Bloggposter på ämnet Bibeln:

Svenska Kyrkans syn på abort och oföddas människovärde – Motion 9

Av Jan Erik Amilén den 19 August 2015 om: Barn och ungdomar, Bibeln, Dagens Frimodiga, Frimodig Kyrka, Svenska kyrkans lära

Nasrin Sjögren är mycket engagerad i frågor som rör abortfrågor, på olika sätt. Till Kyrkomötet 2015 skriver hon en mycket välskriven och intressant motion som du kan ladda ner här.

Den långa motionstexten motiverar motionen genom fyra avsnitt:

1. Bibeln och kyrkohistorien

2. De mänskliga rättigheterna

3. Den tidiga feminismen

4. Vetenskapen

 

Förslaget till beslut:

Nasrin yrkar på att:

a. Kyrkomötet beslutar att Svenska Kyrkan tar tydlig ställning för att abortfrågan handlar om “två skyddsvärda individer” och att man tar avstånd från talet om “ett liv i vardande”, då detta innebär ett relativiserande av människovärdet.

b. Kyrkomötet beslutar att Svenska Kyrkan tillsätter en teologisk kommitté för att utifrån Bibeln och 2000 års kyrkohistoria utforma en konsekvent teologi för alla människors fulla människovärde, med särskilt fokus på abort och ofödda människors värde.

c. Kyrkomötet beslutar att Svenska Kyrkan tillsätter en kommitté för att undersöka möjligheterna att mer aktivt bidra till att minska antalet aborter i Sverige, exempelvis genom att stödja kvinnor i krisgraviditeter.

 

 

Det blir säkert en spännande debatt i Kyrkomötet. Beslutet kommer att redovisas i höst.

 

Ett år efter “Bögbotarna” i Uppdrag Granskning

Av Jan Erik Amilén den 26 May 2015 om: Arbetsmiljö, Bibeln, Dagens Frimodiga, Tystnadsplikten

I maj 2014 sände Uppdrag Granskning sitt omtalade program “Bögbotarna”, riktat mot representanter för Frimodig kyrka.

Nu har Örebro Missionsskola gjort ett uppföljande samtal med Bertil Murray (själv en av de fyra intervjuade prästerna) och Berit Simonsson (som inte medverkade direkt i Uppdrag Granskning). Här ges en mer balanserad och respektfull syn på vad som hände, samt den problematik som rör själavårdande samtal.

2015 UG

Lyssna gärna på Youtube-filmen, det är den väl värd. Länk till filmen här.

Gästblogg: Katolsk församling i Växjö i blåsväder

Av Jan Erik Amilén den 13 April 2015 om: Äktenskapet, Barn och ungdomar, Bibeln, Diakoni, Islam, Konfirmation

Inger Lindeskog är nyvald ordförande i Skara stiftsavdelning av Frimodig kyrka. Med hennes tillåtelse publicerar vi hennes blogginlägg (150409), som du också kan hitta och följa här.

 

Igår var det årsmöte för Frimodig kyrka i Skara stift. Jag valdes till ordförande, och vill tacka Frimodig kyrkas folk i stiftet för förtroendet, som jag ska försöka förvalta efter bästa förmåga.

I förrgår publicerade Expressen/Kvällsposten en artikel där det blåstes upp som en nyhet hur den romersk-katolska kyrkan undervisar sina konfirmander om äktenskapet. Här gällde det en församling i Växjö, utifrån ett reportage i Smålandsposten.
Naturligtvis siktar man in sig på den del som rör homosexualitet. T. o. m. i denna vinklade artikel framgår tydligt hur ödmjuk växjöprästen är i sina svar. Han räknar med att det finns olika sorters homosexualitet, han vet ingenting om hur homosexualitet eventuellt kan “botas”, men räknar med att läggningen ibland är ofrånkomlig, och den är ingen synd i sig, utan man ska då leva i avhållsamhet eftersom man inte kan ta på sig äktenskapets ansvar. Osv. Ändå blir prästen hårt åtgången av reportern, som undrar “om inte kyrkoherden är rädd för att skapa ångest och oro” hos 14-åringarna som befinner sig i en period i livet då sexualiteten kan upplevas som något nytt och förvirrande.
Här stannar jag upp. Det resonemanget utgår ifrån att experimenterande med sexualiteten är bra för människan, i synnerhet inledningsvis då man ska utforska vem man är på detta område. Tänk om det inte är sant! Tänk om 14-åringar mår bättre av att få höra om Guds plan för dem än av att itutas att de själva måste komma på vilka de är och definiera sig själva, inte bara socialt, politiskt, religiöst och i hundra andra avseenden, utan också sexuellt! För egen del tror jag att det kan vara nog så ångestskapande.
Hur man sedan tar hand om dem som inte känner sig hemma i den beskrivna mallen, är en annan – inte mindre viktig – sak. Ett gott förhållningssätt behöver prägla varje sammanhang där känsliga personliga frågor tas upp. Attityden och sättet att uttrycka sig och tala om svåra saker kan avgöra om vi vågar vara ärliga med varandra i församlingens sammanhang. Men det var inte om detta som uppståndelsen i Växjö handlade. Nej, mångfaldssamordnaren på Växjö kommun rycker ut och kallar det “djupt olyckligt” och “sorgligt” att den här synen lärs ut till barn och ungdomar. Nu ska hon ta kontakt med kyrkoherden för att inleda en dialog. Man ställer sig ett antal frågor.
1. Hur är det med religionsfriheten i Sverige och Växjö? Får vi vuxna lära barnen vad Bibeln lär och vad kyrkan lärt sedan 2000 år tillbaka? Görs samma ifrågasättande av muslimsk trosförmedling?
2. Vilket mandat har kommunernas mångfaldssamordnare? Ska de se till att alla trosuppfattningar ges utrymme i ett samhälle, eller kan de gå in i organisationer och trossamfund, ha synpunkter på deras interna (lagliga) uppfattningar och verka för att förändra dem utifrån för tillfället rådande samhällsnormer?
Och kanske viktigast:
3. Hur ska barn och ungdomar kunna lära sig respekt för människors olikheter, när inte ens vuxna runt omkring dem kan respektera att en minoritet, som försöker inrätta sina liv efter vanlig kristen, bibliskt grundad tro, vill ägna en konfirmandlektion åt att förbereda ungdomar för äktenskapet?

Fobistämplarna är problematiska (Dagen 25 februari)

Av Jan Erik Amilén den 26 February 2015 om: Äktenskapet, Bibeln, Dagens Frimodiga, Ekumenik, Folkkyrka, Ideellt arbete, Kulturdebatt, Svenska kyrkans lära

Orden islamofobi och homofobi används för att stigmatisera dem som tycker annorlunda. Det skriver prästen Tord Nordblom.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke har meddelat att hon vill se ”krafttag mot islamofobin”, i svallvågorna efter händelserna i Paris. Men hon har fått svar på tal från flera håll. ”Termen islamofobi omöjliggör alla vettiga samtal” skrev till exempel journalisten Lars Åberg. Han tycker det är viktigt att göra skillnad på en obefogad rädsla för religionen, och en välgrundad oro över islamismens praktik. Det måste vara möjligt att diskutera islam som livsåskådning och samhälls­fenomen, utan att för den skull ta avstånd från människor som är muslimer.

Den distinktionen är säkert viktig för en sansad debatt. I det sammanhanget kan man ju också fundera över det minst lika slarvigt använda begreppet ”homofobi”. Kan man i debatten klistra etiketten ”homofob” på någon, tycks alla sansade samtal om äktenskapssyn och sexualitet överflödiga.

I Göteborgs stift finns en tidskrift med titeln Korsväg. Nummer 3:2014 var i sin helhet ett temanummer, avsett att bana väg för den nya äktenskapssyn som ser enkönade relationer som lika naturliga som de mellan man och kvinna.

Utgångspunkten för argumentationen är ofta, förrädiskt nog, synen på alla människors lika värde. Så också i detta temanummer. Som om våra olika uppfattningar skulle vara en människovärdesfråga. Möjligen, om man accepterar hatbrott eller nedvärderande behandling. Och tyvärr förekommer det. Men vi alla som tar avstånd från varje form av våld, diskriminering eller trakasserier, oavsett om människors olikheter handlar om ras, religion, sexualitet eller något annat, vi borde självklart slippa stämpeln ”homofob”. Men kanske används den för att slippa samtalet?

Hos mig själv finns ingen överdriven eller irrationell rädsla i relationerna, varken till mörkhyade, muslimer eller homosexuella, inte heller till trånga hissar eller när jag korsar öppna torg. Fobisk är jag förmodligen inte. KBT är inte aktuellt med avseende på äktenskapssyn och HBT. Alla människor är skapade av Gud och därför oändligt värdefulla. Olikheterna mellan oss påverkar inte vårt människovärde.

Lika värdefulla har vi ändå ett ansvar att fundera över och diskutera vad som kan vara etiskt motiverat och moraliskt försvarbart utifrån en bibliskt förankrad kristen livssyn. Livsstil och handlingsmönster måste kunna övervägas utan att olikhet i uppfattning skall behöva klassas som en fråga om människosyn, och utan att det ena synsättet ska påstås vara bottnat i en rädsla för det okända.

Ändå är det precis det som sker i nr 3 av Korsväg. Och biskopen, Per Eckerdal, sanktionerar det när han skriver ledaren. Rätt skall vara rätt. Han använder inte ordet fobi, men skriver: ”Det är också viktigt att vi är medvetna om det psykologiska faktum, att minoriteter ofta upplevs hotande av majoriteten. Vi känner rädsla för det annorlunda, och föreställningar odlas om det annorlunda som en ’smitta’. Att sexuell läggning skulle smitta är lika orimligt som tanken att vänsterhänthet skulle göra det” (sid 5) Sic!

Tidigare i artikeln har biskopen skrivit om vägval i kristenheten som tyvärr blivit fel, och nämner att många präster tidigare tagit avstånd från fackföreningsrörelsen, andra hyllade på sin tid Hitler som kristendomens försvarare och han nämner också boerkyrkans försvar av apartheidsystemet i Sydafrika. När han sedan lämnar de historiska misstagen och tar ett nutida, används synen på homosexuell samlevnad som ett jämförbart exempel. Vi som har en annan uppfattning om äktenskapet än den som biskopen företräder, har alltså misstagit oss, på samma sätt som man gjorde när man hyllade Hitler eller försvarade apartheidsystemet. Och detta för att vi är rädda för det okända. Argumentationen ligger på den nivån.

Och nu kan vi ana att det inte är långt kvar, innan fasthållandet vid den gamla äktenskapssynen blir skäl nog att neka prästvigning och anställning (i vissa stift och i många pastorat är vi redan där, trots att både kyrkomöte och kyrkostyrelse uttryckligen sagt motsatsen).

Unga präster undrar i dag om det finns någon framtid för dem i Svenska kyrkan, samtidigt som en växande grupp kyrkoarbetare ser sig om efter alternativa försörjningar. En på bibelordet grundad uppfattning, den övertygelse om äktenskapet som varit och ännu är de stora kyrkornas, bemöts som ”en stark upplevelse av rädsla, oftast utan saklig grund” (definition av fobi). På så sätt stigmatiseras den som har modet att hålla fast vid en biblisk syn på äktenskap och sexualitet.

Lika angeläget som det är skilja rädsla för muslimer från en berättigad oro för islamismens uttryck, lika angeläget är det att inte förminska en välgrundad äktenskapssyn till en allmän rädsla för det okända.

Julfakta. Och julfrid.

Av Jan Erik Amilén den 23 December 2014 om: Barn och ungdomar, Bibeln, Gudstjänst, Jesus

Anders Brogren, Falkenberg, har skrivit ett antal lärda och intressanta artiklar om julen, där historiska fakta sammanställs. Inte helt basal kunskap, men mycket läsvärt. Julen är inte endast julstämning, julmys och julmat! Det finns fakta att studera kring den första julen. Dessa artiklar länkas med Anders tillstånd.

För den som har lust finns även mycket annat läsvärt på Anders Brogrens hemsida.

Fyra artiklar om julen länkas:

1. Har du hört talas om att kejsar Augustus aldrig ordnade med någon skattskrivning? Vet du att det är en faktoid?
Läs om mysteriet med den försvunna skattskrivningen och andra mysterier!

2. Har du hört talas om att julen är en gammal hednisk högtid som de kristna tog över från romarna? Vet du att det är en faktoid?
Läs om julen – kristen eller hednisk högtid?!

3. Har du hört talas om att de ortodoxa kyrkorna firar jul på Trettondedagen?Vet du att det är en faktoid?
Läs om jul i januari!

4. Betlehems stjärna – när, var hur?

Med dessa artiklar tillönskas alla bloggläsare en julhelg med Jesusbarnet i centrum av firandet. Då blir det julfrid på det rätta sättet.

“Oss är en Frälsare född!”

God Jul, i Jesu namn!

Bibeln idag

Av Jan Erik Amilén den 22 December 2014 om: Bibeln, Efterföljelse, Ekumenik, Levande församlingar, Väckelse

Det finns såklart goda alternativ till Anta utmaningen som förra blogginlägget handlade om. Ett är Bibeln idag.

Med Bibeln idag får du inte bara en bibelläsningsplan (som följer Scripture Unions internationella bibelläsningsplan), utan också en kort andakt eller reflektion kring dagens bibeltext. Redaktör Kerstin Klason har kontakt med mer än 250 skribenter som medverkande. Dessa skribenter har olika teologiska sammanghang, många av dem mycket kända profiler.

Bibeln idag ger ut en guide för daglig bibelläsning i 4 nummer per år (kvartalsvis nummer). En prenumeration till ordinarie pris kostar 290 kr. Men så får man också god undervisning till de bibeltexter som läses.

Vision för Bibeln idag är att få medverka till:

  • att varje kristen lever i en växande, personlig relation till Gud genom bibel och bön,
  • och att församlingen utrustas till att leda familjer, barn, ungdomar och vuxna till att lära känna och följa Kristus.

Intresserade av en prenumeration? Klicka här.

 

Anta utmaningen! Läs Bibeln varje dag!

Av Jan Erik Amilén den 17 December 2014 om: Bibeln, Dagens Frimodiga, Levande församlingar, Väckelse

I dag lanserar Svenska bibelsällskapet (i samarbete med Berit Simonsson och Hans Weichbrodt från Oas) en mycket viktig och angelägen satsning. Namnet på initiativet är:

Anta utmaningen

och vår önskan är att inbjuda så många som möjligt i vårt avlånga land att från och med nyårsskiftet fortsätta, på nytt påbörja eller för första gången börja läsa Bibeln varje dag. Som hjälpmedel kommer det bland annat att finnas en hemsida men vi kommer att försöka dra en lans för detta på många olika sätt. Till vår stora glädje har vi märkt att det just nu finns många som tänker i liknande banor och det har stärkt vår tro att tiden är inne då vi mer än någonsin behöver hålla fast vid och fyllas av “kraft­en i Guds ord”.

Så skriver idag Hans Weichbrodt på Världen idag:s ledarsida.  Tidningen Dagen har även de idag en artikel om initiativet “Anta utmaningen”, och även i Dagens ledare av Elisabeth Sandlund. Och naturligtvis finns en direktlänk till utmaningen här, där du kan läsa generalsekreterare Anders Blåbergs ledare från Bibelsällskapets tidning nr 4/2014

Svenska Bibelsällskapets målsättning är att göra bibeln känd och använd. Går gärna in på deras hemsida, ta del och stöd verksamheten!

Bibelsällskapet tar sedan flera år fram en bibelläsningsplan för varje nytt år. Planen är till viss del anpassad efter Svenska kyrkans kyrkoår och dess texter men går bra att använda även om man inte känner sig hemma i den traditionen. För att riktigt ordentligt locka dig att skriva ut aktuell bibelläsningsplan länkas denna här igen.

Hans Weichbrodt ger i Världen idag:s ledare ett personligt vittnesbörd (delvis återgivet nedan). Han berättar om hur ett år på en bibellinje förändrade hans liv:

Sedan dess har den bästa stunden på dagen nästan alltid varit stunden då jag får läsa bibelordet. Tillsammans med ett hisnande antal kristna bröder och systrar har även jag fått den helige Andes gåva att inse och ta emot Bibeln som Guds ord. År efter år har Gud använt sig av bibelordet för att forma mig. Detta har skett genom att hans ord har fått “varna, trösta, lära och förmana” mig. Jag har fått den obegripligt rika gåvan att ta del av Bibeln i ur och skur, i mörka och ljusa dagar.

Vi kristna behöver uppliva vår “Bibelglädje”, bli “läsare” och hämta kraft vid källan med det Levande Ordet. Eller hur? Här kommer frågan till dig. Antar du utmaningen?

(Klicka i så fall här och anmäl dig!)

rena grekiskan

Av Anna Sophia Bonde den 6 July 2012 om: Bibeln

Läsare av Kyrkans tidning har i de senaste numren kunnat följa en intressant debatt om grundspråkens (hebreiska och grekiska) vara eller icke vara i prästutbildningen. Forskningschefen, Ann-Louise Eriksson, menade i en replik till några exegeter att en termins språkstudier är det enda som ryms inom de flesta studenters examen och kom till slutsatsen: För en predikande präst kan bristen i språkkunskaper åtgärdas med hjälp av kommentarverk och skickliga översättningar. Hon erkände att Svenska kyrkan har en jämförelsevis kort prästutbildning, varpå en kommentar resolut föreslog: Då är väl valet busenkelt – förläng utbildningen!

Några läsvärda inlägg har kommit från Yngve Stolpe, Lars Rydbeck och Jonas Fredholm.

Det har länge framstått som att det är en motsättning mellan den gamla tidens sätt att vara präst och den nya. Förr, tänker man sig, satt prästerna i sina välfyllda arbetsrum och studerade. Nu vill vi vara utåtriktade; många prästkandidater har, förutom prästeriet, också funderat på att bli socionomer eller psykologer. Med påföljd att noggranna språkstudier kanske inte känns som det allra mest nödvändiga.

Men vilken sorts präster vill vi ha? De bibliska språken utgör ju en nyckel till förståelsen av den judisk-kristna traditionen och – i förlängningen – vad vi har med den att göra. Om inte mer än en termins studier ryms i en normal prästexamen så måste det ju vara något fel någonstans. Alla är inte språkmänniskor men ju sämre förtrogenhet vi har med grundtexten, desto sämre kommer vi också att förstå och uppskatta kraften i bibelordet. Tänk en läkare som inte bryr sig om latinet! Hon skulle anses vara en klåpare och inte få någon examen.

Biskopsutfrågning

Av Maja Bengtsson den 29 February 2012 om: Äktenskapet, Bibeln

Det har varit biskopskandidatsutfrågning i Skara stift. Så här skriver Inger Lindeskog, en av Frimodig kyrkas representanter i Skara stiftsfullmäktige och diakon, om sin upplevelse av den:

“Nu är de sju biskopskandidaterna i Skara stift utfrågade. I Falköping fick de idag först svara på frågor en och en under varsin kvart. Därefter följde ett panelsamtal som såg ut att utveckla sig till ett skolexempel i konsten att vara överens och tycka lika. Flera hänvisade till ”Skara-stifts-andan”, som sades vara ett uttryck för en generös och tillåtande attityd mellan människor och fromhetsriktningar. Plötsligt förändrades bilden. Intervjuaren ställde frågan om kandidaterna skulle kunna tänka sig att prästviga en person som inte viger samkönade par. Hon ville att de skulle räcka upp handen när hon sade ”ja”, ”tveksamt” eller ”nej”. Hon började med ”ja”. Staffan Grenstedt räckte upp handen. Det ryckte i ett par händer till, men de ville då motivera sig. Kvinnan som intervjuade underströk att alla skulle få möjlighet att motivera sina svar senare, men först ville hon bara ha ”ja”, ”tveksam” eller ”nej”. Då var det ingen mer än Grenstedt som ville hålla sin hand uppe. ”Tveksam” – ingen. ”Nej” – två personer; Sonja Grunselius och Katarina Segerbank. Rädslan för att bli dömd alltför snabbt bredde ut sig. Alltså ett ja, två nej, resten frågetecken. Sedan fick de då möjlighet att motivera sina svar (eller sin brist på tydligt svar). Intervjupersonerna var snälla; alla fick uttala sig, även de som inte bekänt färg. Man hänvisade till människovärdet (allas lika värde), kyrkomötesbeslut som vi har att förhålla oss till, att det kan bli svårare att få tjänst, att tonåringar inte ska behöva utsättas för påverkan i en känslig period av sitt liv – ja, allt utom det som det verkligen gäller, nämligen sanningsfrågan! Jag menar: Människovärdet – Finns det någon i Svenska kyrkan 2012 som hävdar att människor är olika mycket värda i Guds ögon? Kyrkomötesbeslut – Vilket då? Att Svenska kyrkan nu viger samkönade par till äktenskap är ett faktum, men ingen präst tvingas att göra det. Svårare att ”vara anställningsbar” för att man ställer till det för andra – för en sak man ställs inför någon enstaka gång ibland? Påverkan under en känslig tid i livet – ja, om vi inte ser det som något positivt att få leda människor in på trons väg och att det innebär möjligheten att påverkas, då vet jag inte vad vi sysslar med i kyrkan. Evangeliet och den livsstil som följer av evangeliet är vägen till befrielse. ”Sanningen skall göra er fria”, säger Jesus. Tänk om vi kunde föra samtal om Guds ord och bud utifrån perspektivet att de ges oss av omsorg om människan, för att Gud vet vad som är gott för oss och kallar oss in på sina vägar. Och tänk om Svenska kyrkans präster kunde ha den utgångspunkten! En av sju biskopskandidater tror idag att den som tar Bibelns ord på allvar, i frågor som rör sexualiteten, kan vara kallad att bli präst.”

Lyssna till samtalet på Skara stifts hemsida. I  Dagen och Kyrkans tidning finns korta sammanfattningar av utfrågningen.

Tappad frimodighet genom ärkebiskopen

Av Jan-Anders Ekelund den 21 January 2012 om: Ärkebiskopen, Bibeln, ELM

Jag blev via ELM:s missionsledare Erik J Anderssons blogg uppmärksam på ärkebiskop Anders Wejryds nyårspredikan. Den finns utlagd på ärkebiskopens blogg.

Precis som Erik läser jag inte speciellt ofta ärkebiskopens blogg. Tyvärr så blir jag inte alltid frimodigare i min tro när jag läser ärkebiskopen. Det hjälper inte att ärkebiskopen i sin nyårspredikan upprepar “Men frimodighet gör gott!”, som ett mantra, när han pulveriserar Bibelns trovärdighet på ett fullständigt onödigt sätt.

Jag instämmer i det som Erik J Andersson skriver under rubriken Raljans och arrogans i predikstolen:

Det var någon häromdagen som sa att ärkebiskop Wejryd är en väldigt trevlig man. Jag kan inte säga emot. Under mitt enda möte med honom var han mycket trevlig. Vi möttes i ett trapphus under cirka tjugo sekunder i somras. Han på väg tillbaka till jobbet efter lunch, och jag på väg ut att äta.

I övrigt har jag inte läst eller lyssnat så mycket till biskop Wejryd. I kyrkomötet i höstas – jag såg en del på websändningarna därifrån – bad han ombuden vara snälla mot personalen på kyrkokansliet så att de inte fick för mycket att göra. Och så har jag läst en del av ärkebiskopens märkliga brevväxling med ledningen i Mekane Yesuskyrkan. För övrigt skumläser jag Wejryds blogg; den berör mig sällan, upprör mig sällan. Kanske beror det på att jag är avtrubbat, eller på att Wejryd mest är trevlig.

Men på väg från tunnelbanan igår funderade jag på varför ett inlägg nyligen på Wejryds blogg gjorde mig så ledsen. Den andre januari lade Wejryd ut en nyårspredikan. Den berörde mig. Inte så jag blev arg eller upprörd. Utan just ledsen.

I sin predikan avfärdar Wejryd den bibelläsare, den kristne, som vill tro både på Bibelns ord och Bibelns (övergripande) budskap. Och han avfärdar på ett raljerande och arrogant sätt.

Jag tror på jungfrufödelsen, på Herodes maktfullkomlighet, på flykten till Egypten och att den annonserades för Josef, av en ängel, i en dröm. Jag tror att både julens händelser och budskap är viktiga, och litar på Bibelns beskrivningar av vad som hände.

Men den som tror på det sättet jämför Wejryd med de diktatoriska regimerna i Iran och Nordkorea. Det är inte ok. Varken i predikstolen eller på bloggen.

Och när Wejryd får det att låta som om tilltron till Lukas skildring av händelserna kring Jesus födelse står i motsatsförhållande till att tro ”att Guds allvar, nåd och kärlek är på riktigt” då undrar jag vilka människor han tänker på. Jag tänker på alla underbara kristna syskon jag mött som tror på Guds Ord och med sina liv vittnar om att Ordet format och förändrat deras liv.

Är det dem och deras tro Wejryd raljerar över?

Det är nog det som gör mig ledsen.