Bloggposter på ämnet Helighet:

JESUS FÖR DIG!

Av Jan Erik Amilén den 1 September 2016 om: Efterföljelse, Helighet, Jesus, Mission, Okategoriserade, Väckelse

Välkommen att hitta in på hemsidan www.jesusfordig.nu

Varje måndag kl 21 inbjuds du att delta i ett bönenätverk som du kan följa online. Bönestunden är cirka 10 minuter. Framöver planeras bön kl 21 flera dagar utöver måndagar.

Du kommer direkt till rätt plats för 21-bönen (Niobönen) via www.jesusfordig.nu/Bon/nio. Här kan du även lyssna på tidigare sändningar. Via Facebook kan man lämna in förslag på böneämnen. Denna vecka ber vi för Sveriges ledning, och särskilt riksdagen inför dess öppnande efter sommaren.

Jesus för dig

 

 

Vikten av att bygga murar

Av Jan Erik Amilén den 26 May 2016 om: Dagens Frimodiga, Efterföljelse, Gud, Gudstjänst, Helighet, Kyrkans tidning, Kyrkohandboken, Ledarskap, Levande församlingar, Medlemskap i Svenska kyrkan, Religionsdialog

Bloggpost av Magnus Magnusson

Vän av ordning kanske undrar vad som menas med denna rubrik? Att bygga murar är väl per definition dåligt, exkluderande och allmänt förfärligt? Lugn. Allt ska uppenbaras. Vad en mur är och inte är beror till stor del på dess funktion och syfte. Den mur som här syftas till är försvarsmurens livsviktiga funktion. Vi återkommer till detta lite längre fram.

Det pågår en debatt om Handboksförslaget 2016. För den utomstående kan kanske denna debatt verka konstig. Vad spelar det för roll undrar en del. Varför göra om, undrar andra? Bra är också att detta uppmärksammas även utanför kyrkan. Troligen är det därför det blivit just en debatt. Annars hade arbetet kunnat fortgå i hemlighet och utan insyn av de som nu vill genomdriva en religionsändring i Svenska kyrkan. För om vi är ärliga och ser nyktert på saken är det detta som nu sker, eller vad vissa i den liberalteologiska falangen vill se genomföras. Vad det verkar möts hittills de kritiska remissyttrandena med en viss arrogans om man får tro debatten efter Svenska akademins lustfyllda kritik. Man skulle nästan tro att denna ideologi, för det är vad det är, som ska genomföras redan är ett faktum. I viss mån är det redan så, men om denna får tydligt genomslag i en kyrkohandbok, ligger problemet genast på en annan nivå. Den flummiga civilreligion som förfäktas i vissa delar av handboksförslaget kommer att ställa till förödande verkan i teologiskt och liturgiskt okunnigas händer. Här kommer det att ställas stora krav på prästernas och musikernas kompetens. Och vem ska ta ansvar för gudstjänstfirarna, församlingen? De har inte bett om detta. Och vi vet mycket väl att en ny handbok ger i sig själv ingen väckelse, den ska vara ett uttryck för den kristna kyrkans tro och bekännelse. Därför får en handbok aldrig skyndas fram. Så jobbar inte en kyrka som gör anspråk på att vara en del av en ”helig, allmännelig och apostoliska kyrka.” (Nicenska trosbekännelsen).

Det är ovist att ha bråttom när man inte vet vart man ska.

För vidare läsning läs gärna Svensk Pastorals Tidsskrifts (SPT) analys av Handboksförslaget.

Detta är inget nytt kyrkohistoriskt sett. Likt Kristi Kyrka i övrigt har även denna kyrkoprovins i Herrens Kyrka varit med om både förfall och uppbyggnad.

Men nu sade jag till dem: ”Ni ser den nöd vi är i. Jerusalem ligger öde och portarna är nerbrända. Kom låt oss bygga upp Jerusalems mur så att vi inte behöver bli föraktade mer.” Jag talade om för dem hur min Guds goda hand hade varit över mig och vad kungen hade lovat mig. Då sade de: ”Låt oss stå upp och bygga!”, och de fattade mod för det stora verket.”

Nehemja 2:17-18

Så säger Nehemja på Herrens befallning till de som ska vara med och bygga upp den fallna stadsmuren i Jerusalem. I en tid då mer och mer av Svenska kyrkans bekännelse; med det apostoliska, katolska och reformatoriska arv hon bär på är satt på undantag. Bekännelsen vattnas ur mer och mer, och rent reformerta, gnostiska och heretiska tankegods gör sig åter gällande. Gärna under det mycket elastiska uttrycket ”luthersk tradition”, som dock vid närmare påseende inte har något med Dr Luther, våra bekännelseskrifter, eller Svenska kyrkans unika arv att göra. Inget nytt i kyrkohistorien, men kampen förblir den samma.  Vi behöver i detta kyrkliga klimat ”murslevar” och trogna arbetare och bedjare, frimodiga män

och kvinnor som bygger på vår kyrkas försvar och mur. Att genom Guds nåd täta och underhålla så gott det går, i förtröstan på att ingenting är omöjligt för Gud. En sådan resurs är utan tvekan Frimodig kyrka.

Likt Josef av Arimatea som gick till Pilatus för att för Jesu kropp tillbaka, säger vi till den politiska maktens ockupanter: ”Ge oss Kristi kropp tillbaka!”

Detta är en kamp. Något annat är vi inte lovade. Men en glädjefylld sådan för det handlar om det som är vår kyrkas innersta väsen. S:t Petri och S:t Paulus kyrka. S:t Ansgars och S:ta Birgittas kyrka. Laurentius Petris, Henrik Schartaus, C O Rosenius, och Bo Giertz kyrka.  Ja det är också vår kyrka, denna del av Kristi Kyrka. Frimodig kyrka är en av de goda krafter som hela tiden utmanar det teologiska samtalet och utvecklingen, problematiserar och kritiserar. Men också inspirerar och bygger upp enskilda kyrkokristna. Allt detta av kärlek till Guds Ord och hans Kyrka.

Därför uppmanas vi av Den Heliga Skrift att: ” stå upp och bygga!”, och de fattade mod för det stora verket.”

MM

 

Solidaritet med samtidens martyrer – Motion 6

Av Jan Erik Amilén den 19 August 2015 om: Dagens Frimodiga, Efterföljelse, Ekumenik, Frimodig Kyrka, Helighet, Svenska kyrkans identitet, Systerkyrkor i världen

I en motion till Kyrkomötet 2015 föreslår Dag Sandahl att Annandag Jul 2015 görs till en stor manifestationsdag i Svenska kyrkan för samtidens martyrer. Du kan ladda ner motionen här.

Ur motionen saxas:

Vår tid är en omfattande martyrtid. Människor slaktas därför att de, som vi, är döpta och konfirmerade. Ingenting av detta borde förvåna annat än de medkristnas passivitet att medvetandegöra sig själva och andra om vad som sker. Martyrdagen Annandag Jul blir en dag för sammanlysningar och de gudstjänster som firas handlar om julens sånger och psalmer. Det blodiga allvaret ska inte störa julstämningen. Det finns all anledning att kraftfullt ändra på den saken och hålla fram samtidens martyrer genom att Svenska kyrkan på alla nivåer gör Annandag Jul till den manifestationsdag för martyrer den egentligen är.

Det handlar den här gången om våra medkristna. Förpliktelsen är först och främst att stå samman med dem som är våra syskon i tron.

***

Församlingarna får göra en ny gudstjänstplan med många fler gudstjänster. Det betyder att Annandag Jul inte blir en avkopplande dag för personalen efter julafton och juldag. Solidaritet kostar på bekvämlighet. Möjligen handlar det om att på gator och torg manifestera. I högmässan eller temagudstjänsten bör det rimligtvis finnas plats för ljuständning och personliga förbönslappar

för martyrerna. Att förkunnelsen blir en hjälp för människor att se sig stå i gemenskap med de lidande är en självklarhet men kanske också att den hjälper oss att uppfatta hur den kristna tron bokstavligen är livsfarlig därför att den är livsviktig.

 

 

Återstår att se om motionen blir väl mottagen. Temat på Annandag Jul är ju “Martyrerna”, och Guds ord är alltid aktuellt och bör “aktualiseras” till vår nutid. Hur det går kommer att redovisas här, efter beslut i Kyrkomötet.

 

Tankar om trons återkomst

Av Anna Sophia Bonde den 7 June 2013 om: Folkkyrka, Helighet, Jesus, Svenska kyrkans identitet

Utifrån en resa i Georgien och ett besök i katedralen i Tbilisi delar biskop Biörn Fjärstedt i dagens Dagen med sig av sin förhoppning om att det han såg i Georgien skulle kunna bli verklighet också här hos oss. Alltså att tron kan börja spira igen, att människor börjar längta efter mysteriet, efter gudsnärvaron – på riktigt! – också efter lång tids repression. Han beskriver vad han ser under en gudstjänst:

Några gamla är förstås med men framför allt unga, iögonfallande många unga män. Timme efter timme följer de stående och uppmärksamt läsningarna och körens hymner. Det verkar som om mellangenerationen saknas, den som tystades under Sovjettiden, då det i praktiken var förbjudet eller i varje fall högst inopportunt att leva med i kyrkans liv. Men de unga söker upp nationens och kulturens kristna rötter igen.

Varför, menar biskop Biörn, när vi har så mycket rikedomar att hämta i traditionen – skönhet, mystik, glädje, helande, liv – sneglar vi på och försöker kopiera sådant som andra håller på med, och ofta gör mycket bättre än kyrkan?

I veckans Kyrkans tidning uppmärksammar redaktionen helt kort det faktum att i den nyligen uppdaterade DSM-5 (en handbok för att diagnostisera psykiska sjukdomar som används över hela världen)  räknas sorg i mer än två veckor för “mental disorder”. Alltså, något som de allra flesta av oss skulle bedöma som friskt räknas som sjukt. Man kan dra slutsatsen att vi i västvärlden har extremt låg toleransnivå för vad som räknas som ohälsa – och säkert därmed också för lidande.  Vår till synes outtröttliga världsförbättrariver sträcker sig ut över allt vidare nejder. Georgierna led under Stalin, vi under den humanism som säger: du har makten i dina egna händer. Du kan alltid bli duktigare, rikare, snyggare, mer bildad, frigjord, mer socialt kompetent. Kyrie eleison!

Inspirerande intervju

Av Anna Sophia Bonde den 28 October 2012 om: Efterföljelse, Folkkyrka, Helighet, Levande församlingar

Då kyrkoherden i S:ta Clara, Carl-Erik Sahlberg, nu går i pension blir han intervjuad i Dagen om sin tid i församlingen. Det är spännande och utmanande läsning. Man har liksom två val: antingen kan man se CES som en extraordinär karismatiker, alltså någon som är särskilt, ovanligt utrustad av den Helige Ande och därför blivit så välsignad i sin tjänst. Eller så kan man undra: tänk om det är något sådant som Gud vill använda alla sina präster till (och säkert inte bara vigda präster!), nämligen att öva sig i att bli alltmer lyhörd för Andens tilltal, att genom bön och arbete (i den ordningen) utvidga Guds rike på jorden, och få vara med om att upprätta människor, till kropp, själ och ande. Sahlberg säger:

– Jag blir tacksam när jag tänker på att den här kyrkan som var som död i dag är en kyrka full av liv. En kyrka som blivit en förebild när det gäller socialt arbete.

Så småningom utvidgades det sociala arbetet. Från missbrukarna i närområdet till de prostituerade på Malmskillnadsgatan, vidare ut på fängelser och anstalter. Kyrkan fylldes med utslagna människor, men också med nya ansikten från alla samhällsskikt.

– När jag började fick jag ett kontor där på andra sidan vägen, berättar Carl-Erik och ser ut över gatan. Där hade jag kunnat hamna. Jag hade kunnat bli en sådan präst som sitter bakom ett kodnummer i ett kontor och fikar med kollegorna. Men det passade inte mig.

I stället tog prästen sina saker och gick ner till kyrkogården. Där satt han och jobbade, fikade, stiftade bekantskap med missbrukaren Mats och så småningom några till. Av de här människorna började sakta, sakta en församling att ta form.

En församling som blivit till sådan välsignelse i Stockholm, för så många olika sorters människor. Tänk vad Gud kan göra, när vi människor ställer oss till Hans förfogande!

Hen om Gud

Av Jan-Anders Ekelund den 6 October 2012 om: Gud, Helighet, Svenska kyrkans lära

I senaste numret av Kyrkans tidning förespråkar Brita Häll av vi skall använda “nyordet” hen när vi talar om Gud istället för han som den kristna Kyrkan alltid gjort. Svenska kyrkan fortsätter på den inslagna vägen att försöka övertyga den övriga kristenheten om en ny väg att vandra. Stefan Gustavsson kommenterar det hela på sin blogg. Det är inga märkvärdigheter eller några djupare funderingar som Stefan presenterar denna gång, utan det självklara. Men de elementära självklarheterna måste uttryckas mer än någonsin.

Dag Sandahl skriver på sin blogg:

I Torsdagsdepressionen får jag veta att “Kyrkan bör välkomna ‘hen'”. Vad ska höns i kyrkan att göra, tänkte jag – men fattade att nu ska Gud som är Fader, Herre och Konung bli hen. Gud som hen har framtiden för sig. Självfallet – men har “hen” uppenbarelsen med sig – fast vi vet att Gud är Ande så kanske det finns en poäng med att tala om Gud som uppenbarelsen avslöjar att vi kan tala och inte bara tala om Gud i språkkonstruktionernas termer? Fader och Son och Ande, Den Heliga Treenigheten.

Marcus Birro, kyrkan och heligheten

Av Anna Sophia Bonde den 17 February 2011 om: Helighet, Svenska kyrkans identitet

I en lika tänkvärd som sorgsen krönika i Expressen funderar Marcus Birro över samtidens förakt för allt som andas helighet. Och hur kyrkan hänger på, till synes omedveten om vilken skatt hon har fått att förvalta. Han skriver: Gud är det särskilt populärt att håna. Till och med i kyrkan. Vilken obarmhärtig skam att Svenska Kyrkan, med ett darrande leende får man förmoda, öppnar sina dörrar för befängda konstnärers fixering vid nedmonterandet av allt heligt. Jesus blir bög i läderbyxor och alla stumma ateister nickar med i samförstånd. När en annan konstnär gör rondellhundar av profeten Mohammed förvånas vi över de troendes indignation och förtvivlan. Konstnären lyfts in i värmen och prisas för sin medelmåttighet. Som om dessa ständiga attacker på troende skulle vara modigt. Som om uppluckrandet av tro, helighet och tröst, skulle vara en ärbar bedrift. Vilket misstag det är. Det är bara lathet. Det är futtigt och ovärdigt. Alla kan hata, det är enkelt. Att älska är tusen gånger svårare.

Kyrkan har ofta, får man väl förmoda, goda intentioner. Man vill inte stänga ute någon, utan vara öppen och inkluderande. Allt ska kunna rymmas, i hennes famn. Men jag tror Birro har rätt i att den goda viljan ibland kan spela oss ett spratt. Och att den, kanske mer än något annat, är ett symptom på att vi inte riktigt begriper vad det där med Jesus handlar om.