Människor och tro

Av Jan-Anders Ekelund den 25 August 2013 om: Flyktingarbete, Partipolitisering, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Fredagens radioprogram i P1  Människor och tro handlade om kyrkovalet och framför allt om Sverigedemokraterna.  Efter en intervju med riksdags- och kyrkomötesledamoten Margareta Larsson (sd) fick Erik Lindfelt, författare och journalist och kanske SR:s främste expert på kyrkopolitik komma till tals.

Han konstaterade att SD och Frimodig kyrka ligger väldigt långt ifrån varandra. I frågan om friheten ifrån staten är SD och Frimodig kyrka de nomineringsgrupper som har störst avstånd mellan sig. Lindfelt konstaterade att människor ifrån FK alltid jobbat för ett totalt skiljande mellan kyrka och stat. FK  och SD är motpolerna enligt Lindfelt. Någon svensk nationalkyrka har aldrig legat för FK.

SD använder kyrkovalet som en språngbräda in i de vanliga politiska valen enligt Lindfelt. De agerar alltså på samma sätt som Olle Burell och Socialdemokraterna. Valmaskineriet till framtida EU- och riksdagsval skall trimmas i kyrkovalet.

Lindfelt poängterade också att synen på flyktingar skiljer sig markant mellan SD och FK.  Lindfeldt påpekade att många av Frimodig kyrkas människor jobbar aktivt med att hjälpa flyktingar. Han påminde om att “Frimodig kyrka-präster” gömt flyktingar i sina kyrkor.

I slutet av intervjun med Larsson friade hon till FK för att få ett större inflytande i Kyrkomötet. Lindfelt var tydlig med att FK inte besvarat några frierier ifrån SD eftersom skillnaderna mellan grupperna är så stora.

Erik Lidfelt har helt rätt.  Det blir väldigt tydligt när man läser de olika nomineringsgruppernas valprogram.  Läs Micael Grenholms, för övrigt son till Svenska kyrkans chefsteolog professor Christina Grenholm, enkla undersökning  Hur många gånger nämner kyrkovalspartierna Gud och Jesus?  Än en gång kan vi konstatera att SD och Frimodig kyrka är motpolerna i “kyrkopolitiken”.

Läs också gärna Judith Fagrell  “Fädernas kyrka – igen” och Carl-Henric Jaktlund i Dagen.

vem tillhör kyrkan?

Av Anna Sophia Bonde den 25 August 2013 om: Jesus, Svenska kyrkans identitet, Sverigedemokraterna

I sitt tal häromdagen uttryckte Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson oro för att Svenska kyrkan blivit allt mindre svensk. Om detta rapporterar Svenska Dagbladet idag. Han uppmanade därför alla SD-sympatisörer att rösta i kyrkovalet, för att – antar jag – återställa balansen.

Liksom Jimmie Åkesson tycker jag mycket om “En vänlig grönskas rika dräkt”. Ändå är jag långt ifrån säker på att det som är gott med Svenska kyrkan i första hand är just det “svenska”.

Birgitta Yavari (senare Yavari-Ilan) skriver såhär i sin bok I min hjärtas trädgård, och ge inte upp bara för att uttryckssättet härstammar från 1976:

Jesus älskar sin församling. Med evig kärlek. Han gav sitt liv för henne. Han, Messias, bröt ner skiljemuren mellan hedning och jude genom sin korsdöd. Och gjorde även mej till något av ett adopterat löftesbarn, gjorde ett nytt folk i sej. Förbannad vore då jag, om jag bygger upp en samfundsfärgad mur mellan mej och den själ Jesus vunnit med sitt blod.    Det gemensamma “vattenstället” är Jesus. Där han blir upphöjd över den uppblåsta kunskapens styckverk, där höjes vattnet till att spola över de olika “ankdammarnas” murar. Så förenar och drar han många till sej. Så många som drivas av Guds Ande hör honom till.
Vi föds in i hans familj, hans kyrka, som mer är en organism av “levande stenar” än en människoorganisation med en anställd Jesus.
Det tillhör Jesus att bygga upp Davids förfallna hydda, Guds tempel av levande stenar. Kärleken och det brutna brödet ska uppbygga oss och tända en eld i människotempel. Inget medlemskort i världen kan ersätta vad som skrives eller strykes i himlen. Den andra födelsen, den ovanifrån, ger mej rättigheten att kallas “hans egen”, och förmånen att dela glädjen och ansvaret av Guds rikes förverkligande på jorden.

Och, eftersom det är söndag, en bön från en annan av hennes vackra böcker, Jerusalem Jerusalem (1981):

O Gud, gör dörren till detta hus vid nog att ta emot alla som längtar efter kärlek och gemenskap, trång nog att utestänga all avund, högfärd och trätgirighet.  Gör dess tröskel så slät, att den inte blir en stötesten för barn och vilsna, trötta fötter, men så hög och stark, att den tvingar frestelsens makt tillbaka.
Gud, låt dörren till detta hus bli en port till ditt eviga rike.

Låt det bli vår bön för Svenska kyrkan.

Bön för biskopsmötet

Av Anna Sophia Bonde den 19 August 2013 om: Biskopsmötet

Bön för biskoparna som samlas idag i Uppsala (notis finns i Kyrkans tidning):

Herre, Jesus Kristus, du är din kyrkas Herde och huvud. Stärk våra biskopar med kraften av din välsignelse, så att de sporrar oss genom sin iver,
blir ett föredöme genom sitt liv, bär oss genom sin kärlek, stärker oss genom sitt tålamod,
uppmuntrar oss genom den helige Andes glädje, välsignar oss genom sina böner, visar vägen för oss genom sin undervisning och så renar oss till ett heligt folk som tillbeder Gud i ande och sanning.             Ty du lever och råder från evighet till evighet.

(ur Oremus, något modifierad)

 

 

 

Kristna i världen

Av Anna Sophia Bonde den 17 August 2013 om: Systerkyrkor i världen

Vid en bokmässa i Edinburgh nyligen gjorde Rowan Williams, numera lord Williams, ärkebiskop em i Church of England, några salta uttalanden om kristen identitet. Han menade att brittiska kristna stundtals romantiserar sitt utanförskap och tenderar att tala om “förföljelse” i tid och otid.  Enligt tidningen Dagen (som i sin tur citerar The Daily Telegraph) säger lord Williams bland annat, möjligtvis med tanke på den svåra situation som till exempel Egyptens kopter nu befinner sig i:

Förföljelse innebär inte att känna sig lite obekväm. När du har kontakt med minoriteter som verkligen förföljs lär du dig att använda begreppet förföljd väldigt restriktivt.

Och kanske som en kommentar till den amerikanska studie som diskuterats i veckan och enligt vilken ateister skulle vara mer intelligenta än troende människor tillägger han:

Vi är skapade att känna oss obekväma ibland. Vi är skapade att känna oss som idioter – hemska tanke! Men när det handlar om att inte tas på allvar eller att drivas med, kom igen, väx upp. Du måste förtjäna respekt om du vill bli tagen på allvar i samhället.

Pekka Mellergårdh, hjärnkirurg och tidigare rektor för Örebro missionsskola kommenterade samma undersökning såhär:

Forskarna bakom den här studien skulle knappast påstå att enskilda troende i allmänhet är mindre intelligenta. Själv tänker jag att den som är rik, frisk och intelligent ofta tycker sig ha mindre anledning att ställa sig frågor om livet och Gud. Jesus själv påstår ju att det är svårt för en rik att komma in i Guds rike, eftersom man måste ödmjuka sig. Resultatet av en sådan här studie är vad man som kristen skulle förvänta sig.

Det är en intressant balansgång, det där, både för enskilda kristna och församlingar: hur bär man sig åt för att undvika, å ena sidan, det självpåtagna martyrskap som lord Williams pratar om och, å andra sidan, den sortens välvilliga pragmatism som låter oss – så att säga –   bli alltför hemma i det Babylonien som aldrig var menat att vara vårt hem utan endast en tillfällig exil?

Systrar och bröder

Av Anna Sophia Bonde den 14 August 2013 om: Ärkebiskopen, Kyrkans tidning, Systerkyrkor i världen

Så annorlunda det mesta hade varit om sådan förtrolig vänskap var rådande mellan oss som arbetar och verkar i kyrkan. Om vi insåg och kände att vi faktiskt behöver varandra – som människor, som kristna och som kyrka. Om vi uppriktigt sökte varandras förståelse för att förstå oss själva lite bättre. Om vi tillsammans och gemensamt faktiskt försökte läsa, prata och skriva om teologi med och för varandra. Alltså verklig, riktig och sann teologi som handlar om Gud, Jesus och den Heliga Anden. Istället för, som det oftast handlar om, till teologi förklädda urvattnade politiska ställningstaganden. (Jo, det finns faktiska skillnader mellan teologi och politik – i form, innehåll och ecklesiologisk relevans.)
 
Då vi inte känner varandra beror våra relationer på det ledarskap som utövas. Det är därför ett problem för vår kyrka att våra ledare, biskopar och andra, inte pratar om teologi i det offentliga. Det är teologin som förenar oss som kristna och som kyrka. Om våra ledare inte kan prata om det som förenar oss i offentligheten så faller gemenskapen sönder. Därför är det ett problem att vår biskop pratar om pingis och film istället för om teologi i det offentliga. Därför är det ett problem att vår ärkebiskop skriver en, om än välvillig, debattartikel i DN som saknar all teologisk relevans och förankring. Vi behöver prata med varandra om teologi och teologiska frågor och våra ledare behöver föregå med gott exempel.
Såhär uttrycker sig prästen bakom bloggen Kyrkliga ting, Patrik Pettersson, om klimatet i Svenska kyrkan idag: samtalsklimatet och det, i hans tycke, syrefattiga teologiska klimatet. Det man skulle kunna tillägga är att det inte bara finns ett behov av att “prata om teologi”. Det finns också, vilket märks såväl på möten och konferenser som i församlingen, hos präster och lekmän tillika, en längtan efter en teologi som genomsyrar ens liv, både ens enskilda liv och församlingens liv. En teologi som inte bara är huvud utan också hjärta. Sådär är ju lätt att skriva förstås. Men jag tror att vi nog alla, även om vi inte alltid kan sätta fingret på exakt vad det är som åstadkommer det, vistats i kyrkliga miljöer som fungerar som oaser för en, där man blir restaurerad till sin inre människa, där glädje finns, frid, läkedom, innerlig gemenskap – och sammanhang som snarare fungerar som energitjuvar, som tar mer kraft än de ger. Oaserna präglas inte nödvändigtvis av att där ständigt pratas teologi (det är snarare en bonus!) – däremot blir de indirekta påminnelser om att evangeliet håller, att det ständigt finns mer att upptäcka i skattkistan.
Det där med vänskap över gränserna: med tanke på oroligheterna i Egypten verkar det givet att vi här i den lugna avkroken av världen tar vårt ansvar och dagligen ber om beskydd för Egyptens kristna. I maktkampen mellan militären och islamistiska Mursianhängare sitter kopterna illa till. Nyligen kastades brandbomber mot en kyrka i staden Sohag, rapporterar Kyrkans tidning idag och hänvisar till Egyptens statliga nyhetsbyrå Mena.

Handling och bön må bli ett: om att göra tältet större

Av Anna Sophia Bonde den 2 August 2013 om: Diakoni, Efterföljelse, Ekumenik, Folkkyrka

Fredrik Modéus, ny ledarskribent i Kyrkans tidning, skriver i veckans nummer om hur “gudsprat” aldrig kan ersätta gudsrelation och antyder därmed att han tycker det är lite för mycket av det förstnämnda i Svenska kyrkan. (Han anknyter därmed till det viktiga ämne som tidigare i sommar diskuterats i Kyrkans tidning av Johan Wierup, om hur märkligt det är att det är så många som beslutar i vår kyrka som aldrig eller sällan firar gudstjänst, alltså har tron som sitt liv och hjärta i vardagen, inte bara vid kyrkorådssammanträden.)

Han hänvisar till en religionssociologisk avhandling från förra året, Den sorglöst försumliga kyrkan (Artos), som lägger stort ansvar på kyrkan för de yngre generationernas “djupgående religiös (a) språkförlust”.

Är det som det verkar att vårt materiella välstånd förlett oss till att tro att allt var väl, när i själva verket tron i det folkkyrkliga sammanhanget alltmer blev något cerebralt – istället för liv, glädje, hälsa, nya livsmöjligheter? Och eftersom bara några få egentligen behövdes i gudstjänsten (dess producenter) så utrustades inte församlingen (de förmenta konsumenterna) med de gåvor som egentligen stod och står henne till buds (Andens gåvor, Guds rustning), varför de vuxna inte blev de andliga mödrar och fäder som de hade kunnat bli? I så fall är de bistrare ekonomiska villkoren att välkomna.

Som en illustration till vad lärjungaskap – verkstad istället för snack – kan innebära kommer ett förslag från Björn Helgesson, komminister i Örebro, vad gäller tiggarna i staden. Kyrkans tidnings notis lyder:

I en debattartikel i lokaltidningen Nerikes Allehanda uppmanade han frivilliga att bli fadder till tiggare. I går, måndag, hölls en första samling.Björn Helgesson skriver:
”Är det många som vill vara med så kan vi vara sju faddrar för var person som regelbundet tigger i vår stad. Fadderskapet inebär då att vi en dag var i veckan sätter oss på huk hos vår tiggare, pratar en stund om det är möjligt, och lämnar över ett matpaket. Ingen ska behöva säga att man är hungrig.”

Ytterligare en illustration: Denna vecka rapporterar tidningen Dagen om en konferens som hålls i Flen i helgen, med arabisk-muslimska konvertiter. Uppskattningsvis är det 500 personer som kommer för att stödja varandra och lyssna till undervisning. Merzek Botros, arabisktalande pastor i Sundbyberg säger:

 Temat för i år tar avstamp i Jesaja kapitel 54, där Gud uppmanar oss att göra vårt tält stort. Vi har en viktig uppgift som församling och det är att evangelisera.

Konferensen gästas av pastorn i en stor evangelikal församling i Kairo, vars kyrka ligger nära Tahrir-torget och därför spelat en viktig roll genom bön, lovsång och praktiskt arbete under de protester som pågått mot regimen alltsedan 2011. Fredagens Dagen har en stor intervju med samme pastor, Sameh Maurice:

– Under revolutionen har Gud använt vår kyrka på ett sådant speciellt sätt. Vi vill vara en kyrka som river murar och bygger broar till samhället och vänskap har skapats där det förut funnits misstänksamhet. Guds kärlek tvingar oss till det. Landet är på rätt väg nu, säger han.

Optimismen går inte att ta miste på. Det är heller ingen underdrift att säga att Sameh Maurice och hans församling befunnit sig i världshändelsernas centrum den senaste tiden.

När revolutionens eld brann som häftigast, lät Sameh Maurice kyrkan bli ett sjukhus för skadade demonstranter. Man var också noga med att förse demonstranterna med vatten, för att de skulle kunna fortsätta.

– Att vi tog hand om många muslimer mötte förvåning. De trodde inte att kyrkan skulle göra så. Men vi trodde så mycket på den villkorslösa kärlekens kraft, säger han.

När de ändå höll på, ville de bjuda in och hedra de familjer vars anhöriga omkommit i tumultet under demonstrationerna. Många muslimer besökte kyrkan under denna tid.

– De som ville var välkomna och vi hedrade familjerna med symboliska gåvor och bad för dem. Många var rörda till tårar och då slogs jag av hur oerhört viktigt det är att kyrkan finns inkarnerad i samhället, säger han.

Sedan tidigare har församlingen varit engagerad i arbete för mänskliga rättigheter och kampen mot godtyckliga arresteringar av den fruktade säkerhetspolisen.

Idéerna bakom revolutionen – som uppstod som reaktion mot allt förtryck – var därmed redan förankrade i kyrkan.

– Det handlar om frihet, demokrati och socialt ansvar. Detta är bibliska principer och något vi har ställt oss bakom hela tiden. Därför var det inte svårt att stötta revolutionen, säger han.

Om hur vi kan inspireras av Egyptens kopter skriver undertecknad i en krönika i torsdagens Dagen.