Bloggposter på ämnet Islam:

Gästblogg: Katolsk församling i Växjö i blåsväder

Av Jan Erik Amilén den 13 April 2015 om: Äktenskapet, Barn och ungdomar, Bibeln, Diakoni, Islam, Konfirmation

Inger Lindeskog är nyvald ordförande i Skara stiftsavdelning av Frimodig kyrka. Med hennes tillåtelse publicerar vi hennes blogginlägg (150409), som du också kan hitta och följa här.

 

Igår var det årsmöte för Frimodig kyrka i Skara stift. Jag valdes till ordförande, och vill tacka Frimodig kyrkas folk i stiftet för förtroendet, som jag ska försöka förvalta efter bästa förmåga.

I förrgår publicerade Expressen/Kvällsposten en artikel där det blåstes upp som en nyhet hur den romersk-katolska kyrkan undervisar sina konfirmander om äktenskapet. Här gällde det en församling i Växjö, utifrån ett reportage i Smålandsposten.
Naturligtvis siktar man in sig på den del som rör homosexualitet. T. o. m. i denna vinklade artikel framgår tydligt hur ödmjuk växjöprästen är i sina svar. Han räknar med att det finns olika sorters homosexualitet, han vet ingenting om hur homosexualitet eventuellt kan “botas”, men räknar med att läggningen ibland är ofrånkomlig, och den är ingen synd i sig, utan man ska då leva i avhållsamhet eftersom man inte kan ta på sig äktenskapets ansvar. Osv. Ändå blir prästen hårt åtgången av reportern, som undrar “om inte kyrkoherden är rädd för att skapa ångest och oro” hos 14-åringarna som befinner sig i en period i livet då sexualiteten kan upplevas som något nytt och förvirrande.
Här stannar jag upp. Det resonemanget utgår ifrån att experimenterande med sexualiteten är bra för människan, i synnerhet inledningsvis då man ska utforska vem man är på detta område. Tänk om det inte är sant! Tänk om 14-åringar mår bättre av att få höra om Guds plan för dem än av att itutas att de själva måste komma på vilka de är och definiera sig själva, inte bara socialt, politiskt, religiöst och i hundra andra avseenden, utan också sexuellt! För egen del tror jag att det kan vara nog så ångestskapande.
Hur man sedan tar hand om dem som inte känner sig hemma i den beskrivna mallen, är en annan – inte mindre viktig – sak. Ett gott förhållningssätt behöver prägla varje sammanhang där känsliga personliga frågor tas upp. Attityden och sättet att uttrycka sig och tala om svåra saker kan avgöra om vi vågar vara ärliga med varandra i församlingens sammanhang. Men det var inte om detta som uppståndelsen i Växjö handlade. Nej, mångfaldssamordnaren på Växjö kommun rycker ut och kallar det “djupt olyckligt” och “sorgligt” att den här synen lärs ut till barn och ungdomar. Nu ska hon ta kontakt med kyrkoherden för att inleda en dialog. Man ställer sig ett antal frågor.
1. Hur är det med religionsfriheten i Sverige och Växjö? Får vi vuxna lära barnen vad Bibeln lär och vad kyrkan lärt sedan 2000 år tillbaka? Görs samma ifrågasättande av muslimsk trosförmedling?
2. Vilket mandat har kommunernas mångfaldssamordnare? Ska de se till att alla trosuppfattningar ges utrymme i ett samhälle, eller kan de gå in i organisationer och trossamfund, ha synpunkter på deras interna (lagliga) uppfattningar och verka för att förändra dem utifrån för tillfället rådande samhällsnormer?
Och kanske viktigast:
3. Hur ska barn och ungdomar kunna lära sig respekt för människors olikheter, när inte ens vuxna runt omkring dem kan respektera att en minoritet, som försöker inrätta sina liv efter vanlig kristen, bibliskt grundad tro, vill ägna en konfirmandlektion åt att förbereda ungdomar för äktenskapet?

En av mina minsta

Av Anna Sophia Bonde den 24 September 2012 om: Barn och ungdomar, Diakoni, Efterföljelse, Islam

Hela Broby med kyrkoherde (tillika ersättare i stiftsstyrelsen för FK) Anders O Johansson i spetsen har ställt upp för den tvååriga flickan Haddile som hamnat mellan två byråkratiska stolar. Haddile har i två år bott hos en fosterfamilj i Broby men utvisades nyligen till Frankrike eftersom Migrationsverket ansåg att möjligheten till kontakt med den biologiska mamman, som är fransk medborgare, därmed skulle underlättas. Mamman har dock inte gjort några anstalter för att få kontakt med sin dotter, varför fosterfamiljen – och många med dem – anser att Haddile har det bäst hos dem. Enligt en artikel i Kristianstadbladet igår ändrar nu Migrationsverket sitt beslut och låter Haddile stanna i Broby, åtminstone så länge utredningen pågår om var hennes biologiska föräldrar finns. På inbjudan av Anders O Johansson skulle Migrationsverkets rättschef Mikael Ribbenvik idag, måndag, komma till Broby kyrka för att diskutera “Juridik och medmänsklighet hos Migrationsverket”.

Samtidigt berättar den utmärkta nättidningen Liv&rätt om de två iranska konvertiter, Amireh och Zainab, vars utvisning nu tillfälligt stoppats, genom stort engagemang från deras västmanländska församling (med pastorn Ingemar Olsson), riksdagsledamöter och EU-parlamentariker och många andra, samt på grund av flygbolaget Lufthansas policy, att inte ta med passagerare som reser mot sin vilja.

Ingemar Olsson berättar för Liv&rätt:

Som Amirehs och Zeinabs pastor har jag lyssnat till deras berättelser och tvivlar inte ett ögonblick på att vad de fruktar i hemlandet är en realitet. Jag känner dem mycket väl, och när Migrationsverket då ifrågasätter ärligheten i deras tro, så förstår jag verkligen inte hur man kan göra det.– De har varit aktiva i kyrkan och upptäckt tron på Jesus. Kontrasten mellan en levande tro och en förtryckande religion är total, och det är rena idiotin att man i Sverige försöker jämställa kristendom och islam som två likartade religioner – för det är de inte.

Avgörande för kvinnornas omvändelse var bemötandet i kyrkan, har de själva berättat. Den vänlighet, omsorg och respekt som de mötte i församlingen hade de tidigare inte upplevt i den andra religionen. Till slut tog de steget, tog emot Jesus och lät sig döpas. När Migrationsverket ifrågasatte deras trossteg, såg Ingemar Olsson det som ett misstag som självklart skulle rättas till om kvinnorna bara fick en schysst prövning.

– Därför blev chocken så mycket större när polisen helt enkelt förde bort Amireh och Zeinab, vid ett tillfälle då vi bara skulle träffas för ”samtal”. Men ett bibelord har jag upprepat under den här processen, och det är ”Sanningen ska göra er fria”. Därför var det roligt att Zeinab nämnde just det i en teveintervju efter frisläppandet.

Amerikanska tidskriften Christianity Today har, som jag tidigare skrivit om, rapporterat om de många konversioner som äger rum just nu bland tyska iranier. Ett intryck som är gemensamt för pastorerna i många församlingar som tagit emot iranierna är att majoritetskyrkorna sällan vill ta i “problemet”. Och varför inte? Jo, därför att de investerat mycket tid och kraft i sin officiella linje som är tolerans och religionsdialog, särskilt med islam. Hade det inte varit på riktigt, med riktiga människor som riskerar riktiga dödsstraff hade man kunnat kalla detta ett intressant filosofiskt problem.

Den andra iranska revolutionen

Av Anna Sophia Bonde den 30 July 2012 om: Efterföljelse, Islam, Jesus, Mission, Religionsdialog, Systerkyrkor i världen

Med tanke på det jag skrev härom veckan, om seminariet i Almedalen, där en domprost och en imam kom fram till att det inte behöver vara så stora skillnader mellan kristendom och islam, och att vi ju hur som helst tror på samma gud, var det intressant att läsa en artikel i senaste numret av amerikanska tidskriften Christianity Today om situationen just nu i forna Östtyskland, där mängder av muslimer, främst perser, kommer till tro på Jesus och låter döpa sig i kristna kyrkor. En undersökning nämner siffran 500 per år, antagligen är det betydligt fler än så. En präst säger: dessa flyktingar tar otroliga risker för att leva sin kristna tro. Artikeln fortsätter:

Hans församling har växt från 200 till 900 på 20 år. Han ser det ökande antalet konversioner av iranier i Tyskland som bevis på Guds ironi: Tänk er! Av alla platser väljer Gud östra Tyskland, ett av världens mest gudlösa områden, som scenen för ett andligt uppvaknande bland perser.

Enligt samme präst föregår ofta konversionen av att personen ifråga får se en ”ljusfigur”:

vilken ibland liknar Kristus, ibland inte. Men de förstår genast vem han är. Han gör alltid klart att han är Bibelns Jesus, inte Koranens Isa, och han hänvisar dem till särskilda pastorer, präster, församlingar eller husförsamlingar, där de senare hör evangeliet.

Det verkar ofta vara mindre församlingar som tar emot konvertiterna. Ledarskapet i de stora protestantiska kyrkorna är snarare inriktat på religionsdialog och är rädd att den här typen av verksamhet ska sätta käppar i hjulet för samtalen över konfessionsgränserna.

Den här händelseutvecklingen sätter verkligen frågan om harmonisering på sin spets. Det verkar finnas ett vägval att göra. Antingen så fortsätter vi på den inslagna vägen och betonar vikten av religionsdialog (med följd att det verkar allt mindre angeläget att vara en missionerande kyrka). Eller så välkomnar vi nyheterna om väckelsen bland muslimer i Tyskland (och kanske även på andra platser?) och gläds med dem åt att de funnit Jesus. Om vi inte gläds med dem – vad säger det då om intensiteten, värmen, passionen i vår egen tro?