Bloggposter på ämnet Diakoni:

Gästblogg: Katolsk församling i Växjö i blåsväder

Av Jan Erik Amilén den 13 April 2015 om: Äktenskapet, Barn och ungdomar, Bibeln, Diakoni, Islam, Konfirmation

Inger Lindeskog är nyvald ordförande i Skara stiftsavdelning av Frimodig kyrka. Med hennes tillåtelse publicerar vi hennes blogginlägg (150409), som du också kan hitta och följa här.

 

Igår var det årsmöte för Frimodig kyrka i Skara stift. Jag valdes till ordförande, och vill tacka Frimodig kyrkas folk i stiftet för förtroendet, som jag ska försöka förvalta efter bästa förmåga.

I förrgår publicerade Expressen/Kvällsposten en artikel där det blåstes upp som en nyhet hur den romersk-katolska kyrkan undervisar sina konfirmander om äktenskapet. Här gällde det en församling i Växjö, utifrån ett reportage i Smålandsposten.
Naturligtvis siktar man in sig på den del som rör homosexualitet. T. o. m. i denna vinklade artikel framgår tydligt hur ödmjuk växjöprästen är i sina svar. Han räknar med att det finns olika sorters homosexualitet, han vet ingenting om hur homosexualitet eventuellt kan “botas”, men räknar med att läggningen ibland är ofrånkomlig, och den är ingen synd i sig, utan man ska då leva i avhållsamhet eftersom man inte kan ta på sig äktenskapets ansvar. Osv. Ändå blir prästen hårt åtgången av reportern, som undrar “om inte kyrkoherden är rädd för att skapa ångest och oro” hos 14-åringarna som befinner sig i en period i livet då sexualiteten kan upplevas som något nytt och förvirrande.
Här stannar jag upp. Det resonemanget utgår ifrån att experimenterande med sexualiteten är bra för människan, i synnerhet inledningsvis då man ska utforska vem man är på detta område. Tänk om det inte är sant! Tänk om 14-åringar mår bättre av att få höra om Guds plan för dem än av att itutas att de själva måste komma på vilka de är och definiera sig själva, inte bara socialt, politiskt, religiöst och i hundra andra avseenden, utan också sexuellt! För egen del tror jag att det kan vara nog så ångestskapande.
Hur man sedan tar hand om dem som inte känner sig hemma i den beskrivna mallen, är en annan – inte mindre viktig – sak. Ett gott förhållningssätt behöver prägla varje sammanhang där känsliga personliga frågor tas upp. Attityden och sättet att uttrycka sig och tala om svåra saker kan avgöra om vi vågar vara ärliga med varandra i församlingens sammanhang. Men det var inte om detta som uppståndelsen i Växjö handlade. Nej, mångfaldssamordnaren på Växjö kommun rycker ut och kallar det “djupt olyckligt” och “sorgligt” att den här synen lärs ut till barn och ungdomar. Nu ska hon ta kontakt med kyrkoherden för att inleda en dialog. Man ställer sig ett antal frågor.
1. Hur är det med religionsfriheten i Sverige och Växjö? Får vi vuxna lära barnen vad Bibeln lär och vad kyrkan lärt sedan 2000 år tillbaka? Görs samma ifrågasättande av muslimsk trosförmedling?
2. Vilket mandat har kommunernas mångfaldssamordnare? Ska de se till att alla trosuppfattningar ges utrymme i ett samhälle, eller kan de gå in i organisationer och trossamfund, ha synpunkter på deras interna (lagliga) uppfattningar och verka för att förändra dem utifrån för tillfället rådande samhällsnormer?
Och kanske viktigast:
3. Hur ska barn och ungdomar kunna lära sig respekt för människors olikheter, när inte ens vuxna runt omkring dem kan respektera att en minoritet, som försöker inrätta sina liv efter vanlig kristen, bibliskt grundad tro, vill ägna en konfirmandlektion åt att förbereda ungdomar för äktenskapet?

Utvecklingsstöd till kristna institutioner, Motion 2014:098

Av Jan Erik Amilén den 23 November 2014 om: Diakoni, Efterföljelse, Flyktingarbete, Folkkyrka, Ideellt arbete, Kyrkomötet, Ledarskap, Levande församlingar

Motion 98 har skrivits av Fredrik Sidenvall, Frimodig kyrka. I organisationsutskottets betänkande bereds Fredriks motion tillsammans med motion 18 “Social företagande”. Båda motionerna avslås, läs betänkandet här.

I sin motion föreslår Fredrik att Kyrkomötet fattar tre beslut:

1. Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att producera en manual för att på kristen grund starta, driva och utveckla verksamheter inom vård, skola och omsorg.

2. Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att återkomma till kyrkomötet med ett förslag senast 2018.

3. Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att, när utredningen är genomförd och manualen är utformad, inom ramen för rikskyrkans verksamhet regelbundet anordna kurser för dem som vill starta eller driver samhällsnyttig verksamhet.

Organisationsutskottets motivering för ett avslag är:

Som anförs i betänkandets bakgrundstext har kyrkostyrelsen under 2011 tagit fram material med råd till församlingar vid bedrivande av näringsverksamhet liksom råd till församlingar vid bolagsbildning. Kyrkostyrelsen har även tagit fram annat relevant material och det pågår fortsatta processer rörande välfärdsfrågor.
Utskottet kan också konstatera att råd och stöd i dessa frågor går att finna på stiftsnivå. Med tanke på vad som anges om stiftsmedverkan i den plan för det fortsatta arbetet med välfärdsfrågorna som kyrkostyrelsen har under utarbetande, menar utskottet att stiftens förmåga till råd och stöd i dessa frågor även kan förväntas öka. Utskottet menar att det är viktigt att följa upp utfallet av de pågående processerna så att det kan säkerställas att de på ett ändamålsenligt sätt tillgodoser föreliggande behov av råd och stöd. Utskottet ser därför fram emot en kommande redovisning av hur processerna utvecklas.
Utskottet anser sammanfattningsvis, dels mot bakgrund av att material redan finns utgivet, dels mot bakgrund av pågående processer, att kyrkostyrelsen inte bör ges något sådant uppdrag som motionären efterfrågar i punkten 1. Motionen bör därför avslås i sin helhet.

Kort formulerat: Det finns redan stöd att få från stiftsnivå. Därför behövs inget nytt uppdrag. Men kyrkan kan gärna vara en aktör i välfärdsfrågor!

Handling och bön må bli ett: om att göra tältet större

Av Anna Sophia Bonde den 2 August 2013 om: Diakoni, Efterföljelse, Ekumenik, Folkkyrka

Fredrik Modéus, ny ledarskribent i Kyrkans tidning, skriver i veckans nummer om hur “gudsprat” aldrig kan ersätta gudsrelation och antyder därmed att han tycker det är lite för mycket av det förstnämnda i Svenska kyrkan. (Han anknyter därmed till det viktiga ämne som tidigare i sommar diskuterats i Kyrkans tidning av Johan Wierup, om hur märkligt det är att det är så många som beslutar i vår kyrka som aldrig eller sällan firar gudstjänst, alltså har tron som sitt liv och hjärta i vardagen, inte bara vid kyrkorådssammanträden.)

Han hänvisar till en religionssociologisk avhandling från förra året, Den sorglöst försumliga kyrkan (Artos), som lägger stort ansvar på kyrkan för de yngre generationernas “djupgående religiös (a) språkförlust”.

Är det som det verkar att vårt materiella välstånd förlett oss till att tro att allt var väl, när i själva verket tron i det folkkyrkliga sammanhanget alltmer blev något cerebralt – istället för liv, glädje, hälsa, nya livsmöjligheter? Och eftersom bara några få egentligen behövdes i gudstjänsten (dess producenter) så utrustades inte församlingen (de förmenta konsumenterna) med de gåvor som egentligen stod och står henne till buds (Andens gåvor, Guds rustning), varför de vuxna inte blev de andliga mödrar och fäder som de hade kunnat bli? I så fall är de bistrare ekonomiska villkoren att välkomna.

Som en illustration till vad lärjungaskap – verkstad istället för snack – kan innebära kommer ett förslag från Björn Helgesson, komminister i Örebro, vad gäller tiggarna i staden. Kyrkans tidnings notis lyder:

I en debattartikel i lokaltidningen Nerikes Allehanda uppmanade han frivilliga att bli fadder till tiggare. I går, måndag, hölls en första samling.Björn Helgesson skriver:
”Är det många som vill vara med så kan vi vara sju faddrar för var person som regelbundet tigger i vår stad. Fadderskapet inebär då att vi en dag var i veckan sätter oss på huk hos vår tiggare, pratar en stund om det är möjligt, och lämnar över ett matpaket. Ingen ska behöva säga att man är hungrig.”

Ytterligare en illustration: Denna vecka rapporterar tidningen Dagen om en konferens som hålls i Flen i helgen, med arabisk-muslimska konvertiter. Uppskattningsvis är det 500 personer som kommer för att stödja varandra och lyssna till undervisning. Merzek Botros, arabisktalande pastor i Sundbyberg säger:

 Temat för i år tar avstamp i Jesaja kapitel 54, där Gud uppmanar oss att göra vårt tält stort. Vi har en viktig uppgift som församling och det är att evangelisera.

Konferensen gästas av pastorn i en stor evangelikal församling i Kairo, vars kyrka ligger nära Tahrir-torget och därför spelat en viktig roll genom bön, lovsång och praktiskt arbete under de protester som pågått mot regimen alltsedan 2011. Fredagens Dagen har en stor intervju med samme pastor, Sameh Maurice:

– Under revolutionen har Gud använt vår kyrka på ett sådant speciellt sätt. Vi vill vara en kyrka som river murar och bygger broar till samhället och vänskap har skapats där det förut funnits misstänksamhet. Guds kärlek tvingar oss till det. Landet är på rätt väg nu, säger han.

Optimismen går inte att ta miste på. Det är heller ingen underdrift att säga att Sameh Maurice och hans församling befunnit sig i världshändelsernas centrum den senaste tiden.

När revolutionens eld brann som häftigast, lät Sameh Maurice kyrkan bli ett sjukhus för skadade demonstranter. Man var också noga med att förse demonstranterna med vatten, för att de skulle kunna fortsätta.

– Att vi tog hand om många muslimer mötte förvåning. De trodde inte att kyrkan skulle göra så. Men vi trodde så mycket på den villkorslösa kärlekens kraft, säger han.

När de ändå höll på, ville de bjuda in och hedra de familjer vars anhöriga omkommit i tumultet under demonstrationerna. Många muslimer besökte kyrkan under denna tid.

– De som ville var välkomna och vi hedrade familjerna med symboliska gåvor och bad för dem. Många var rörda till tårar och då slogs jag av hur oerhört viktigt det är att kyrkan finns inkarnerad i samhället, säger han.

Sedan tidigare har församlingen varit engagerad i arbete för mänskliga rättigheter och kampen mot godtyckliga arresteringar av den fruktade säkerhetspolisen.

Idéerna bakom revolutionen – som uppstod som reaktion mot allt förtryck – var därmed redan förankrade i kyrkan.

– Det handlar om frihet, demokrati och socialt ansvar. Detta är bibliska principer och något vi har ställt oss bakom hela tiden. Därför var det inte svårt att stötta revolutionen, säger han.

Om hur vi kan inspireras av Egyptens kopter skriver undertecknad i en krönika i torsdagens Dagen.

 

 

Vi står bakom flyktingarna säger en samlad kristenhet

Av Jan-Anders Ekelund den 2 July 2013 om: Diakoni, Ekumenik, Flyktingarbete

Igår i Almedalen lanserades en kampanj som skall pågå fram till nästa års riksdagsval. Sveriges kristna råd (SKR) står bakom kampanjen.  Det är väldigt glädjande när vi kan visa upp kristen enhet eftersom polariseringen ökat inom kristenheten i flera frågor. För Sveriges kristna så är det en självklarhet, helt utifrån Bibelns klara undervisning, att ta väl hand om flyktingar och invandrare. Enhet skapas när vi tar Ordet på allvar. När vi slirar med troheten mot Guds eget ord så skapas också oenighet och den kristna frimodigheten tappas bort.  Ett alltmer sekulariserat Sverige behöver en enad och frimodig kristenhet. Underbart de gånger vi får se det.

Manifestet finns på SKR:s hemsida och i tidningen Dagen.  Det går att läsa mer om manifestet  i tidningen Dagen och i Kyrkans Tidning.

I Frimodig kyrkas valplattform finns ett stycke som heter Diakoni – trons händer

Diakonin syftar till att stötta de svagaste i samhället och hävda människors lika och okränkbara värde. Ekonomiska neddragningar med utslagning, arbetslöshet, hög sjukfrånvaro och splittrade familjer som följd har lett till stegrade behov av mänsklig omsorg. En överdriven fokusering på konsumtion och personlig framgång har fått många att känna sig misslyckade och utanför. Frimodig kyrka vill därför arbeta för att stärka det diakonala arbetet och öka den diakonala medvetenheten i Svenska kyrkan. Invandrarfientligheten breder ut sig i Sverige. Vi är som kristna skyldiga att hjälpa och stötta invandrare och flyktingar. Frimodig kyrka stöder Svenska kyrkans ledning, då den aktivt och kraftfullt tar avstånd ifrån invandrarfientliga krafter i samhället.

Svenska kyrkan har ett omfattande internationellt engagemang med flera hundra samarbetspartners runt omkring i världen. Till Svenska kyrkans ansvar hör självklart att stödja kristna runt jorden som förföljs för sin tro. Frimodig kyrka vill också att den internationella diakonin ska prioritera områden som är till hjälp för de allra mest utsatta, genom att hitta goda former att stödja t ex rättvis handel, småskalighet, kvinnoprojekt och mikrofinanser.

En av mina minsta

Av Anna Sophia Bonde den 24 September 2012 om: Barn och ungdomar, Diakoni, Efterföljelse, Islam

Hela Broby med kyrkoherde (tillika ersättare i stiftsstyrelsen för FK) Anders O Johansson i spetsen har ställt upp för den tvååriga flickan Haddile som hamnat mellan två byråkratiska stolar. Haddile har i två år bott hos en fosterfamilj i Broby men utvisades nyligen till Frankrike eftersom Migrationsverket ansåg att möjligheten till kontakt med den biologiska mamman, som är fransk medborgare, därmed skulle underlättas. Mamman har dock inte gjort några anstalter för att få kontakt med sin dotter, varför fosterfamiljen – och många med dem – anser att Haddile har det bäst hos dem. Enligt en artikel i Kristianstadbladet igår ändrar nu Migrationsverket sitt beslut och låter Haddile stanna i Broby, åtminstone så länge utredningen pågår om var hennes biologiska föräldrar finns. På inbjudan av Anders O Johansson skulle Migrationsverkets rättschef Mikael Ribbenvik idag, måndag, komma till Broby kyrka för att diskutera “Juridik och medmänsklighet hos Migrationsverket”.

Samtidigt berättar den utmärkta nättidningen Liv&rätt om de två iranska konvertiter, Amireh och Zainab, vars utvisning nu tillfälligt stoppats, genom stort engagemang från deras västmanländska församling (med pastorn Ingemar Olsson), riksdagsledamöter och EU-parlamentariker och många andra, samt på grund av flygbolaget Lufthansas policy, att inte ta med passagerare som reser mot sin vilja.

Ingemar Olsson berättar för Liv&rätt:

Som Amirehs och Zeinabs pastor har jag lyssnat till deras berättelser och tvivlar inte ett ögonblick på att vad de fruktar i hemlandet är en realitet. Jag känner dem mycket väl, och när Migrationsverket då ifrågasätter ärligheten i deras tro, så förstår jag verkligen inte hur man kan göra det.– De har varit aktiva i kyrkan och upptäckt tron på Jesus. Kontrasten mellan en levande tro och en förtryckande religion är total, och det är rena idiotin att man i Sverige försöker jämställa kristendom och islam som två likartade religioner – för det är de inte.

Avgörande för kvinnornas omvändelse var bemötandet i kyrkan, har de själva berättat. Den vänlighet, omsorg och respekt som de mötte i församlingen hade de tidigare inte upplevt i den andra religionen. Till slut tog de steget, tog emot Jesus och lät sig döpas. När Migrationsverket ifrågasatte deras trossteg, såg Ingemar Olsson det som ett misstag som självklart skulle rättas till om kvinnorna bara fick en schysst prövning.

– Därför blev chocken så mycket större när polisen helt enkelt förde bort Amireh och Zeinab, vid ett tillfälle då vi bara skulle träffas för ”samtal”. Men ett bibelord har jag upprepat under den här processen, och det är ”Sanningen ska göra er fria”. Därför var det roligt att Zeinab nämnde just det i en teveintervju efter frisläppandet.

Amerikanska tidskriften Christianity Today har, som jag tidigare skrivit om, rapporterat om de många konversioner som äger rum just nu bland tyska iranier. Ett intryck som är gemensamt för pastorerna i många församlingar som tagit emot iranierna är att majoritetskyrkorna sällan vill ta i “problemet”. Och varför inte? Jo, därför att de investerat mycket tid och kraft i sin officiella linje som är tolerans och religionsdialog, särskilt med islam. Hade det inte varit på riktigt, med riktiga människor som riskerar riktiga dödsstraff hade man kunnat kalla detta ett intressant filosofiskt problem.

Valplattformen tas på allvar

Av Jan-Anders Ekelund den 14 January 2012 om: Diakoni, Folkkyrka, Frimodig Kyrka, Gudstjänst, Jesus, Levande församlingar, Svenska kyrkans identitet

Ofta fokusera vi enbart på det negativa som händer i Svenska kyrkan och glömmer bort allt positivt som inträffar. Det finns församlingar som går emot strömmen. Där det kommer fler människor på gudstjänsterna, där medlemstappet planat ut och där sekulariserade svenskar kommer till tro på Jesus Kristus som sin frälsare.
Ett utmärkt exempel är Broby och Emmislövs församlingar i Lunds stift. Orsaken till detta tror jag inte beror på att båda prästerna i pastoratet är engagerade i och för Frimodig kyrka (Dan Sarkar, kyrkomötet och Anders O Johansson, stiftsstyrelsen i Lund). Men båda prästerna vill bygga levande församlingar med Ordet och sakramenten i centrum och med ett tydligt missionsperspektiv, en stark diakonal inriktning och ett stort lekmannaengagemang. Jag vill tro att det gör skillnad, vilken inriktning och vilket fokus man har på verksamheten. Det finns också en stark kreativitet i församlingarna, där man prövar på nya saker som komplement, inte ersättning, till söndagens huvudgudstjänst. Alphaarbetet är ett vinnarkoncept globalt över hela kristenheten. I Broby har man också bl.a. satsat på Alltmöjligtverkstad och en ungdomskommunitet. Det senare är ju ett utmärkt sätt att använda ”överblivna” prästgårdar när prästerna inte längre vill bo i prästgård. Ungdomarna har fått betyda mycket för församlingen men de har också genom tiden i Broby fått växa som kristna vilket Svenska kyrkan iframtiden kan få stor glädje av.

Läs reportaget om Broby församling i tidningen Norra Skåne.

Sug ett tag på kontraktsprosten Anders O Johanssons avslutning: – Det finns alltid negativa saker att prata om. Men jag har jobbat som präst i 32 år och jag kan säga att det inte någon gång tidigare har varit så roligt som nu.

Följande står bl.a. att läsa i Frimodig kyrkas valplattform. Kul när våra förtroendevalda praktisera det på hemmaplan så det inte bara blir tomma ord.

Församlingen – trons hem
Frimodig kyrka vill att det avspeglas i alla beslut att församlingen är basen i Svenska kyrkan. En huvuduppgift blir därför att bygga levande församlingar där människor kan komma till tro på Jesus och växa som kristna. Församlingarna skall ta människors andliga sökande på djupaste allvar och visa dem på den kristna tron. Detta är en förutsättning för att kunna fylla de tomma kyrkorna igen. Församlingarna måste få präglas mycket mer av andligt liv och mindre av byråkratiskt krångel. Församlingen är också viktig för att skapa gemenskap människor mellan. Detta sker alltifrån den stora gemenskapen i gudstjänsten till den lilla gemenskapen i smågrupper. En ökad delaktighet, med stora inslag av ideellt arbete, ökar också gemenskapen i församlingarna. Lösningen på problemet med övertaliga kyrkor är inte i första hand utförsäljning, utan att se till att de fylls av liv och gudstjänst. Frimodig kyrka önskar se en frimodig tro i Svenska kyrkan, så att tomma kyrkor kan fyllas på nytt!

Diakoni – trons händer
Diakonin syftar till att stötta de svagaste i samhället och hävda människors lika och okränkbara värde. Ekonomiska neddragningar med utslagning, arbetslöshet, hög sjukfrånvaro och splittrade familjer som följd har lett till stegrade behov av mänsklig omsorg. Marknadskrafternas fokusering på konsumtion och personlig framgång har fått många att känna sig misslyckade och utanför. Frimodig kyrka vill därför arbeta för att stärka det diakonala arbetet och öka den diakonala medvetenheten i Svenska kyrkan. Invandrarfientligheten breder ut sig i Sverige. Vi är som kristna skyldiga att hjälpa och stötta invandrare och flyktingar. Frimodig kyrka stöder Svenska kyrkans ledning, då den aktivt och kraftfullt tar avstånd ifrån invandrarfientliga krafter i samhället……………………………….

St Clara – en förbild för hela Svenska kyrkan

Av Jan-Anders Ekelund den 21 December 2010 om: Diakoni, EFS, Frimodig Kyrka, Jesus, Levande församlingar, Organisation

Vår församling (Örby-Skene) hade förmånen för några veckor sedan att besöka St Clara kyrka i domkyrkoförsamlingen i Stockholm. Det blev en mycket stark upplevelse för oss besökare. Vi fick bl.a. höra en tidigare narkoman berätta om sin omvändelse. Hon betonade starkt Ordets kraft för att skapa liv och förnyelse både i församlingens och i hennes eget liv. Vi fick se hur en stark diakonal insats bland de allra mest utsatta i samhället kombinerades med stark tilltro till Bibeln och en mycket tydlig Jesuscentrering. Vi fick vara med om en fullsatt kyrka där det firades högmässa med människor ifrån alla samhällsskikt. Vi fick höra talas om hur man söndag efter söndag samlade in kollektor på mellan 15 000 – 30 000 kronor. St Claras vänner (EFS-förening) driver verksamheten. De avlönar själva flertal präster och diakoner. Jag har skrivit om St Clara tidigare i bloggen bl.a. här och här.

Inga Pagreus, diakon i St Clara intervjuas i dagens DN. Läs intervjun med Inga. Inga och St Clara är en förebild för hela Svenska kyrkan i många stycken. Både andligt, diakonalt och organisatoriskt. Vi behöver deras nytänkande i mycket. Hon förtjänar all uppmuntran hon kan få.

Samtidigt så är Inga mycket tydlig att hon vill stå för klassisk kristen tro. Så här uttryckte hon sig innan kyrkovalet förra hösten: