiella frågor. Då återstår två möjliga förklaringar till det tapp som Svenska kyrkan ser. Antingen gäller ointresset de kristna svaren på livsfrågorna eller (bara) den prägel som de kristna svaren får i dagens svenskkyrkliga konfirmationsundervisning. Som Per Pettersson, professor i religionssociologi, uttrycker i artikeln spelar föräldrarnas” tillhörighet, och tradition”  förstås stor roll.

Det är talande att han skiljer på begreppen och inte helt enkelt säger “traditionstillhörighet”. Distinktionen speglar det svenska normal(?)fallet: att vara med i Svenska kyrkan innebär inte nödvändigtvis att dela dess tro. Då kanske man som förälder känner sig mer “bekväm” med att skicka sina barn till ett sammanhang där frågorna är viktigare än svaren, där man slipper den där tydligheten som Jesus ofta medför. “Gud” går väl an, det är en rymlig form för allehanda trosföreställningar, men Jesus är en annan femma. Inför honom ryggar medelsvensson, instinktivt.

Inte undra på att Svenska kyrkan på senare år inte uppehåller sig så mycket kring andra trosartikeln. Det är lättare att tala om skapelsetro. Och det handlar förstås inte bara om en känsla inför “publiken” utan också om ens egen livsväg. Jag har hört många predikningar som förmedlat just detta: att predikanten själv fortfarande är mer upptagen av att formulera sina livsfrågor än berättar om vad han eller hon funnit.

Och här har vi paradoxen. Fastän det svenskkyrkliga prästerskapet överlag är så tillmötesgående och inte vill exkludera någon i onödan så verkar tonårsföräldrar idag föredra att sätta sina barn i sammanhang som är tydliga med att de saknar religiös och filosofisk agenda och bara vill diskutera i största allmänhet (något man i och för sig kan ställa sig undrande till. Finns det alls något som kan sägas vara en neutral livsåskådning?).

Som kuriosa kan nämnas att en av de här organisationerna som bedriver läger i “livskunskap” heter Protus. Det verkar vara något slags sammandragning av Prometheus – som är namnet på den finska systerorganisationen – och syftar väl antagligen inte på det kristna helgonet med samma namn.  Ändå kommer jag att tänka på vad C S Lewis skrev (och syftade på sig själv som yngling): en ung ateist kan inte vara tillräckligt noggrann i valet av litteratur. Överallt sipprar det kristna inflytandet in!

Om ett femtioprocentigt tapp på trettio år (som är vad det handlar om vad gäller konfirmationen för Svenska kyrkans del) kan sägas vara en “kris” (alltså ett allvarligt stadium då det kan gå åt endera hållet) borde det vara ett givet tillfälle att istället för att ängsligt fråga sig vad kidsen vill ha börja med sig själv som kristen vuxen: vad betyder Jesus för mig? Vad har Gud gjort i mitt liv? Fungerar bönen och hände verkligen allt det där som Lukas skriver om i Apostlagärningarna? Då har Svenska kyrkan, dess präster och lekmän i alla åldrar, mycket att upptäcka (tänk på den ständigt flödande källan) och är inte på något sätt utlämnade åt ett frågeställande utan svar. Men för att vi ska bli trovärdiga krävs förstås att vi har några erfarenheter att berätta om. Kidsen märker direkt om vuxna svamlar. Går vi till skattkistan kan det sägas om oss, precis som om de första apostlarna: de kunde inte tiga med vad de hade sett och hört.

 

Primus inter pares

Av Anna Sophia Bonde den 9 July 2013 om: Systerkyrkor i världen

Det händer spännande saker i Rom. Den nye påven Franciskus verkar, för att vara en “maktperson”, vara ovanligt mån om sin integritet. Tidningen Dagen rapporterar att han sagt nej till påvliga skor, att han promenerar till jobbet och själv byter glödlampor. Han är också i färd med att reformera Vatikanens strukturer, något som den katolska tidskriften Signum skrivit om:

I sin predikan på lördagsmorgonen sade påven att den första generationens kristna var mer angelägna om att forma en gemenskap av döpta personer präglade av ömsesidig välvilja, snarare än att försöka bygga en gemenskap styrd av regler och lagar. Och påven fortsatte genom att uppmana de närvarande att vara öppna för att de kyrkliga strukturerna nu behöver förändras: ”I kyrkans liv finns gamla strukturer som inte nödvändigtvis kommer att bestå för alltid. Sådana strukturer behöver förnyas.”

Integritet, mod och öppenhet inför Andens röst – det är en treenighet som också svenskkyrkliga präster skulle kunna inspireras av. Än så länge har vi det ju gott ställt, ekonomiskt sett, men när nu påven Franciskus verkar mena allvar med sin strävan att, omgiven av lyx och bekvämlighet, (fortsätta) vara fattig i Anden skulle vi ju kunna se det som en utmaning att, också vi, öva oss i den konsten. Inte bara som förberedelse inför eventuellt snålare tider utan som en övning i att vara öppna för det Gud vill ge – istället för att, som det så lätt blir, fixa allt själva – genom ren och skär effektivitetsiver.

Kärleksfull tillbedjan

Av Anna Sophia Bonde den 6 July 2013 om: Frimodig Kyrka

För tre år sedan beslöt Frimodig kyrkas riksstyrelse att initiera ett bönenätverk, som alltsedan dess varit i funktion. Till detta kan man enkelt anmäla sig, genom att på hemsidan fylla i sin e-mailadress. Då får man varannan vecka ett bönebrev med en liten inledande meditation och därefter några böneämnen inför de kommande veckorna. Det känns gott att be tillsammans och viktigt att, som nomineringsgrupp, inkludera bönen som en självklar del i arbetet. Här följer några ord av den amerikanske författaren Tim Stafford (citerade i PhilipYanceys bok Bön – spelar det någon roll? Libris)

Vi ber inte för att berätta saker som Gud inte vet, eller för att påminna honom om saker som han har glömt. Han bryr sig redan om det vi ber om./…/Han har bara väntat på att vi ska bry oss om det tillsammans med honom. När vi ber står vi vid Guds sida och betraktar människorna och svårigheterna tillsammans med honom. När vi lyfter blicken från dem till honom gör vi det med kärleksfull tillbedjan, precis som när vi ser på våra äldsta och bästa vänner och berättar för dem hur mycket vi tycker om dem, fast de redan vet om det.

Denna lördagskväll går mina tankar och förböner till den koptiska kyrkan i Egypten som idag sett en av sina präster mördas, enligt en kort notis i tidningen Dagen. Fader Mina Aboud Sharubiyin sköts ihjäl av män på motorcykel utanför en kyrka i norra Sinaiområdet. Förra söndagens episteltext (1 Petr 2), om Jesus som hörnsten eller stötesten, blir plötsligt plågsamt konkret.

 

Gud – i kyrkan och samhället

Av Anna Sophia Bonde den 4 July 2013 om: Ärkebiskopen, Efterföljelse, Gud, Kyrkans tidning, Socialdemokraterna

SVT hade annonserat att det skulle bli stor, maffig kyrkodebatt i Almedalen, med utgångspunkten Är det för lite Gud i kyrkan? Tyvärr kom den knappa kvartens debatt igår kväll att handla om höger eller vänster. Helle Klein menade att detta att vara kristen har med människovärde att göra – alltså är alla kloka kristna vänster. Dagens Elisabeth Sandlund ifrågasatte att detta var något specifikt “vänster” och ville komma åt grunden för vårt engagemang som kristna, Jesus själv, och vad det innebär är det är på hans mandat vi verkar i världen.  Om detta har hon skrivit i en artikel Svenska kyrkan är i andlig kris som avslutas:

Öppenheten för en klar och tydlig presentation av vad kristen tro innebär är förvånansvärt stor i vårt sekulariserade samhälle. Respekten för en kyrka som vet vad hon har att komma med och som är stolt över det är påtaglig. Chanserna att nå ut med budskapet är goda.  I takt med att kunskapen om kristen tro sjunkit har också fördomarna minskat och Svenska kyrkan är, trots medlemstappet, det trossamfund som har de i särklass bredaste kontaktytorna.

 Alla kommer inte omedelbart att acceptera erbjudandet om det nya liv, här och nu på jorden och i all evighet i himlen, som Jesus vill ge var och en som är beredd att ta emot . Men att en och annan tackar nej, åtminstone för tillfället, är ett mindre problem än om kyrkan är så otydlig och luddig med vad hon står för att det inte finns något att tacka ja till.

För att nå ut med budskapet krävs uppfinningsrikedom, uthållighet, samarbete över samfundsgränserna, en mångfald av uttryckssätt och ett mod att pröva nya vägar.  Allt är möjligt – så länge utgångspunkten är att det som görs gynnar det övergripande syftet.

Det gäller också kyrkans engagemang för samhället i stort och för dess individer, vare sig det handlar om diakonala insatser för människor i nöd, arbetet för fred, mot miljöförstöring, för en human flyktingpolitik och så vidare, och så vidare. På alla områden har kyrkan som sådan och enskilda kristna en kallelse att göra en insats med den gemensamma utgångspunkten att alla människor har ett okränkbart värde eftersom de är skapade till Guds avbild.

Men genomslaget uteblir om ansträngningarna innebär att strålkastarljuset riktas någon annanstans än mot kyrkans herre, Jesus Kristus.

Ärkebiskopen tyckte att det inte är för lite Gud i kyrkan men väl för lite Gud i samhället, att medierna lite enögt lyfter fram somligt, kyrkligt engagemang men missar mycket annat. Begreppet “andlighet” nämndes, men inte – befarar jag – så att någon direkt uppfattade detta som något lockande.

Kanske är Fredrik Modéus något viktigt på spåren när han i nya numret av Kyrkans tidning önskar ett slags Almedalsanda för kyrkan, alltså att vi inte längre skulle vara så rädda för att låta åsikter brytas mot varandra utan se mångfalden som en tillgång. Han skriver:

Guds barn kan tycka olika och föra debatt utan att kyrkan går under. Vi har en särskild tillgång: enhet beror inte av samma åsikt, ståndpunkt, partifärg, inte av samma politiska agenda. Inte av att tro formuleras likadant. Törsten förenar däremot: efter liv, mening och sanning. Och löftet om gudsnärvaro. Törst och löfte: två konstanter som inte ens det vassaste meningsutbytet rår på.

Just därför är det tråkigt att till exempel Helle Klein, som är en så inflytelserik debattör, dissar alla som inte kommer till samma politiska slutsatser som hon själv. Det främjar knappast samtalsklimatet i kyrkan. Och, vad som är ännu värre: det lär inte få människor att tänka: se på de kristna, som de älskar varandra! – utom möjligen i ironisk bemärkelse.

Vi står bakom flyktingarna säger en samlad kristenhet

Av Jan-Anders Ekelund den 2 July 2013 om: Diakoni, Ekumenik, Flyktingarbete

Igår i Almedalen lanserades en kampanj som skall pågå fram till nästa års riksdagsval. Sveriges kristna råd (SKR) står bakom kampanjen.  Det är väldigt glädjande när vi kan visa upp kristen enhet eftersom polariseringen ökat inom kristenheten i flera frågor. För Sveriges kristna så är det en självklarhet, helt utifrån Bibelns klara undervisning, att ta väl hand om flyktingar och invandrare. Enhet skapas när vi tar Ordet på allvar. När vi slirar med troheten mot Guds eget ord så skapas också oenighet och den kristna frimodigheten tappas bort.  Ett alltmer sekulariserat Sverige behöver en enad och frimodig kristenhet. Underbart de gånger vi får se det.

Manifestet finns på SKR:s hemsida och i tidningen Dagen.  Det går att läsa mer om manifestet  i tidningen Dagen och i Kyrkans Tidning.

I Frimodig kyrkas valplattform finns ett stycke som heter Diakoni – trons händer

Diakonin syftar till att stötta de svagaste i samhället och hävda människors lika och okränkbara värde. Ekonomiska neddragningar med utslagning, arbetslöshet, hög sjukfrånvaro och splittrade familjer som följd har lett till stegrade behov av mänsklig omsorg. En överdriven fokusering på konsumtion och personlig framgång har fått många att känna sig misslyckade och utanför. Frimodig kyrka vill därför arbeta för att stärka det diakonala arbetet och öka den diakonala medvetenheten i Svenska kyrkan. Invandrarfientligheten breder ut sig i Sverige. Vi är som kristna skyldiga att hjälpa och stötta invandrare och flyktingar. Frimodig kyrka stöder Svenska kyrkans ledning, då den aktivt och kraftfullt tar avstånd ifrån invandrarfientliga krafter i samhället.

Svenska kyrkan har ett omfattande internationellt engagemang med flera hundra samarbetspartners runt omkring i världen. Till Svenska kyrkans ansvar hör självklart att stödja kristna runt jorden som förföljs för sin tro. Frimodig kyrka vill också att den internationella diakonin ska prioritera områden som är till hjälp för de allra mest utsatta, genom att hitta goda former att stödja t ex rättvis handel, småskalighet, kvinnoprojekt och mikrofinanser.