Ärkebiskop Werkström har avlidit

Av Jan-Anders Ekelund 15 July 2010 om: Äktenskapet, Biskopsmötet, Ekumenik, Svenska kyrkans identitet

Både Kyrkans tidning och Dagen meddelar att vår tidigare ärkebiskop Bertil Werkström avlidit.

Bertil Werkström som själv var med och undertecknade Borgå-överenskommelsen var mycket bekymrad på sin ålders höst över den ekumeniska isolering Svenska kyrkan försatt sig i. Förra sommaren intervjuades han tillsammans med sin efterträdare Gunnar Weman i Dagen.

Signum skriver uppskattande och informativt.

Ärkebiskop Werkström var uppskattad ifrån många håll inom Svenska kyrkan, precis som en ärkebiskop skall vara. Carl-Erik Sahlberg uttrycker följande i Dagen:

– Han är min favoritbiskop. Det jag uppskattade hos honom var framförallt hans fasthet i tron och hans omsorg om den enskilde, säger Carl-Erik Sahlberg som har tagit intryck av att Bertil Werkström lyft fram själavårdens betydelse i kyrkan.

– Men även hans betydelse för evangelisationens har varit viktiga. Han såg Sverige som ett postkristet land som behövde återevangeliseras, säger han.

Dag Sandahl skriver följande på sin blogg:

Ärkebiskop Bertil Werkström
Att gamla ärkebiskopar dör, visste jag väl. Att Bertil tacklat av, hörde jag. Och ändå blev jag moloken när jag i dag på morgonen såg att han dött i lördags kväll. Han var en av Sveriges bästa ärkebiskopar undr 1900-talet. Han var det, därför att han alls inte traktat efter att bli ärkebiskop – men efter Sundby blev det naturligen han. Det hade Erik Petrén sett före många andra.

Till Bertils för allmänheten okända kvaliteter hörde en viss sjävironisk distans parad med en majeutisk förmåga att locka fram det som var bra med ett uppslag i styrelsearbetet och aksnek till och med det sm var bra hos en person. Han styrdes inte av de vanliga kyrkopolitiskt betingade ryggmärgsreflexerna. När han uppfattade att något var rakt bort i tog, blev han orubblig. Han tog på sig ett stort ansvar och tyngdes ibland av det – men det hör ärkebiskopssysslan till. Hans närmaste medarbetare gjorde en gång upp med ärkebiskopinnan Brita att Bertil skulle föras till bilmässan för att få göra något annat. Det blev en lyckad dag. Bertil var bilintresserd. “Svenskarna kan inte bygga bilar”, sa han dock. “Det får Svea rikes ärkebikop inte säga!” genmälde jag – men där var Bertil sålunda orubblig. Att Bertil också engagerat kunde följa det drama som utvecklades i veritabla slapstick-filmer, visste få. Nakna pistolen, till exempel.

Nu är Bertil borta. Jag minns honom och översköljs av vemod. Vi var oense i en del, ense i det mesta. Ingen kan säga något om hans ämbetsuppfattning, anförtroedde jag honom en gång. För han hade faktiskt just en sådan ämbetssyn. Han dagtingade inte. “Du tänker ju i grunden just så fel och ä konsekvent i den synen”, sa jag honom. Han log. Han log inte alltid när han såg vad som sker i Svenska kyrkan. Jag skrev för rätt många år sedan ett brev och resonerade. Han ringde tillbaka. Han var försiktig med sin kritik mot efterträdare (som man ska vara) men kritiken fanns där – dock inte på pränt. Bertil visste hur slipstenen skulle dras. Jag skrattade åt hans försiktighet. Mycket sörjde han det ekumeniska sammanbrottet – Svenska kyrkan isoleras ekumeniskt – men det ska vi inte låtsas om. Bertil byggde något annat.

Må han vila i frid. R I P. Jag tyckte mycket om honom. Jag hoppas att han förstod det.

.