Anna Sophia Bonde

Det här vill jag verka för i kyrkopolitiken:

Bön: Jag skulle vilja verka för fler ekumeniska nätverk, till exempel bön för staden
och gemensamt diakonalt arbete
Bibel: Stiftet skulle kunna inspirera till och även delvis finansiera bibelstudier för förtroendevalda
Gudstjänst: Stiftet kan lyfta fram goda exempel och måna om mångfalden, uppmuntra församlingars skilda profiler samt värna församlingarnas rätt att utse egna församlingsråd
Skapelsen: Stiftet kan vara ”spindeln i nätet” och sprida tips vad gäller energi-effektivisering och hållbar utveckling
Ekonomi: jag vill se avskaffade arvoden för förtroendevalda och att fullmäktiges arbete blir så effektivt som möjligt. Vi behöver utrusta lekmän att bli andliga mödrar och fäder, så att inte kyrkans arbete hänger på de anställda.

E-postadress: a_s_bonde@hotmail.com

Blogginlägg av Anna Sophia:

Rapport från provvalet i Hässleholm

Av Anna Sophia Bonde den 7 February 2014 om: Biskopsmötet, Efterföljelse, Frimodig Kyrka

UPPDATERING: På förekommen anledning behöver syftet med det här inlägget förtydligas. Inlägget innehåller Anna Sophia Bondes, som är Frimodig kyrkas representant i Stiftsstyrelsen i Lunds stift, personliga rapport och plädering från provvalet inför biskopsvalet. Frimodig kyrka som nomineringsgrupp har ingen gemensam hållning i valet. Om du skulle vilja ha din plädering från provvalet publicerad, är du mycket välkommen att höra av dig till webmaster@frimodigkyrka.se.

Idag, fredag 7 februari A.D 2014 var det provval inför biskopsvalet till Lunds stift. Nära tusen personer – präster, diakoner och förtroendevalda – samlades i Q-polen i Hässleholm för att lyssna till pläderingar och lägga sin röst. Jag och fyra med mig talade för Anders O Johansson, kyrkoherde i Broby-Emmislöv och kontraktsprost i Östra Göinge, tillika FK-man. Här följer mitt inlägg, som dock i denna form är något längre än de tre minuter varje talare fick till sitt förfogande.

Jag vill idag plädera för Anders O Johansson, kyrkoherde i Broby och kontraktsprost i Ö Göinge och det finns flera skäl till detta.

Först vill jag börja med det allra viktigaste: där vi är många som pratar har Anders länge (snart 25 år) och hängivet arbetat för att utvidga Guds rike i Broby. Detta visar sig i gudstjänsterna, varje söndag kommer till Broby kyrka mellan 100 och 200 personer, en brokig samling. En annan präst i församlingen, Dan Sarkar, beskriver det såhär:

Ett åttiotal helsvenskar, fyra tyskor, en kvinna från England, en kvinna från Ukraina, en man från Österrike, en libanesisk man, en albansk man, ett par från Etiopien, en kvinna från Zambia (kyrkvärd), en ensamstående kvinna med dotter från Nigeria, en dansk kvinna (diakon), en man från Afghanistan, någon med finskt påbrå och jag som är halvindier… Mängder av nationer, men vid nattvardsbordet ett rike!

Arbetslösa och direktörer, sjuka och läkare, unga och gamla, män och kvinnor, sörjande och glada, rullatorer och barnvagnar, helade själar i trasiga kläder och trasiga själar i hela kläder… Mängder av människor, men i Kristus är vi ett!

Sökare och finnare, andliga resar och de som ute på en andlig resa… Olika långt komna, men Jesus är Vägen.

Det visar sig också i trakten i stort. Anders har, både personligen och som kyrklig ledare, gått i Jesu fotspår till de människor som behöver se Guds kärlek i sitt liv. Till flyktingar, asylsökande, arbetslösa. För att nämna två projekt: Allt är Möjligt-verkstaden  som startades 1992 för arbetslösa och långtidssjukskrivna, i samarbete med kommun och Arbetsförmedlingen. AOJ ledde den under 12 år och är nu ordf. Den sysselsätter idag mellan 50-80 personer som är i utanförskap. Många har kommit tillbaka till studier och yrkesliv.

Vänskap i Broby, ett projekt för att integrera asylsökande – män, kvinnor och barn – i samhälle och församling.

AOJ har också varit drivande i det som kommit att bli ett stiftsprojekt, inspirerat av Church of Englands Fresh Expressions. Detta handlar om hur kyrkan idag ska kunna å ena sidan ”reparera gamla broar”, till de gamla medlemmar som kanske inte längre förväntar sig så mycket av kyrkan, och ”bygga nya broar”, vara kyrka på nya sätt, i nya miljöer – men med samma Jesu hjärta.

Anders har genom sitt goda ledarskap visat både hur en församling kan växa och bli en levande gemenskap där många får tillfälle att upptäcka och utveckla sina gåvor OCH hur församlingen sedan blir till välsignelse i omgivningen.  Han är en förebild för mig eftersom han i sin tjänst visar hur man kan vara lärjunge till Jesus idag i Svenska kyrkan, så att det märks och känns och gör skillnad i människors liv.

Anders har sagt: Bygger församling gör vi tillsammans, frivilliga, förtroendevalda och anställda. Det finns många tankar idag kring vad kyrkan ska syssla med, hur kyrkan ska nå ut och så vidare. Det kan verka så knepigt och svårt, som om Guds Ande inte längre vore verksam ibland oss. Församlingslivet i Broby inspirerar och påminner mig om att när kyrkan vet vem som är hennes centrum, då är det också väldigt mycket annat som faller på plats. Då är det Herren som bygger huset och då blir arbetarnas möda inte förgäves.

Resultatet av valet visade att Anders O Johansson fick 8% av rösterna och därmed går vidare till nästa omgång, en hearing, också den i Hässleholm, 7 mars. Låt oss be om Den Helige Andes vishet och beskydd över Anders.

Anna Sophia Bonde

Herre, till vem skulle vi gå?

Av Anna Sophia Bonde den 14 October 2013 om: Ärkebiskopen, Kyrkans tidning, Läronämnden, Medlemskap i Svenska kyrkan, Svenska kyrkans lära

Detta har hänt: professor Eva Hamberg har utträtt ur kyrkan och därmed lämnat såväl sitt ämbete som sin plats i Läronämnden. En avgörande faktor, enligt intervju i Dagen, kom att bli ärkebiskopshearingen med kandidaternas många inlindande och otydliga svar till exempel kring vem Jesus är, hans börd och (vilket såklart har med börden att göra) huruvida han är mer gudomlig än Muhammed. Inte bara tidningen Dagen utan även Kyrkans tidning höjer på ögonbrynen kring (merparten av) ärkebiskopskandidaternas ovilja att bekänna Jesus som Herre i sina liv och i kyrkans liv. På ledarplats i Dagen undrar Elisabeth Sandlund om nu inte tiden börjar bli mogen för en ny, luthersk frikyrka i Sverige.

Det är tråkigt att Svenska kyrkans ledarskap inte bryr sig särskilt om att lyssna till de röster – och det är ju inte bara Eva Hamberg, Elisabeth Sandlund och Kyrkans tidnings Barbro Matzols – som påtalar att Svenska kyrkan alltmer verkar fjärma sig från en klassisk kristen bekännelse. Antingen bemöts sådana röster med tystnad eller så talas det (misstänksamt) om “konspiration” eller (föraktfullt) om “trospoliser”. Som om ögat inte behövde örat, handen inte foten, hjärnan inte hjärtat.

Nej, vi är många som längtar efter en annan Anda i kyrkan. Såhär svarar Frimodig kyrkas Gunvor Vennberg (i FK:s valbilaga) på frågan hur hennes vision för Svenska kyrkan ser ut:

Min vision är att Svenska kyrkan ska nå en fördjupad enhet i Kristus. En enhet i mångfald där all tillbedjan, oavsett vilken tradition den ger uttryck för, får sin givna plats i helheten. En enhet över nationsgränser och samfundsgränser. Min vision är att Svenska kyrkan ska stå fri från partipolitik och allt annat som binder henne och hindrar henne att vara en Kyrka efter Herrens vilja. Att hon får nåden att bli Herrens redskap för att återevangelisera Sverige genom omfattande Bibelundervisning och trovärdigt liv. Att de gudstjänstfirande församlingarna lokalt växer i tro och i antal människor som lever trons liv i gudstjänst och praktisk handling i vardagen.

I samma intervju uttrycker Gunvor en förhoppning om att Frimodig kyrka ska få vara…

– en mötesplats där kristna från olika inomkyrkliga rörelser träffas och lär känna varandra, där gränser överbryggas för att nå ett gemensamt större mål som är överordnat tidigare konflikter, och så vara ett hoppets och enhetens tecken i en kyrka där den enda lösningen ofta sägs vara att några försvinner.

Frimodig kyrka har i en liten grön folder formulerat några tankar kring den fråga som den senaste veckans händelser aktualiserat: Är det rätt att stanna kvar i Svenska kyrkan? Där skriver vi bland annat:

Nya testamentet visar oss att det aldrig har funnits någon “perfekt” kyrka. Jesus överlämnade nycklarna till samma lärjungar som svikit honom, lämnat honom, förnekat honom. Kyrkans möjlighet att uträtta något har aldrig hängt på hennes företrädares förträfflighet, utan på deras närhet till sin – och hennes – Mästare. Gud ville människans samarbete, med full vetskap om hur bräcklig hennes goda vilja är. Gud ville kyrkans samarbete, med full vetskap om vilket läckande såll hon var, redan från början. /…/

Sveriges identitet som världens lugna vrå blir alltmer porös. I denna svåra tid behövs människor som själva bärs av Hoppet. Som vågar tro att Ljuset övervinner mörkret, också det mörker som förekommer inuti kyrkan själv. För kyrkan hör till världen. Ingenstans i Nya testamentet finns det något löfte om att kyrkan ska kunna vara opåverkad av synd och ondska. Däremot har Jesus lovat att vara med oss till tidens slut. Och att där vi, om så bara två eller tre, samlas i Hans namn så är Han mitt ibland oss.

Så länge människor kommer till tro och därmed visar att den Helige Ande är verksam i Svenska kyrkan torde det vara möjligt att “vara kvar”. Så länge syndernas förlåtelse utdelas, mässa firas och dop förrättas är det möjligt att “vara kvar”. En sak är säker: Herren är kvar. För är det inte han som lämnar de nittionio rättfärdiga för att leta upp det bortsprungna fåret? Det är inte otänkbart att Svenska kyrkan är just ett sådant bortsprunget får.

 

Den domesticerade svanen

Av Anna Sophia Bonde den 17 September 2013 om: Kyrkovalet 2013, Svenska kyrkans identitet

Den fula ankungen känner vi till. Han som vankade runt i hönsgården och längtade efter friheten. Han som, till sist, försakade allt, valde friheten och som när sagan slutar i friheten fann sitt hem.Det är många läsare som genom åren identifierat sig med honom och som nickat åt berättelsens slutord: för vad gör det om man är född i en hönsgård – om man legat i ett svanägg!

Resultatet i årets kyrkoval framstår som en berättelsens spegelbild. Här har vi svanen som är bestämd åt friheten men som inte vill ha den där friheten utan föredrar den trygga förutsägbarheten och de goda köttgrytorna i Egyptens land.

Att då, som Frimodig kyrka, ha talat om vikten av kyrkans frihet och integritet verkar lite otacksamt. Frihet – nej tack! Integritet – nej tack! Vi har det så bra här i hönsgården – kom inte här och måla upp några naiva drömbilder av hur det ”skulle kunna vara”. Det är det här som är verkligheten – face it!

Ändå säger jag, frimodigt, som Cicero: Errare, me Hercule, malo cum Platone, quam cum istis vera sentire.  (Jag vill hellre fara vilse med Platon än tänka rätt i sällskap med den stora hopen.) Om Herren dröjer är det val igen om fyra år.

Lästips 1: Per Gudmundssons ledare i dagens SvD om behovet av den “rätta” fienden

Lästips 2: Guvor Vennberg: Vilka är mest kon(s)ervativa?

Svenska kyrkan behöver ny inriktning – debattartikel i Världen idag

Av Anna Sophia Bonde den 12 September 2013 om: Efterföljelse, Kyrkovalet 2013, Levande församlingar, Svenska kyrkans identitet

Här är sex punkter att observera när det gäller Svenska kyrkans väg framåt, från Frimodig kyrka-perspektiv.

Debattartikel i Världen idag 20130912

Mellanöstern rensas på kristna

Av Anna Sophia Bonde den 10 September 2013 om: Systerkyrkor i världen

I en initierad men dyster artikel beskriver Lisa Abramowicz idag i Dagen situationen i Mellanöstern, hur land efter land töms på sin kristna befolkning. Som ofta vid val (inte bara) i Sverige är frånvaron av utrikesfrågor i det närmaste total. Men medan vi sysselsätter oss med strukturutredningens följder (i och för sig nog så viktiga) sker detta paradigmskifte, följden av stort, mänskligt lidande. Abramowicz avslutar sin artikel:

Sammantaget är situationen i Mellanöstern djupt oroande. Förföljelserna av kristna ser ut att tömma regionen på två­tusenåriga församlingar. Intresset i medierna och i samhällsdebatten har hittills varit förstrött

Journalistisk klarsynthet

Av Anna Sophia Bonde den 9 September 2013 om: Partipolitisering

Läsvärd artikel i Världen idag! Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Ludvigsson resonerar kring Svenska kyrkan och det politiska inflytandet. Det känns onekligen som att Frimodig kyrkas övertygelse om det absurda i det kvarvarande partipolitiska inflytandet över Svenska kyrkan delas av vida kretsar – roligt att dessa kretsar också inkluderar ledarskribenter. Vi minns ju att Dagens Nyheters Susanna Birgersson i förra veckan var inne på samma tema. Uppfriskande med all denna journalistiska klarsynthet.

Kyrka utan Gud?

Av Anna Sophia Bonde den 4 September 2013 om: Efterföljelse, Gud, Kyrkovalet 2013, Mission

Tidningen Dagens nye ledarskribent Carl-Henric Jaktlund uppmärksammar ett nytt fenomen som dykt upp i till exempel London, New York och Melbourne. Människor samlas för att lyssna till en inspirerande talare och få tillfälle att diskutera livsfrågor tillsammans, ett slags – som det heter i London – Atheist Church. Ja, varför inte? Det finns borgerliga namngivningsceremonier och sekulär “konfirmation”, varför skulle inte också vuxna agnostiker vilja samlas och dryfta existensen? Ändå kan man ju som kristen inte låta bli att känna ett visst utmanande pirr när man läser om sådant här: undrar vad Jesus har åtanke för dem? Och, inte minst: vilka strukturer i kyrkan främjar möten med skeptiker och vilka stänger dem, lite fromt självupptaget sådär, ute? Det blir också en utmaning till mig som enskild kristen: är Kristus verklig i mitt liv, så att de jag möter i mina ögon har en chans att få en glimt av den Gud som skapat dem, dött för dem, älskar dem och vill gemenskap med dem?

Hursomhelst måste man konstatera, såhär i kyrkovalskampanjens intensiva skede, att det är sunt att vi inte längre har tvångsanslutning till kyrkan. För att kunna säga ja, med hjärta och hjärna, måste det finnas en reell möjlighet att säga nej. Jag undrar om inte Simone Weil skulle kunna vara en lämplig filosof att sätta i händerna på de nya, unga agnostikerna. Simone Weil som skrev:

Om någon upplever sig ha ett val mellan sanningen och Kristus så ska han alltid välja sanningen för det kommer att visa sig att det är Kristus som kommer honom till mötes.

vem tillhör kyrkan?

Av Anna Sophia Bonde den 25 August 2013 om: Jesus, Svenska kyrkans identitet, Sverigedemokraterna

I sitt tal häromdagen uttryckte Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson oro för att Svenska kyrkan blivit allt mindre svensk. Om detta rapporterar Svenska Dagbladet idag. Han uppmanade därför alla SD-sympatisörer att rösta i kyrkovalet, för att – antar jag – återställa balansen.

Liksom Jimmie Åkesson tycker jag mycket om “En vänlig grönskas rika dräkt”. Ändå är jag långt ifrån säker på att det som är gott med Svenska kyrkan i första hand är just det “svenska”.

Birgitta Yavari (senare Yavari-Ilan) skriver såhär i sin bok I min hjärtas trädgård, och ge inte upp bara för att uttryckssättet härstammar från 1976:

Jesus älskar sin församling. Med evig kärlek. Han gav sitt liv för henne. Han, Messias, bröt ner skiljemuren mellan hedning och jude genom sin korsdöd. Och gjorde även mej till något av ett adopterat löftesbarn, gjorde ett nytt folk i sej. Förbannad vore då jag, om jag bygger upp en samfundsfärgad mur mellan mej och den själ Jesus vunnit med sitt blod.    Det gemensamma “vattenstället” är Jesus. Där han blir upphöjd över den uppblåsta kunskapens styckverk, där höjes vattnet till att spola över de olika “ankdammarnas” murar. Så förenar och drar han många till sej. Så många som drivas av Guds Ande hör honom till.
Vi föds in i hans familj, hans kyrka, som mer är en organism av “levande stenar” än en människoorganisation med en anställd Jesus.
Det tillhör Jesus att bygga upp Davids förfallna hydda, Guds tempel av levande stenar. Kärleken och det brutna brödet ska uppbygga oss och tända en eld i människotempel. Inget medlemskort i världen kan ersätta vad som skrives eller strykes i himlen. Den andra födelsen, den ovanifrån, ger mej rättigheten att kallas “hans egen”, och förmånen att dela glädjen och ansvaret av Guds rikes förverkligande på jorden.

Och, eftersom det är söndag, en bön från en annan av hennes vackra böcker, Jerusalem Jerusalem (1981):

O Gud, gör dörren till detta hus vid nog att ta emot alla som längtar efter kärlek och gemenskap, trång nog att utestänga all avund, högfärd och trätgirighet.  Gör dess tröskel så slät, att den inte blir en stötesten för barn och vilsna, trötta fötter, men så hög och stark, att den tvingar frestelsens makt tillbaka.
Gud, låt dörren till detta hus bli en port till ditt eviga rike.

Låt det bli vår bön för Svenska kyrkan.

Bön för biskopsmötet

Av Anna Sophia Bonde den 19 August 2013 om: Biskopsmötet

Bön för biskoparna som samlas idag i Uppsala (notis finns i Kyrkans tidning):

Herre, Jesus Kristus, du är din kyrkas Herde och huvud. Stärk våra biskopar med kraften av din välsignelse, så att de sporrar oss genom sin iver,
blir ett föredöme genom sitt liv, bär oss genom sin kärlek, stärker oss genom sitt tålamod,
uppmuntrar oss genom den helige Andes glädje, välsignar oss genom sina böner, visar vägen för oss genom sin undervisning och så renar oss till ett heligt folk som tillbeder Gud i ande och sanning.             Ty du lever och råder från evighet till evighet.

(ur Oremus, något modifierad)

 

 

 

Kristna i världen

Av Anna Sophia Bonde den 17 August 2013 om: Systerkyrkor i världen

Vid en bokmässa i Edinburgh nyligen gjorde Rowan Williams, numera lord Williams, ärkebiskop em i Church of England, några salta uttalanden om kristen identitet. Han menade att brittiska kristna stundtals romantiserar sitt utanförskap och tenderar att tala om “förföljelse” i tid och otid.  Enligt tidningen Dagen (som i sin tur citerar The Daily Telegraph) säger lord Williams bland annat, möjligtvis med tanke på den svåra situation som till exempel Egyptens kopter nu befinner sig i:

Förföljelse innebär inte att känna sig lite obekväm. När du har kontakt med minoriteter som verkligen förföljs lär du dig att använda begreppet förföljd väldigt restriktivt.

Och kanske som en kommentar till den amerikanska studie som diskuterats i veckan och enligt vilken ateister skulle vara mer intelligenta än troende människor tillägger han:

Vi är skapade att känna oss obekväma ibland. Vi är skapade att känna oss som idioter – hemska tanke! Men när det handlar om att inte tas på allvar eller att drivas med, kom igen, väx upp. Du måste förtjäna respekt om du vill bli tagen på allvar i samhället.

Pekka Mellergårdh, hjärnkirurg och tidigare rektor för Örebro missionsskola kommenterade samma undersökning såhär:

Forskarna bakom den här studien skulle knappast påstå att enskilda troende i allmänhet är mindre intelligenta. Själv tänker jag att den som är rik, frisk och intelligent ofta tycker sig ha mindre anledning att ställa sig frågor om livet och Gud. Jesus själv påstår ju att det är svårt för en rik att komma in i Guds rike, eftersom man måste ödmjuka sig. Resultatet av en sådan här studie är vad man som kristen skulle förvänta sig.

Det är en intressant balansgång, det där, både för enskilda kristna och församlingar: hur bär man sig åt för att undvika, å ena sidan, det självpåtagna martyrskap som lord Williams pratar om och, å andra sidan, den sortens välvilliga pragmatism som låter oss – så att säga –   bli alltför hemma i det Babylonien som aldrig var menat att vara vårt hem utan endast en tillfällig exil?