Bloggposter på ämnet Kyrkans tidning:

Vikten av att bygga murar

Av Jan Erik Amilén den 26 May 2016 om: Dagens Frimodiga, Efterföljelse, Gud, Gudstjänst, Helighet, Kyrkans tidning, Kyrkohandboken, Ledarskap, Levande församlingar, Medlemskap i Svenska kyrkan, Religionsdialog

Bloggpost av Magnus Magnusson

Vän av ordning kanske undrar vad som menas med denna rubrik? Att bygga murar är väl per definition dåligt, exkluderande och allmänt förfärligt? Lugn. Allt ska uppenbaras. Vad en mur är och inte är beror till stor del på dess funktion och syfte. Den mur som här syftas till är försvarsmurens livsviktiga funktion. Vi återkommer till detta lite längre fram.

Det pågår en debatt om Handboksförslaget 2016. För den utomstående kan kanske denna debatt verka konstig. Vad spelar det för roll undrar en del. Varför göra om, undrar andra? Bra är också att detta uppmärksammas även utanför kyrkan. Troligen är det därför det blivit just en debatt. Annars hade arbetet kunnat fortgå i hemlighet och utan insyn av de som nu vill genomdriva en religionsändring i Svenska kyrkan. För om vi är ärliga och ser nyktert på saken är det detta som nu sker, eller vad vissa i den liberalteologiska falangen vill se genomföras. Vad det verkar möts hittills de kritiska remissyttrandena med en viss arrogans om man får tro debatten efter Svenska akademins lustfyllda kritik. Man skulle nästan tro att denna ideologi, för det är vad det är, som ska genomföras redan är ett faktum. I viss mån är det redan så, men om denna får tydligt genomslag i en kyrkohandbok, ligger problemet genast på en annan nivå. Den flummiga civilreligion som förfäktas i vissa delar av handboksförslaget kommer att ställa till förödande verkan i teologiskt och liturgiskt okunnigas händer. Här kommer det att ställas stora krav på prästernas och musikernas kompetens. Och vem ska ta ansvar för gudstjänstfirarna, församlingen? De har inte bett om detta. Och vi vet mycket väl att en ny handbok ger i sig själv ingen väckelse, den ska vara ett uttryck för den kristna kyrkans tro och bekännelse. Därför får en handbok aldrig skyndas fram. Så jobbar inte en kyrka som gör anspråk på att vara en del av en ”helig, allmännelig och apostoliska kyrka.” (Nicenska trosbekännelsen).

Det är ovist att ha bråttom när man inte vet vart man ska.

För vidare läsning läs gärna Svensk Pastorals Tidsskrifts (SPT) analys av Handboksförslaget.

Detta är inget nytt kyrkohistoriskt sett. Likt Kristi Kyrka i övrigt har även denna kyrkoprovins i Herrens Kyrka varit med om både förfall och uppbyggnad.

Men nu sade jag till dem: ”Ni ser den nöd vi är i. Jerusalem ligger öde och portarna är nerbrända. Kom låt oss bygga upp Jerusalems mur så att vi inte behöver bli föraktade mer.” Jag talade om för dem hur min Guds goda hand hade varit över mig och vad kungen hade lovat mig. Då sade de: ”Låt oss stå upp och bygga!”, och de fattade mod för det stora verket.”

Nehemja 2:17-18

Så säger Nehemja på Herrens befallning till de som ska vara med och bygga upp den fallna stadsmuren i Jerusalem. I en tid då mer och mer av Svenska kyrkans bekännelse; med det apostoliska, katolska och reformatoriska arv hon bär på är satt på undantag. Bekännelsen vattnas ur mer och mer, och rent reformerta, gnostiska och heretiska tankegods gör sig åter gällande. Gärna under det mycket elastiska uttrycket ”luthersk tradition”, som dock vid närmare påseende inte har något med Dr Luther, våra bekännelseskrifter, eller Svenska kyrkans unika arv att göra. Inget nytt i kyrkohistorien, men kampen förblir den samma.  Vi behöver i detta kyrkliga klimat ”murslevar” och trogna arbetare och bedjare, frimodiga män

och kvinnor som bygger på vår kyrkas försvar och mur. Att genom Guds nåd täta och underhålla så gott det går, i förtröstan på att ingenting är omöjligt för Gud. En sådan resurs är utan tvekan Frimodig kyrka.

Likt Josef av Arimatea som gick till Pilatus för att för Jesu kropp tillbaka, säger vi till den politiska maktens ockupanter: ”Ge oss Kristi kropp tillbaka!”

Detta är en kamp. Något annat är vi inte lovade. Men en glädjefylld sådan för det handlar om det som är vår kyrkas innersta väsen. S:t Petri och S:t Paulus kyrka. S:t Ansgars och S:ta Birgittas kyrka. Laurentius Petris, Henrik Schartaus, C O Rosenius, och Bo Giertz kyrka.  Ja det är också vår kyrka, denna del av Kristi Kyrka. Frimodig kyrka är en av de goda krafter som hela tiden utmanar det teologiska samtalet och utvecklingen, problematiserar och kritiserar. Men också inspirerar och bygger upp enskilda kyrkokristna. Allt detta av kärlek till Guds Ord och hans Kyrka.

Därför uppmanas vi av Den Heliga Skrift att: ” stå upp och bygga!”, och de fattade mod för det stora verket.”

MM

 

Gör om Kyrkomötet i grunden

Av Jan Erik Amilén den 4 December 2014 om: Arbetsmiljö, Frimodig Kyrka, Kyrkans tidning, Kyrkomötet, Organisation

Debattartikel i Kyrkans tidning (2014-12-04) av Dan Sarkar, ledamot i Kyrkomötet för Frimodig kyrka. Artikeln i sin helhet kan du läsa här på bloggen:

 

Dagens arbetsformer för kyrkomötet är ohållbara. De måste förändras.

Årets kyrkomöte är slut. Så är också ledamöterna. Trots ett som vanligt mycket väl organiserat kyrkomöte fungerar inte den nuvarande arbetsordningen. 14 timmars arbetsdagar är inte optimalt: diskussionsviljan blir lidande (därmed vingklipps den demokratiska processen) när ärendelistan aldrig verkar ta slut och tiden för social samvaro blir minimal (vilket minskar tillfällena för samtal mellan grupper och människor av olika åsikter). När talartiderna blir så korta att ståndpunkter måste framföras utan grundligt argumenterande, går jag miste om chansen att få pröva mina argument mot andras argument och därmed kanske tvingas ändra åsikt. Trots ett skickligt presidium som gjorde det bästa av en omöjlig situation går det inte att bortse från att kyrkomötets arbetsformer måste ses över.

Och ändå är de yttre formerna inte det värsta. Frustrationen är stor hos både ledamöter och biskopar över att så mycket av kyrkomötets tid i år gick åt till att debattera riksdagspolitiska frågor: vi hade många och långa debatter om försvarspolitik, utrikespolitik, migrationspolitik och miljöpolitik. Viktiga debatter – men i fel forum. När kyrkomötet inte orkar diskutera kyrkans kärnfrågor (eftersom klockan närmar sig midnatt) för att frågor som handlar om trons konsekvenser lagt beslag på den piggaste tiden, har det fått många att upprört konstatera att detta är oacceptabelt. Det räcker inte att se över arbetsformerna: kyrkomötet måste göras om i grunden.

Vad kan då göras? Det finns många förslag bland ledamöterna kring hur kyrkomötet kan utformas. Som exempel kan nämnas:

  • Frågeinstitutet återinförs tillsammans med en möjlighet för ÄB att presentera läget i ett ”state of the nation”-tal som följs av spännande debatt. Förutom att man slipper utskottsberedning av frågor som egentligen inte hade behövt vara motioner, men som nu inte har någon annanstans att ta vägen, blir det gott om tid för ideologidiskussion, utvärderingsanalys och framtidstänkande. Det är ju just i meningsutbyten mellan människor som inte tycker likadant som nya tankar har en tendens att uppstå. Har vi egentligen råd att vara utan ett sådant forum i kyrkomötet?
  • Presidiet får fastställa en prioriteringsordning bland utskottsbetänkandena: det som inte med självklarhet hör till kyrkomötets centrala uppdrag hänskjuts till sämre debattid. Frågor som egentligen inte är kyrkomötets bord utan skall behandlas på stifts- eller församlingsnivå eller kanske ägs av riksdagen får därmed inte onödigt stort utrymme, även om varje motion också i fortsättningen skall tas på allvar.
  • Kyrkomötet sammanträder högst vartannat år, men då under längre tid. Naturligtvis behöver man hitta former för beviljande av ansvarsfrihet och andra formalia som måste tas upp årligen, men de tunga kyrkliga frågorna får härigenom gott om tid att analyseras, debatteras och funderas över. Historiskt sett är det ingen självklarhet att kyrkomötet måste sammanträda årligen.
  • Visserligen går både kyrkans och samhällets utveckling nu så snabbt att det är befogat med relativt täta kyrkomöten, men väldigt få beslut på kyrkomötesnivå är av så brådskande karaktär att de inte kan vänta ett eller flera år.
  • Motionsrätt högst vartannat kyrkomöte och däremellan gott om tid för demokratins grundförutsättningar: samtal och diskussion. Många av de senaste årens stora beslut hade behövt ännu grundligare genomlysningar (till exempel strukturutredningens församlingsbegrepp, kontraktets ställning och prostarnas roll) eller tid för de ekumeniska konsultationer vi förbundit oss att genomföra (till exempel innan äktenskapsbeslutet).
  • Efter att motioner lagts och reciter lästs drar sig kyrkomötet tillbaka för ett par dagars retreat i bön om Andens ledning innan samtalet, diskussionerna och beslutsfattandet börjar. Om debatter är demokratins livsluft är ju bön och reflektion kyrkans livsluft. Vi kan hämta mycket inspiration från andra kyrkors rika andliga fåror också när det gäller att utforma något så prosaiskt som ett kyrkomöte.Det finns naturligtvis för- och nackdelar med alla former. Men dagens arbetsformer är ohållbara och måste förändras. Och som en förberedelse inför jubileet 2017 borde vi också passa på att reformera kyrkomötets insida.

Dan Sarkar
Frimodig Kyrka, FK
Komminister i Broby-Emmislövs församling

Medieutredning, Motion 2014:031

Av Jan Erik Amilén den 23 November 2014 om: Kyrkans tidning, Kyrkomötet, Medlemskap i Svenska kyrkan

Dag Sandahl, Frimodig kyrka, en profil med lång erfarenhet från Kyrkomötet och nu ersättare i Kyrkostyrelsen, skriver några motioner till årets Kyrkomöte. I just denna motion föreslår Dag ett uppdrag till kyrkostyrelsen att tillsätta en medieutredning.

Kyrkolivsutskottets betänkande ger Dag rätt till stora delar. I deras överväganden kan vi uppfatta samma analys av ett minskande intresse för pappertidningen och ett ökat intresse för digitala tidningar. Citat ut betänkandet:

Motionären lyfter i motion 2014:31 behovet av en medieutredning med anledning av sjunkande upplagor för de kyrkliga tidskrifterna och krisen för papperstidningar generellt och frågar hur Svenska kyrkan möter det nya medielandskapet. Utskottet konstaterar att frågan om behovet av kyrkliga facktidskrifter är intressant men är tveksamma till om det löses med en medieutredning. Utskottet håller med motionären om att medielandskapet är förändrat. Sedan Svenska kyrkans medieutredning 1998–2000 Kommunicera mera – med flera lades fram har en stor förändring och utveckling av medielandskapet skett. Inte minst vad gäller ökad digitalisering av medier. Från att den tryckta morgontidningen 1998 nådde 75 procent av befolkningen har andelen stadigt krympt. Nu når den lite drygt hälften av befolkningen. Även om de som läser morgontidningen på nätet läggs till har den totala räckvidden av befolkningen minskat vilket även tyder på ändrade medievanor generellt. Utskottet anser även att strategin för digital kommunikation och närvaro som kyrkostyrelsen antog i mars 2013 är ett sätt att möta det nya medielandskapet.
Utskottet anser att det med tanke på i vilken takt dessa förändringar sker är det inte aktuellt att tillsätta en ny medieutredning. Utskottet ser då hellre ett arbetssätt där kyrkostyrelsen kontinuerligt arbetar med att ta fram och förändra strategier gällande medlemskommunikation och kommunikation med allmänheten. Utskottet anser att kompetens och resurser för detta bör finnas på kyrkokansliet hos de strateger som finns på kommunikationsavdelningen. Med tanke på de strategier och resurser som redan finns föreslår utskottet kyrkomötet att avslå motion 2014:31.

Tror då Kyrkomötet att takten i medievanornas förändring kommer att avta?? Troligen inte. Det är tydligt att motionärens argumentation är så stark att det egentligen bara återstår en större och ännu viktigare fråga: Hur gör vi mitt i denna snabba utveckling? Och då finns det antagligen inga säkra svar att skriva ner … Utvecklingen fortsätter!

Herre, till vem skulle vi gå?

Av Anna Sophia Bonde den 14 October 2013 om: Ärkebiskopen, Kyrkans tidning, Läronämnden, Medlemskap i Svenska kyrkan, Svenska kyrkans lära

Detta har hänt: professor Eva Hamberg har utträtt ur kyrkan och därmed lämnat såväl sitt ämbete som sin plats i Läronämnden. En avgörande faktor, enligt intervju i Dagen, kom att bli ärkebiskopshearingen med kandidaternas många inlindande och otydliga svar till exempel kring vem Jesus är, hans börd och (vilket såklart har med börden att göra) huruvida han är mer gudomlig än Muhammed. Inte bara tidningen Dagen utan även Kyrkans tidning höjer på ögonbrynen kring (merparten av) ärkebiskopskandidaternas ovilja att bekänna Jesus som Herre i sina liv och i kyrkans liv. På ledarplats i Dagen undrar Elisabeth Sandlund om nu inte tiden börjar bli mogen för en ny, luthersk frikyrka i Sverige.

Det är tråkigt att Svenska kyrkans ledarskap inte bryr sig särskilt om att lyssna till de röster – och det är ju inte bara Eva Hamberg, Elisabeth Sandlund och Kyrkans tidnings Barbro Matzols – som påtalar att Svenska kyrkan alltmer verkar fjärma sig från en klassisk kristen bekännelse. Antingen bemöts sådana röster med tystnad eller så talas det (misstänksamt) om “konspiration” eller (föraktfullt) om “trospoliser”. Som om ögat inte behövde örat, handen inte foten, hjärnan inte hjärtat.

Nej, vi är många som längtar efter en annan Anda i kyrkan. Såhär svarar Frimodig kyrkas Gunvor Vennberg (i FK:s valbilaga) på frågan hur hennes vision för Svenska kyrkan ser ut:

Min vision är att Svenska kyrkan ska nå en fördjupad enhet i Kristus. En enhet i mångfald där all tillbedjan, oavsett vilken tradition den ger uttryck för, får sin givna plats i helheten. En enhet över nationsgränser och samfundsgränser. Min vision är att Svenska kyrkan ska stå fri från partipolitik och allt annat som binder henne och hindrar henne att vara en Kyrka efter Herrens vilja. Att hon får nåden att bli Herrens redskap för att återevangelisera Sverige genom omfattande Bibelundervisning och trovärdigt liv. Att de gudstjänstfirande församlingarna lokalt växer i tro och i antal människor som lever trons liv i gudstjänst och praktisk handling i vardagen.

I samma intervju uttrycker Gunvor en förhoppning om att Frimodig kyrka ska få vara…

– en mötesplats där kristna från olika inomkyrkliga rörelser träffas och lär känna varandra, där gränser överbryggas för att nå ett gemensamt större mål som är överordnat tidigare konflikter, och så vara ett hoppets och enhetens tecken i en kyrka där den enda lösningen ofta sägs vara att några försvinner.

Frimodig kyrka har i en liten grön folder formulerat några tankar kring den fråga som den senaste veckans händelser aktualiserat: Är det rätt att stanna kvar i Svenska kyrkan? Där skriver vi bland annat:

Nya testamentet visar oss att det aldrig har funnits någon “perfekt” kyrka. Jesus överlämnade nycklarna till samma lärjungar som svikit honom, lämnat honom, förnekat honom. Kyrkans möjlighet att uträtta något har aldrig hängt på hennes företrädares förträfflighet, utan på deras närhet till sin – och hennes – Mästare. Gud ville människans samarbete, med full vetskap om hur bräcklig hennes goda vilja är. Gud ville kyrkans samarbete, med full vetskap om vilket läckande såll hon var, redan från början. /…/

Sveriges identitet som världens lugna vrå blir alltmer porös. I denna svåra tid behövs människor som själva bärs av Hoppet. Som vågar tro att Ljuset övervinner mörkret, också det mörker som förekommer inuti kyrkan själv. För kyrkan hör till världen. Ingenstans i Nya testamentet finns det något löfte om att kyrkan ska kunna vara opåverkad av synd och ondska. Däremot har Jesus lovat att vara med oss till tidens slut. Och att där vi, om så bara två eller tre, samlas i Hans namn så är Han mitt ibland oss.

Så länge människor kommer till tro och därmed visar att den Helige Ande är verksam i Svenska kyrkan torde det vara möjligt att “vara kvar”. Så länge syndernas förlåtelse utdelas, mässa firas och dop förrättas är det möjligt att “vara kvar”. En sak är säker: Herren är kvar. För är det inte han som lämnar de nittionio rättfärdiga för att leta upp det bortsprungna fåret? Det är inte otänkbart att Svenska kyrkan är just ett sådant bortsprunget får.

 

Systrar och bröder

Av Anna Sophia Bonde den 14 August 2013 om: Ärkebiskopen, Kyrkans tidning, Systerkyrkor i världen

Så annorlunda det mesta hade varit om sådan förtrolig vänskap var rådande mellan oss som arbetar och verkar i kyrkan. Om vi insåg och kände att vi faktiskt behöver varandra – som människor, som kristna och som kyrka. Om vi uppriktigt sökte varandras förståelse för att förstå oss själva lite bättre. Om vi tillsammans och gemensamt faktiskt försökte läsa, prata och skriva om teologi med och för varandra. Alltså verklig, riktig och sann teologi som handlar om Gud, Jesus och den Heliga Anden. Istället för, som det oftast handlar om, till teologi förklädda urvattnade politiska ställningstaganden. (Jo, det finns faktiska skillnader mellan teologi och politik – i form, innehåll och ecklesiologisk relevans.)
 
Då vi inte känner varandra beror våra relationer på det ledarskap som utövas. Det är därför ett problem för vår kyrka att våra ledare, biskopar och andra, inte pratar om teologi i det offentliga. Det är teologin som förenar oss som kristna och som kyrka. Om våra ledare inte kan prata om det som förenar oss i offentligheten så faller gemenskapen sönder. Därför är det ett problem att vår biskop pratar om pingis och film istället för om teologi i det offentliga. Därför är det ett problem att vår ärkebiskop skriver en, om än välvillig, debattartikel i DN som saknar all teologisk relevans och förankring. Vi behöver prata med varandra om teologi och teologiska frågor och våra ledare behöver föregå med gott exempel.
Såhär uttrycker sig prästen bakom bloggen Kyrkliga ting, Patrik Pettersson, om klimatet i Svenska kyrkan idag: samtalsklimatet och det, i hans tycke, syrefattiga teologiska klimatet. Det man skulle kunna tillägga är att det inte bara finns ett behov av att “prata om teologi”. Det finns också, vilket märks såväl på möten och konferenser som i församlingen, hos präster och lekmän tillika, en längtan efter en teologi som genomsyrar ens liv, både ens enskilda liv och församlingens liv. En teologi som inte bara är huvud utan också hjärta. Sådär är ju lätt att skriva förstås. Men jag tror att vi nog alla, även om vi inte alltid kan sätta fingret på exakt vad det är som åstadkommer det, vistats i kyrkliga miljöer som fungerar som oaser för en, där man blir restaurerad till sin inre människa, där glädje finns, frid, läkedom, innerlig gemenskap – och sammanhang som snarare fungerar som energitjuvar, som tar mer kraft än de ger. Oaserna präglas inte nödvändigtvis av att där ständigt pratas teologi (det är snarare en bonus!) – däremot blir de indirekta påminnelser om att evangeliet håller, att det ständigt finns mer att upptäcka i skattkistan.
Det där med vänskap över gränserna: med tanke på oroligheterna i Egypten verkar det givet att vi här i den lugna avkroken av världen tar vårt ansvar och dagligen ber om beskydd för Egyptens kristna. I maktkampen mellan militären och islamistiska Mursianhängare sitter kopterna illa till. Nyligen kastades brandbomber mot en kyrka i staden Sohag, rapporterar Kyrkans tidning idag och hänvisar till Egyptens statliga nyhetsbyrå Mena.

Gud – i kyrkan och samhället

Av Anna Sophia Bonde den 4 July 2013 om: Ärkebiskopen, Efterföljelse, Gud, Kyrkans tidning, Socialdemokraterna

SVT hade annonserat att det skulle bli stor, maffig kyrkodebatt i Almedalen, med utgångspunkten Är det för lite Gud i kyrkan? Tyvärr kom den knappa kvartens debatt igår kväll att handla om höger eller vänster. Helle Klein menade att detta att vara kristen har med människovärde att göra – alltså är alla kloka kristna vänster. Dagens Elisabeth Sandlund ifrågasatte att detta var något specifikt “vänster” och ville komma åt grunden för vårt engagemang som kristna, Jesus själv, och vad det innebär är det är på hans mandat vi verkar i världen.  Om detta har hon skrivit i en artikel Svenska kyrkan är i andlig kris som avslutas:

Öppenheten för en klar och tydlig presentation av vad kristen tro innebär är förvånansvärt stor i vårt sekulariserade samhälle. Respekten för en kyrka som vet vad hon har att komma med och som är stolt över det är påtaglig. Chanserna att nå ut med budskapet är goda.  I takt med att kunskapen om kristen tro sjunkit har också fördomarna minskat och Svenska kyrkan är, trots medlemstappet, det trossamfund som har de i särklass bredaste kontaktytorna.

 Alla kommer inte omedelbart att acceptera erbjudandet om det nya liv, här och nu på jorden och i all evighet i himlen, som Jesus vill ge var och en som är beredd att ta emot . Men att en och annan tackar nej, åtminstone för tillfället, är ett mindre problem än om kyrkan är så otydlig och luddig med vad hon står för att det inte finns något att tacka ja till.

För att nå ut med budskapet krävs uppfinningsrikedom, uthållighet, samarbete över samfundsgränserna, en mångfald av uttryckssätt och ett mod att pröva nya vägar.  Allt är möjligt – så länge utgångspunkten är att det som görs gynnar det övergripande syftet.

Det gäller också kyrkans engagemang för samhället i stort och för dess individer, vare sig det handlar om diakonala insatser för människor i nöd, arbetet för fred, mot miljöförstöring, för en human flyktingpolitik och så vidare, och så vidare. På alla områden har kyrkan som sådan och enskilda kristna en kallelse att göra en insats med den gemensamma utgångspunkten att alla människor har ett okränkbart värde eftersom de är skapade till Guds avbild.

Men genomslaget uteblir om ansträngningarna innebär att strålkastarljuset riktas någon annanstans än mot kyrkans herre, Jesus Kristus.

Ärkebiskopen tyckte att det inte är för lite Gud i kyrkan men väl för lite Gud i samhället, att medierna lite enögt lyfter fram somligt, kyrkligt engagemang men missar mycket annat. Begreppet “andlighet” nämndes, men inte – befarar jag – så att någon direkt uppfattade detta som något lockande.

Kanske är Fredrik Modéus något viktigt på spåren när han i nya numret av Kyrkans tidning önskar ett slags Almedalsanda för kyrkan, alltså att vi inte längre skulle vara så rädda för att låta åsikter brytas mot varandra utan se mångfalden som en tillgång. Han skriver:

Guds barn kan tycka olika och föra debatt utan att kyrkan går under. Vi har en särskild tillgång: enhet beror inte av samma åsikt, ståndpunkt, partifärg, inte av samma politiska agenda. Inte av att tro formuleras likadant. Törsten förenar däremot: efter liv, mening och sanning. Och löftet om gudsnärvaro. Törst och löfte: två konstanter som inte ens det vassaste meningsutbytet rår på.

Just därför är det tråkigt att till exempel Helle Klein, som är en så inflytelserik debattör, dissar alla som inte kommer till samma politiska slutsatser som hon själv. Det främjar knappast samtalsklimatet i kyrkan. Och, vad som är ännu värre: det lär inte få människor att tänka: se på de kristna, som de älskar varandra! – utom möjligen i ironisk bemärkelse.

Saknas glöden i Svenska kyrkan?

Av Jan-Anders Ekelund den 14 February 2013 om: Efterföljelse, Frimodig Kyrka, Gudstjänst, Kyrkans tidning, Levande församlingar, Struktur

I dagens nummer av Kyrkans tidning skriver Frimodig kyrkas inspiratör Anna Sophia Bonde på ledarsidan. Artikeln är rannsakande. Är det  personliga mötet nödvändigt  för att evangeliet ska bli trovärdigt? Vad hjälper det en kyrka om hon är aldrig så öppen och rikstäckande – men saknar själ, glöd, värme? Läs artikeln!

Kyrkans Tidning nr 9

Av Jan-Anders Ekelund den 1 March 2012 om: Äktenskapet, Frimodig Kyrka, Kyrkans tidning, Organisation, Struktur, Svenska kyrkans lära

Fyra kyrkoherdar, varav en är Frimodig kyrkas kyrkomötesombud Berth Löndahl, har skrivit en debattartikel om kyrkoherdens framtida roll enligt strukturutredningen, Direktör eller andlig ledare.
Artikeln avslutas med: Organisationsförändringar är i kyrkan också teologi – ecclesiologi. Vi är inte negativa till nödvändiga förändringar. Men de nu föreslagna organisatoriska omvälvningen innebär att man skapar ett annat pastoralt synsätt och en ny kyrkoherderoll som förvaltningschef som går stick i stäv med kyrkans tidigare syn.

En artikel handlar om biskopsvalet i Skara. Se förra blogginlägget. Det är ganska anmärkningsvärt hur snabbt löften bryts i Svenska kyrkan. Enbart Staffan Grenstedt håller fast vid löftena ifrån Kyrkostyrelsen och Kyrkomötet 2009.

Kyrkostyrelsens skrivelse 2009:6 Vigsel och äktenskap behandlar frågan. Där står på sid 32 bla.
Det råder enighet inom Kyrkostyrelsen i frågan om att ingen präst mot sin
personliga övertygelse om vad som är rätt ska tvingas viga par av samma kön.
Detta följer av att Svenska kyrkan bejakar att det inom kyrkan kan rymmas olika
syn på äktenskapet. Frågan om hur man ser på vigsel med par av samma kön ska
inte heller ha betydelse vid exempelvis prövning av prästkandidat
eller anställning
av präst, musiker, kyrkvaktmästare eller annan personal i kyrkans tjänst.

Kan det uttryckas tydligare?

Även Dagen skriver om biskopsvalet.

Anna Sophia Bonde, Frimodig kyrkas blivande inspiratör har en ny läsvärd “signeratartikel” med rubriken Walk-over till spökjägarna.

Frimodig kyrka i Kyrkans tidning

Av Jan-Anders Ekelund den 10 February 2012 om: Frimodig Kyrka, Kyrkans tidning, Organisation, Partipolitisering, Struktur, Svenska kyrkans identitet

Vi har skrivit en debattartikel i Kyrkans tidning kring strukturutredningen. Den tål att läsas!

Kyrkans tidning nr 4

Av Jan-Anders Ekelund den 28 January 2012 om: Kyrkans tidning, Struktur, Svenska kyrkans lära

I Kyrkans tidning nr 4 finns en ledare av Brita Häll som citerar Martin Luther. Det är förklaringen till åttonde budet som citeras: Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa. Det är gott när Kyrkans tidning citerar Luther. Hon nämner två aktuella exempel som enligt henne är förtal. Ulla Karlsson och den nyvigde prästen som förnekade Gud i en intervju. Detta kommenteras mycket bra på bloggen Stillsam av Kyrkans tidnings tidigare chefredaktör Lars B Stenström.

På ledarplats i Kyrkans tidning tycker man synd om prästen Ulla Karlsson och en ung nyprästvigd man från Västerås. För att de får på skallen i sociala medier. För att de blir hårt ansatta. Kritiserade. Den ena för att hon ville avskaffa synden (lite förenklat). Den andre för att han inte trodde på Gud (ganska tydligt).

Men i en kyrka får man nog räkna med det. Att bli kritiserad. Om man hävdar något som står i strid med grundkonceptet. Paradigmet! Deras insatser skulle väl motsvara att man i det socialdemokratiska arbetarpartiet sade sig vara för många fler religiösa friskolor och extrem kapitalism. Eller ville att alla skatter skulle sänkas. Särskilt för höginkomsttagare, ja för de allra rikaste. Gissa om sådana åsikter skulle ha fått beröm? Kritik? Eller uppskattning?

Ger man sig in i leken kan man inte vara hur ömhudad som helst. Inte heller kan man vara halvdan i sitt ifrågasättande. Inte när det gäller fundamentet. Trosgrunden. Någon ordning får det vara. Även i en kyrka., Även om den råkar vara Svenska kyrkan!

Det märkliga i Hälls artikel är att hon inte nämner något alls om det förtal som komminister Markus Hagberg utsatts för av domprost Hermansson och ett antal andra präster på Gotland under de senaste veckorna. Hagberg har beskyllts för att ha kränkt kvinnor när han bevisligen absolut inte har gjort det. Kan vi inte kräva mer objektivitet av en ledare i Kyrkans tidning?

På nästa sida i KT är Anna Sophia Bonde delvis inne på detta tema i artikeln “Vänstertrafik även i kyrkan”. Svenska kyrkans ledning säger sig vilja stå för mångfald men ändå blir det oftast så enfaldigt. Läs Anna Sophias artikel här.

Det finns en bra intervju med kyrkoherde Annika Hansson i Längbro församling. Hon och hennes församling ställer inte upp på strukturutredningen stordriftstänkande. I faktarutan under artikeln står det så här:

Fakta Utredningen
Strukturutredningen Närhet och Samverkan, NOS, är en ny lokal organisation som ska träda i kraft den 1 januari 2014. Som en slags kyrklig kommunreform.

Förslaget innebär att samfälligheter omvandlas till pastorat. Församlingarna som ingår kommer inte att ha egna direktvalda kyrkoråd eller kyrkoherdar och beslutade församlingsinstruktioner. Istället tillkommer ett församlingsråd vars uppgift i princip blir att besluta om kyrkobyggnaderna. Pastoratet får en ny ”superkyrkoherde” med ett kyrkoråd varifrån det mesta i församlingens arbete styrs ifrån

Tydlig och bra faktaruta ifrån Kyrkans tidning!