Bloggposter på ämnet Gud:

Vikten av att bygga murar

Av Jan Erik Amilén den 26 May 2016 om: Dagens Frimodiga, Efterföljelse, Gud, Gudstjänst, Helighet, Kyrkans tidning, Kyrkohandboken, Ledarskap, Levande församlingar, Medlemskap i Svenska kyrkan, Religionsdialog

Bloggpost av Magnus Magnusson

Vän av ordning kanske undrar vad som menas med denna rubrik? Att bygga murar är väl per definition dåligt, exkluderande och allmänt förfärligt? Lugn. Allt ska uppenbaras. Vad en mur är och inte är beror till stor del på dess funktion och syfte. Den mur som här syftas till är försvarsmurens livsviktiga funktion. Vi återkommer till detta lite längre fram.

Det pågår en debatt om Handboksförslaget 2016. För den utomstående kan kanske denna debatt verka konstig. Vad spelar det för roll undrar en del. Varför göra om, undrar andra? Bra är också att detta uppmärksammas även utanför kyrkan. Troligen är det därför det blivit just en debatt. Annars hade arbetet kunnat fortgå i hemlighet och utan insyn av de som nu vill genomdriva en religionsändring i Svenska kyrkan. För om vi är ärliga och ser nyktert på saken är det detta som nu sker, eller vad vissa i den liberalteologiska falangen vill se genomföras. Vad det verkar möts hittills de kritiska remissyttrandena med en viss arrogans om man får tro debatten efter Svenska akademins lustfyllda kritik. Man skulle nästan tro att denna ideologi, för det är vad det är, som ska genomföras redan är ett faktum. I viss mån är det redan så, men om denna får tydligt genomslag i en kyrkohandbok, ligger problemet genast på en annan nivå. Den flummiga civilreligion som förfäktas i vissa delar av handboksförslaget kommer att ställa till förödande verkan i teologiskt och liturgiskt okunnigas händer. Här kommer det att ställas stora krav på prästernas och musikernas kompetens. Och vem ska ta ansvar för gudstjänstfirarna, församlingen? De har inte bett om detta. Och vi vet mycket väl att en ny handbok ger i sig själv ingen väckelse, den ska vara ett uttryck för den kristna kyrkans tro och bekännelse. Därför får en handbok aldrig skyndas fram. Så jobbar inte en kyrka som gör anspråk på att vara en del av en ”helig, allmännelig och apostoliska kyrka.” (Nicenska trosbekännelsen).

Det är ovist att ha bråttom när man inte vet vart man ska.

För vidare läsning läs gärna Svensk Pastorals Tidsskrifts (SPT) analys av Handboksförslaget.

Detta är inget nytt kyrkohistoriskt sett. Likt Kristi Kyrka i övrigt har även denna kyrkoprovins i Herrens Kyrka varit med om både förfall och uppbyggnad.

Men nu sade jag till dem: ”Ni ser den nöd vi är i. Jerusalem ligger öde och portarna är nerbrända. Kom låt oss bygga upp Jerusalems mur så att vi inte behöver bli föraktade mer.” Jag talade om för dem hur min Guds goda hand hade varit över mig och vad kungen hade lovat mig. Då sade de: ”Låt oss stå upp och bygga!”, och de fattade mod för det stora verket.”

Nehemja 2:17-18

Så säger Nehemja på Herrens befallning till de som ska vara med och bygga upp den fallna stadsmuren i Jerusalem. I en tid då mer och mer av Svenska kyrkans bekännelse; med det apostoliska, katolska och reformatoriska arv hon bär på är satt på undantag. Bekännelsen vattnas ur mer och mer, och rent reformerta, gnostiska och heretiska tankegods gör sig åter gällande. Gärna under det mycket elastiska uttrycket ”luthersk tradition”, som dock vid närmare påseende inte har något med Dr Luther, våra bekännelseskrifter, eller Svenska kyrkans unika arv att göra. Inget nytt i kyrkohistorien, men kampen förblir den samma.  Vi behöver i detta kyrkliga klimat ”murslevar” och trogna arbetare och bedjare, frimodiga män

och kvinnor som bygger på vår kyrkas försvar och mur. Att genom Guds nåd täta och underhålla så gott det går, i förtröstan på att ingenting är omöjligt för Gud. En sådan resurs är utan tvekan Frimodig kyrka.

Likt Josef av Arimatea som gick till Pilatus för att för Jesu kropp tillbaka, säger vi till den politiska maktens ockupanter: ”Ge oss Kristi kropp tillbaka!”

Detta är en kamp. Något annat är vi inte lovade. Men en glädjefylld sådan för det handlar om det som är vår kyrkas innersta väsen. S:t Petri och S:t Paulus kyrka. S:t Ansgars och S:ta Birgittas kyrka. Laurentius Petris, Henrik Schartaus, C O Rosenius, och Bo Giertz kyrka.  Ja det är också vår kyrka, denna del av Kristi Kyrka. Frimodig kyrka är en av de goda krafter som hela tiden utmanar det teologiska samtalet och utvecklingen, problematiserar och kritiserar. Men också inspirerar och bygger upp enskilda kyrkokristna. Allt detta av kärlek till Guds Ord och hans Kyrka.

Därför uppmanas vi av Den Heliga Skrift att: ” stå upp och bygga!”, och de fattade mod för det stora verket.”

MM

 

Kyrka utan Gud?

Av Anna Sophia Bonde den 4 September 2013 om: Efterföljelse, Gud, Kyrkovalet 2013, Mission

Tidningen Dagens nye ledarskribent Carl-Henric Jaktlund uppmärksammar ett nytt fenomen som dykt upp i till exempel London, New York och Melbourne. Människor samlas för att lyssna till en inspirerande talare och få tillfälle att diskutera livsfrågor tillsammans, ett slags – som det heter i London – Atheist Church. Ja, varför inte? Det finns borgerliga namngivningsceremonier och sekulär “konfirmation”, varför skulle inte också vuxna agnostiker vilja samlas och dryfta existensen? Ändå kan man ju som kristen inte låta bli att känna ett visst utmanande pirr när man läser om sådant här: undrar vad Jesus har åtanke för dem? Och, inte minst: vilka strukturer i kyrkan främjar möten med skeptiker och vilka stänger dem, lite fromt självupptaget sådär, ute? Det blir också en utmaning till mig som enskild kristen: är Kristus verklig i mitt liv, så att de jag möter i mina ögon har en chans att få en glimt av den Gud som skapat dem, dött för dem, älskar dem och vill gemenskap med dem?

Hursomhelst måste man konstatera, såhär i kyrkovalskampanjens intensiva skede, att det är sunt att vi inte längre har tvångsanslutning till kyrkan. För att kunna säga ja, med hjärta och hjärna, måste det finnas en reell möjlighet att säga nej. Jag undrar om inte Simone Weil skulle kunna vara en lämplig filosof att sätta i händerna på de nya, unga agnostikerna. Simone Weil som skrev:

Om någon upplever sig ha ett val mellan sanningen och Kristus så ska han alltid välja sanningen för det kommer att visa sig att det är Kristus som kommer honom till mötes.

Gud – i kyrkan och samhället

Av Anna Sophia Bonde den 4 July 2013 om: Ärkebiskopen, Efterföljelse, Gud, Kyrkans tidning, Socialdemokraterna

SVT hade annonserat att det skulle bli stor, maffig kyrkodebatt i Almedalen, med utgångspunkten Är det för lite Gud i kyrkan? Tyvärr kom den knappa kvartens debatt igår kväll att handla om höger eller vänster. Helle Klein menade att detta att vara kristen har med människovärde att göra – alltså är alla kloka kristna vänster. Dagens Elisabeth Sandlund ifrågasatte att detta var något specifikt “vänster” och ville komma åt grunden för vårt engagemang som kristna, Jesus själv, och vad det innebär är det är på hans mandat vi verkar i världen.  Om detta har hon skrivit i en artikel Svenska kyrkan är i andlig kris som avslutas:

Öppenheten för en klar och tydlig presentation av vad kristen tro innebär är förvånansvärt stor i vårt sekulariserade samhälle. Respekten för en kyrka som vet vad hon har att komma med och som är stolt över det är påtaglig. Chanserna att nå ut med budskapet är goda.  I takt med att kunskapen om kristen tro sjunkit har också fördomarna minskat och Svenska kyrkan är, trots medlemstappet, det trossamfund som har de i särklass bredaste kontaktytorna.

 Alla kommer inte omedelbart att acceptera erbjudandet om det nya liv, här och nu på jorden och i all evighet i himlen, som Jesus vill ge var och en som är beredd att ta emot . Men att en och annan tackar nej, åtminstone för tillfället, är ett mindre problem än om kyrkan är så otydlig och luddig med vad hon står för att det inte finns något att tacka ja till.

För att nå ut med budskapet krävs uppfinningsrikedom, uthållighet, samarbete över samfundsgränserna, en mångfald av uttryckssätt och ett mod att pröva nya vägar.  Allt är möjligt – så länge utgångspunkten är att det som görs gynnar det övergripande syftet.

Det gäller också kyrkans engagemang för samhället i stort och för dess individer, vare sig det handlar om diakonala insatser för människor i nöd, arbetet för fred, mot miljöförstöring, för en human flyktingpolitik och så vidare, och så vidare. På alla områden har kyrkan som sådan och enskilda kristna en kallelse att göra en insats med den gemensamma utgångspunkten att alla människor har ett okränkbart värde eftersom de är skapade till Guds avbild.

Men genomslaget uteblir om ansträngningarna innebär att strålkastarljuset riktas någon annanstans än mot kyrkans herre, Jesus Kristus.

Ärkebiskopen tyckte att det inte är för lite Gud i kyrkan men väl för lite Gud i samhället, att medierna lite enögt lyfter fram somligt, kyrkligt engagemang men missar mycket annat. Begreppet “andlighet” nämndes, men inte – befarar jag – så att någon direkt uppfattade detta som något lockande.

Kanske är Fredrik Modéus något viktigt på spåren när han i nya numret av Kyrkans tidning önskar ett slags Almedalsanda för kyrkan, alltså att vi inte längre skulle vara så rädda för att låta åsikter brytas mot varandra utan se mångfalden som en tillgång. Han skriver:

Guds barn kan tycka olika och föra debatt utan att kyrkan går under. Vi har en särskild tillgång: enhet beror inte av samma åsikt, ståndpunkt, partifärg, inte av samma politiska agenda. Inte av att tro formuleras likadant. Törsten förenar däremot: efter liv, mening och sanning. Och löftet om gudsnärvaro. Törst och löfte: två konstanter som inte ens det vassaste meningsutbytet rår på.

Just därför är det tråkigt att till exempel Helle Klein, som är en så inflytelserik debattör, dissar alla som inte kommer till samma politiska slutsatser som hon själv. Det främjar knappast samtalsklimatet i kyrkan. Och, vad som är ännu värre: det lär inte få människor att tänka: se på de kristna, som de älskar varandra! – utom möjligen i ironisk bemärkelse.

Hen om Gud

Av Jan-Anders Ekelund den 6 October 2012 om: Gud, Helighet, Svenska kyrkans lära

I senaste numret av Kyrkans tidning förespråkar Brita Häll av vi skall använda “nyordet” hen när vi talar om Gud istället för han som den kristna Kyrkan alltid gjort. Svenska kyrkan fortsätter på den inslagna vägen att försöka övertyga den övriga kristenheten om en ny väg att vandra. Stefan Gustavsson kommenterar det hela på sin blogg. Det är inga märkvärdigheter eller några djupare funderingar som Stefan presenterar denna gång, utan det självklara. Men de elementära självklarheterna måste uttryckas mer än någonsin.

Dag Sandahl skriver på sin blogg:

I Torsdagsdepressionen får jag veta att “Kyrkan bör välkomna ‘hen'”. Vad ska höns i kyrkan att göra, tänkte jag – men fattade att nu ska Gud som är Fader, Herre och Konung bli hen. Gud som hen har framtiden för sig. Självfallet – men har “hen” uppenbarelsen med sig – fast vi vet att Gud är Ande så kanske det finns en poäng med att tala om Gud som uppenbarelsen avslöjar att vi kan tala och inte bara tala om Gud i språkkonstruktionernas termer? Fader och Son och Ande, Den Heliga Treenigheten.

Frimodig kyrka på Youtube

Av Gabriel Fjellander den 3 September 2009 om: Äktenskapet, Dagens Frimodiga, Frimodig Kyrka, Gud, Jesus, Kyrkomötet, Kyrkovalet 2009, Partipolitisering

Här ser du en aktiv i Frimodig kyrka motivera varför du ska rösta på Frimodig Kyrka i kyrkovalet