Bloggposter på ämnet Medlemskap i Svenska kyrkan:

Vikten av att bygga murar

Av Jan Erik Amilén den 26 May 2016 om: Dagens Frimodiga, Efterföljelse, Gud, Gudstjänst, Helighet, Kyrkans tidning, Kyrkohandboken, Ledarskap, Levande församlingar, Medlemskap i Svenska kyrkan, Religionsdialog

Bloggpost av Magnus Magnusson

Vän av ordning kanske undrar vad som menas med denna rubrik? Att bygga murar är väl per definition dåligt, exkluderande och allmänt förfärligt? Lugn. Allt ska uppenbaras. Vad en mur är och inte är beror till stor del på dess funktion och syfte. Den mur som här syftas till är försvarsmurens livsviktiga funktion. Vi återkommer till detta lite längre fram.

Det pågår en debatt om Handboksförslaget 2016. För den utomstående kan kanske denna debatt verka konstig. Vad spelar det för roll undrar en del. Varför göra om, undrar andra? Bra är också att detta uppmärksammas även utanför kyrkan. Troligen är det därför det blivit just en debatt. Annars hade arbetet kunnat fortgå i hemlighet och utan insyn av de som nu vill genomdriva en religionsändring i Svenska kyrkan. För om vi är ärliga och ser nyktert på saken är det detta som nu sker, eller vad vissa i den liberalteologiska falangen vill se genomföras. Vad det verkar möts hittills de kritiska remissyttrandena med en viss arrogans om man får tro debatten efter Svenska akademins lustfyllda kritik. Man skulle nästan tro att denna ideologi, för det är vad det är, som ska genomföras redan är ett faktum. I viss mån är det redan så, men om denna får tydligt genomslag i en kyrkohandbok, ligger problemet genast på en annan nivå. Den flummiga civilreligion som förfäktas i vissa delar av handboksförslaget kommer att ställa till förödande verkan i teologiskt och liturgiskt okunnigas händer. Här kommer det att ställas stora krav på prästernas och musikernas kompetens. Och vem ska ta ansvar för gudstjänstfirarna, församlingen? De har inte bett om detta. Och vi vet mycket väl att en ny handbok ger i sig själv ingen väckelse, den ska vara ett uttryck för den kristna kyrkans tro och bekännelse. Därför får en handbok aldrig skyndas fram. Så jobbar inte en kyrka som gör anspråk på att vara en del av en ”helig, allmännelig och apostoliska kyrka.” (Nicenska trosbekännelsen).

Det är ovist att ha bråttom när man inte vet vart man ska.

För vidare läsning läs gärna Svensk Pastorals Tidsskrifts (SPT) analys av Handboksförslaget.

Detta är inget nytt kyrkohistoriskt sett. Likt Kristi Kyrka i övrigt har även denna kyrkoprovins i Herrens Kyrka varit med om både förfall och uppbyggnad.

Men nu sade jag till dem: ”Ni ser den nöd vi är i. Jerusalem ligger öde och portarna är nerbrända. Kom låt oss bygga upp Jerusalems mur så att vi inte behöver bli föraktade mer.” Jag talade om för dem hur min Guds goda hand hade varit över mig och vad kungen hade lovat mig. Då sade de: ”Låt oss stå upp och bygga!”, och de fattade mod för det stora verket.”

Nehemja 2:17-18

Så säger Nehemja på Herrens befallning till de som ska vara med och bygga upp den fallna stadsmuren i Jerusalem. I en tid då mer och mer av Svenska kyrkans bekännelse; med det apostoliska, katolska och reformatoriska arv hon bär på är satt på undantag. Bekännelsen vattnas ur mer och mer, och rent reformerta, gnostiska och heretiska tankegods gör sig åter gällande. Gärna under det mycket elastiska uttrycket ”luthersk tradition”, som dock vid närmare påseende inte har något med Dr Luther, våra bekännelseskrifter, eller Svenska kyrkans unika arv att göra. Inget nytt i kyrkohistorien, men kampen förblir den samma.  Vi behöver i detta kyrkliga klimat ”murslevar” och trogna arbetare och bedjare, frimodiga män

och kvinnor som bygger på vår kyrkas försvar och mur. Att genom Guds nåd täta och underhålla så gott det går, i förtröstan på att ingenting är omöjligt för Gud. En sådan resurs är utan tvekan Frimodig kyrka.

Likt Josef av Arimatea som gick till Pilatus för att för Jesu kropp tillbaka, säger vi till den politiska maktens ockupanter: ”Ge oss Kristi kropp tillbaka!”

Detta är en kamp. Något annat är vi inte lovade. Men en glädjefylld sådan för det handlar om det som är vår kyrkas innersta väsen. S:t Petri och S:t Paulus kyrka. S:t Ansgars och S:ta Birgittas kyrka. Laurentius Petris, Henrik Schartaus, C O Rosenius, och Bo Giertz kyrka.  Ja det är också vår kyrka, denna del av Kristi Kyrka. Frimodig kyrka är en av de goda krafter som hela tiden utmanar det teologiska samtalet och utvecklingen, problematiserar och kritiserar. Men också inspirerar och bygger upp enskilda kyrkokristna. Allt detta av kärlek till Guds Ord och hans Kyrka.

Därför uppmanas vi av Den Heliga Skrift att: ” stå upp och bygga!”, och de fattade mod för det stora verket.”

MM

 

Svenska kyrkans vägval – Motion 8

Av Jan Erik Amilén den 19 August 2015 om: Biskopsmötet, Dagens Frimodiga, Folkkyrka, Frimodig Kyrka, Gudstjänst, Ideellt arbete, Ledarskap, Levande församlingar, Medlemskap i Svenska kyrkan, Struktur, Svenska kyrkans identitet

Dag Sandahl har totalt lämnat in fem motioner till Kyrkomötet 2015. Som vanligt är Dag en av de flitigaste i Kyrkomötet. De fyra övriga motionerna återfinns i tidigare bloggposter, den femte kan du ladda ner här.

Motionen sammanfattas:

Vad som skett i Svenska kyrkan under efterkrigstiden kan vi skapa oss en bild av genom kyrkostatistiken. Analyserna har ofta fått ske utanför själva kyrkoapparaten. Berndt Gustafson ägnade sig åt att läsa religionssociologiska verk på SL-tåget från Rönninge till Stockholm C där han var verksam vid det Religionssociologiska Institutet. Det var ett arbete som efterhand kom att föras till kyrkokansliet när tidigare medarbetare från institutet, Margareta Skoog och Eva Hamberg, kom till Svenska kyrkans egen forskningsavdelning. Analyserna som görs i Kyrkans Hus håller hög klass och är mycket intressanta. Frågan hur all denna kunskap ska komma till användning i kyrkolivet återstår att besvara. Visst kan det då och då komma rapporterar med exempel på lyckade församlingar, men bilden domineras inte av dessa. I det konkreta kyrkolivet ser människor vad minskat antal gudstjänster och minskat antal gudstjänstfirare innebär. Det leder inte sällan till deprimerande insikter, uppgivenhet och handlingsförlamning.

Det finns inga enkla lösningar på den situation siffermaterialet tydliggör men det finns över huvud taget inga lösningar om inte människor i församlingarna kan se, bedöma och handla. Det behövs underlag som talar om en allvarlig situation och en hållning där kritik inte bara är välkommen utan nödvändig och komplexet av orsaker till den kollaps siffrorna demonstrerar kan analyseras och förstås. Historiska processer, en samhällsomvandling, en medveten sekularisering och kyrklig oförmåga är faktorer men självklart spelar också prästernas insatser en stor roll.

 

Somliga har analyserat Svenska kyrkans svaghet. Men ett bredare underlag för samtal och studier behövs. Naturligtvis kan biskoparna skriva ett biskopsbrev men kyrkostyrelsen borde få i uppdrag att inför år 2017 ta fram ett underlag för rådslag på Svenska kyrkan alla nivåer: studiecirklar/seminarier i församlingarna och rådslag i församlingsråd, kyrkoråd, stiftsstyrelser och kyrkostyrelse. Ett reformationsjubileum som tar fasta på de verkliga utmaningarna för Svenska kyrkan vore ett konstruktivt sätt att fira genom att söka nya ansatser. Här handlar det om att ta vara på människors konstruktiva kapaciteter när många tillsammans överlägger om problem och gör det som är förnimmelser till förståelse genom studier och samtal.

 

 

Motionen ställer svåra frågor, lättare att ställa än att svara på. Men nödvändiga att fundera vidare på. Förslaget till beslut är att Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att inför reformationsjubiléet 2017 utarbeta ett underlag för samtal, studier och rådslag om Svenska kyrkans vägval.

 

Efter beslut i Kyrkomötet kommer vi att redovisa svaret på motionen.

 

Utredning om huvudmannaskap för begravningsväsendet – Motion 7

Av Jan Erik Amilén den 19 August 2015 om: Begravningsväsendet, Dagens Frimodiga, Frimodig Kyrka, Medlemskap i Svenska kyrkan, Organisation, Svenska kyrkans identitet

Dag Sandahl motionerar till Kyrkomötet 2015 om en utredning av begravningsväsendet. Läs motionen här.

Motionens text kan du också läsa här:

Arbetet med att skapa nya relationer mellan Svenska kyrkan och staten var ett arbete som präglades av kompromisser. En sådan var att Svenska kyrkan fick ansvaret för begravningsverksamheten men det är ett ansvar som börjat ifrågasättas både principiellt och praktiskt. Det är inte säkert att det som för snart en generation sedan uppfattades vara en fördel för Svenska kyrkan längre är det. Tanken att ett trossamfund på sikt ska svara för begravningsverksamheten i ett samhälle som säger sig vara mångkulturellt tycks inte riktigt rimlig och än mindre rimlig när Svenska kyrkans medlemstal understiger 50% av befolkningen. Förr eller senare kommer beslut i frågan att fattas. Och beslut fattas – antingen av oss, av någon annan eller av sig själva

Det vore av värde att nu tillsätta en utredning för att få fram inte bara ett underlag för hur Svenska kyrkans egen begravningsverksamhet skulle kunna se ut när staten i ett mångkulturellt Sverige behöver finna andra former för begravningsväsendet än att detta sköts av ett trossamfund.

En utredning behöver också utvärdera för– och nackdelar med nuvarande ordning.

Till nackdelarna hör möjligtvis att Svenska kyrkan i begravningsfrågor måste framträda som myndighet, med de begränsningar i pastoral omsorg som en sådan funktion innebär.

Till fördelarna kan höra att begravningsverksamheten i nuvarande form sköts väl. Hur kan en sådan good will förvaltas om eller när staten förändrar huvudmannaskapet?

 

Efter beslut kommer här att redovisas hur motionen mottagits.

 

 

Kyrkohandboksarbetet – Motion 5

Av Jan Erik Amilén den 19 August 2015 om: Dagens Frimodiga, Frimodig Kyrka, Kyrkohandboken, Ledarskap, Levande församlingar, Medlemskap i Svenska kyrkan, Svenska kyrkans lära

Dag Sandahl lyfter frågan om den öppna kritiken som förekommer i arbetet med ny kyrkohandbok i en motion till Kyrkomötet 2015. Motionen kan du läsa i sin helhet här.

Motionen sammanfattas:

Dag skriver att det borde vara möjligt att parallellt med handboksarbetet ta vara på möjligheten att i församlingarna arbeta med grundfrågan vad Gud gör och vad vi gör när vi firar gudstjänst. Vad handlar gudstjänsten om och vad går den ut på? Hur gestaltas detta? Utan ett sådant grundläggande gudstjänstmedvetande i församlingarna spelar ett handboksarbete inte så stor roll.

En tillitsskapande medvetandeprocess gäller alla församlingar, inte bara de som svarar på handboksremiss. Församlingarna behöver därför få tillgång till material för studier och samtal – och det kan låta sig göras rätt enkelt för vad det handlar om är närmast ur gudstjänstmaterial de senaste decennierna hämta fram något som kan fungera för studiearbete om grundläggande liturgiska frågor. Här är en möjlighet för präster och kyrkomusiker att ta konstruktivt ansvar för en dialog om gudstjänsten i anledning av kyrkohandboksarbetet.

Motionens förslag är formulerat så att Kyrkomötet borde besluta att uppdra åt Kyrkostyrelsen att skyndsamt ta fram och distribuera ett studiematerial om gudstjänsten.

Vi får se hur tankarna tas emot och redovisa detta under hösten.

 

Vårmånaden mars börjar med en valappell inför kyrkovalet 2017

Av Jan Erik Amilén den 1 March 2015 om: Dagens Frimodiga, Ideellt arbete, Ledarskap, Medlemskap i Svenska kyrkan, Partipolitisering, Svenska kyrkans lära

På Facebook hittar vi en appell av Nasrin Sjögren som är ledamot i Kyrkomötet för Frimodig kyrka, länkas här och kopieras nedan:

 

Vet att det finns många som är bekymrade, arga och ledsna över hur Svenska kyrkan avvecklar sig själv. Från en kristen kyrka med en tydlig och självklar bekännelse av Jesus Kristus till dagens socialdemokratiska lekstuga med synkretistiska och islamofila förtecken. Hur har det då kunnat bli så här?

Det finns många svar. Två av dem lyder lågt valdeltagande och dålig kristen uppslutning. I senaste kyrkovalet var 5 453 234 medlemmar i Svenska kyrkan röstberättigade. Det är knappt fem och en halv miljon människor. En väldans massa människor.

Av dessa valde endast 695 834 personer att ta sig hemifrån och avlägga en röst. Det är drygt en halv miljon människor. I hela landet. Det är ganska få människor, jämfört med alla som hade rätt och möjlighet att rösta. I procent räknat var det 12,8% som röstade. Låt det sjunka in en stund. Drygt var tionde kyrkomedlem röstade. I praktiken gjorde de det inte bara för egen räkning, utan också för de närapå övriga nio av tio som avstod från att vara med och bestämma vilka som skulle besluta åt vilket Svenska kyrkan ska utvecklas.

Socialdemokraterna, detta största kyrkomötesparti som sitter på nästan 30% av stolarna i Kyrkomötet och därmed gör lite som de behagar med Svenska kyrkan, fick 199 588 röster. Det är inte ens hela vägen till 200 000.

Min nomineringsgrupp Frimodig kyrka, som kämpar med näbbar och klor för att åter göra Svenska kyrkan till en kristen kyrka i stället för en lekstuga för sekulärt och världsligt ideologiskt motiverade partipolitiker, fick 32 313 röster. Det räckte till ett slutresultat på 4,76%.

Känns det nedslående? Med all rätta. Men i detta elände ryms ett stort hopp!

Förstå vad som skulle hända om alla vi som bryr oss om Svenska kyrkan och vill att hon ska vara traditionellt kristen började organisera oss! Inte gå ur och inte stanna hemma i protest. Utan istället: rösta på Frimodig kyrka i varje val, lösa medlemskap i närmaste FK-förening samt uppmana vänner och bekanta att göra detsamma. Kanske rentav gå med i Svenska kyrkan för att vara en del i återkristnandet.

Förstår ni hur lite som krävs för att få hela denna koloss på rätt köl igen? 167 275 röster till, utöver de som redan röstade på Frimodig kyrka i förra valet, skulle räcka för att bli lika stora som Socialdemokraterna. Det är inte många utslaget över hela landet.

Det är ingen naturlag att det som är också ska vara det som ska bli.

Gå med i Frimodig kyrka här: http://frimodigkyrka.se/medlem/

Gå med i Svenska kyrkan här: http://www.svenskakyrkan.se/blimedlem

Hör sedan av dig till mig, om du vill. Så startar vi en rejäl kristlig revolution som ger de där gamla politrukerna en rejäl helig skrämselhicka!

Dela detta inlägg vidare! (Om du kan göra det i Facebook, förstås! Länk här  en gång till.)

Hjälp till att mobilisera inför valet 2017! Det är drygt två år dit. Det är kort tid som behöver förvaltas väl om vi ska hinna få till en förändring.

VARFÖR SKA MAN ENGAGERA SIG I KYRKOPOLITIK?

Av Jan Erik Amilén den 28 January 2015 om: Dagens Frimodiga, Frimodig Kyrka, Ideellt arbete, Ledarskap, Medlemskap i Svenska kyrkan, Partipolitisering

Nedanstående artikel, ur SPT, publiceras med tillstånd av Bertil Murray, gruppledare för Frimodig kyrka i Kyrkomötet.

 

Är det meningsfullt eller meningslöst att engagera sig i kyrkopolitiken? Innebär ett sådant arbete att vi slösar bort våra krafter till ingen nytta? Går det att förändra kyrkan i den riktning vi önskar eller är det dömt att misslyckas? Har besluten på kyrkomötes- eller stiftsnivå alls någon avgörande betydelse för kyrkans framtid? Är beslutsstrukturen där och för den delen även i församlingar och pastorat av det slag att vi ska lägga oss i den och därmed legitimera den?

Själv är jag engagerad i Frimodig kyrka (FK) och den här artikeln är skriven utifrån det uppdrag jag har som ordförande i kyrkomötesgruppen. Det innebär inte att den som delar de värderingar som SPT står för med nödvändighet ska rösta på eller engagera sig för FK, det finns många goda krafter i andra nomineringsgrupper. Men när jag av SPT blivit ombedd att skriva ett inlägg i frågan om det meningsfulla med att engagera sig kyrkopolitiskt kan jag inte göra det med någon annan utgångspunkt än den jag själv har.

Ingen av oss som för FK:s räkning är invalda i kyrkomötet har kunnat undgå att brottas med de inledande frågorna ovan. De reaktioner vi möter från dem som sympatiserar med det vi innehållsligt står för är av skiftande slag. Om än den vanligaste är tacksamhet och stöd för det vi gör finns emellanåt också en tveksamhet till det meningsfulla och riktiga i arbetet. Ifrågasättandet kan leda till att man helt avstår från att rösta i kyrkovalet.

Valet 2013 innebar en liten tillbakagång för FK i kyrkomötet och det ska erkännas att detta var en besvikelse. Från tidigare 13 mandat minskade antalet med ett. (2005, det första året i kyrkomötet hade FK 7 mandat.) En fråga som snart inställer sig är om drygt 10 mandat är det maximala som FK kan räkna med. Med andra ord, svarar det antal röster FK fick vid de senaste två valen ungefär mot vad som finns av kyrkotillhöriga som delar våra värderingar? Svaret på den frågan är definitivt nej. Väljare som delar värderingarna har ändå av skilda skäl valt att rösta på andra grupper. Det finns också ledamöter i kyrkomötet som delar FK:s värderingar och bedömningar i åtskilliga frågor. Vid ett antal voteringar har det visat sig att minoriteten (som FK då kommit att tillhöra) utgör ungefär en tredjedel av ledamöterna. Givetvis gäller detta dock inte samtliga ärenden som avgörs. Ibland står FK betydligt mer ensamt, ibland röstar vi med majoriteten.

Bland de invändningar som kan resas mot det kyrkopolitiska engagemanget vill jag återge några av de oftast hörda.

De beslut som tas i kyrkomötet i avgörande frågor går inte att påverka till vår fördel. Till det är vår storlek för liten och strukturerna alltför cementerade. Lyssnar man med företrädare för de politiska partier som dominerar kyrkomötet, skulle de förmodligen bekräfta denna bild. De accepterar minoriteternas närvaro i kyrkomötet utifrån ett demokratiskt perspektiv, FK ger i någon mening legitimitet åt själva systemet. Den minoritet som SPT:s sympatisörer utgör har en tydlig plats i beslutsapparaten, men förväntas givetvis alltid vara just en minoritet och alltid förlora avgörande omröstningar. I den utsträckning frågorna debatteras tycks det från majoritetsföreträdare i vissa fall angeläget att mycket starkt ta avstånd från den trosövertygelse som präglar FK.

Den som engagerar sig kyrkopolitiskt kommer att korrumperas. För att nå blygsamma framgångar leds minoriteten till att kompromissa med sin egen övertygelse. Den som vill nå framgång i en fråga kan behöva ge med sig i en annan. För att alls ha någon möjlighet att vinna en omröstning krävs taktiskt spel. Eventuell framgång i en mindre väsentlig fråga kan göra oss blinda för att vi i avgörande frågor befinner oss på ständig organiserad eller oorganiserad reträtt. Därtill finns på det personliga planet kanske en längtan att bli upptagen i ”värmen”. Integriteten hos minoritetens företrädare blir satt på prov, ibland också möjligen ifrågasatt av dem som röstade in sina företrädare.

Genom att överhuvud taget kandidera och låta sig väljas in legitimerar FK och andra i beslutsorganen invalda ledamöter, som delar samma övertygelse, ett system som i grunden är felaktigt. Kyrkomötet i sin nuvarande form är en konstruktion som inte förtjänar stöd. De förhoppningar som av många sattes till relationsförändringen mellan kyrka och stat kom på skam. Förändringen innebar att de politiska partierna stärkte sitt grepp om kyrkan. Detta grepp kommer partierna inte att släppa så länge det finns någon möjlighet att kyrkans väckelserörelser skulle flytta fram sina positioner. Det kyrkopolitiska spelet kommer dessa rörelser aldrig att vinna.

De som engagerar sig i kyrkopolitiken slösar bort sina krafter till ingen eller ringa nytta, krafter som hellre borde användas på annat sätt. Mycket tid och energi går åt till att hålla den felkonstruerade beslutsapparaten igång. Hellre borde kraften ägnas åt områden där det verkligen går att påverka. I den lokala församlingen, i husförsamlingar och i skilda ”glödhärdar” sker det som har verklig betydelse i dag och inför framtiden. Att förvalta en struktur som ändå till slut kommer att rasa samman är meningslöst.

Även Frimodig kyrkas ledamöter i kyrkomötet har brottats med dessa invändningar. Skulle värdet av vår medverkan i kyrkomötet enbart avgöras av i vilken mån vi påverkat utgången av fattade beslut skulle vi sannolikt ge upp kampen. Skulle vi arbeta med ett kortsiktigt perspektiv (ge det en mandatperiod, svänger det inte då så lägger vi ner) skulle vi på samma sätt modlöst tvingas lämna arenan. Om personliga påhopp fick någon att ge upp skulle gruppen successivt ha decimerats och kanske utplånats. Men i stället är det kampvilja och glädje mitt i kyrkopolitiska motgångar som präglat gruppen. Jag vill därför återge några av de reflektioner som burit och bär oss i gruppen och som är skäl till att både fortsätta och fördjupa kyrkokampen. Också den som förs i våra beslutsorgan.

FK är inte ensamma om att kraftigt ifrågasätta nuvarande beslutsordning. Motståndet mot de politiska partiernas engagemang ökar långsamt. Desperationen över detta kan ibland märkas i partigrupperna. Grupper som kandiderar på andra typer av listor än de som har koppling till riksdagspartierna utmålas som elitistiska och farliga för kyrkan. Riksdagspartierna ses som en garant för att kyrkan ska vara fortsatt öppen och demokratisk. Samtidigt inser allt fler att den enorma apparat som kyrkoval och kyrkomöte utgör blivit orimlig. Svenska kyrkan kan inte fortsätta hävda att beslutsapparaten helst ska vara en spegling av riksdag, landsting och kommun. Partiernas ogenerade försök att driva riksdagsfrågor i kyrkomötet måste på allt sätt motarbetas.

Om Svenska kyrkan alls kommer att finnas kvar om ett par generationer kommer förutsättningarna att vara mycket annorlunda. Det är osannolikt att beslutsfunktionerna då skulle likna dagens. Medlemstalet och de ekonomiska förutsättningarna kommer att vara helt annorlunda. Utgångspunkten för valen kommer att vara den lokala nivån (och möjligen stiftet) och därifrån kommer representanterna att väljas till någon form av kyrkomöte. Kyrkomötet kommer att ha en annan storlek och andra arbetsformer. Men detta medför på inget sätt med någon automatik att de

beslut som fattas blir bättre för kyrkan eller i högre utsträckning speglar Frimodig kyrkas värderingar. Idén med demokratin är att skilda synsätt ska ges utrymme och brottas med varandra. Om de värden och den tro som FK står för alls ska få genomslag, behöver det finnas människor som står för dem i våra beslutsorgan också i framtiden. Genom FK:s arbete inskolas våra sympatisörer till att ta ett ansvar också för beslutsfattandet i kyrkan. Skulle detta engagemang brytas blir vägen lång att åter bygga upp kompetensen. Två generationer känns som mycket utdragen tid men sannolikt kommer förändringarna i strukturen långt tidigare. Med nuvarande förändringstakt blir Svenska kyrkan en ”minoritetskyrka” med under 50 % tillhöriga om 10 – 15 år.

Det som sker i församlingarna, antingen det handlar om territoriella sådana eller om husförsamlingar av skilda slag, kan understödjas eller motarbetas av kyrkomöte och stiftsnivå. De avgöranden som fattas av dessa beslutsorgan är inte betydelselösa för församlingens förutsättningar. Vi tror ju också på en episkopal kyrka, inte på en kongregationalistisk sådan, där varje församling går sin egen väg. Vi har ett medansvar att verka för att kyrkan, också som stift och nationell enhet står upp för den tro som är hennes i enlighet med bibel, tradition och bekännelse.

I relation till såväl inomkyrkliga väckelser som till andra kyrkor har det betydelse att det finns en grupp (om än oftast nedröstad minoritet) som bärs av en annan övertygelse än den som kommer till uttryck genom kyrkomötets majoritet. Det kyrkopolitiska arbetet är inte det viktigaste uttrycket för vår tro och vårt engagemang men det är heller inte oviktigt. Det har betydelse att vi offentligt, också i kyrkomötet, står upp för det som är vår tro.

Som redan uttryckts finns företrädare för samma tro och värderingar också i andra grupper. Dessa befinner sig många gånger i en mer utsatt ställning än vad FK:s ledamöter gör. Inom Frimodig kyrka får vi, när vi möts som grupp, möjligheten att ge uttryck för vår frustration eller vår sorg. Vi kan samtidigt tillsammans lägga upp hur kampen ska drivas i skilda frågor, och ta till vara vars och ens alldeles särskilda gåvor. Inför gruppen behöver vi inte vara rädda för att vi är avvikare. Vi känner varandras stöd och bärs av varandras böner. Vi påminner varandra om den tro vi delar med större delen av den världsvida kristenheten. Därför kan vi också i någon mån agera vindskydd åt dem som är mer utsatta. Genom att vi som grupp står för det som annars mer bärs av individer, kan vi kosta på oss att ta emot en del av stormen när den bryter lös. Om andra därigenom får det minsta lilla beskydd att vara trogna sin övertygelse så är det i sig en god sak.

Åtskilliga förtroendevalda som i kyrkosynsfrågor röstar annorlunda än FK har ringa personlig erfarenhet av väckelserörelsernas betydelse för Svenska kyrkan. De kan uppfatta teologiska debatter som svårbegripliga och möjligen oväsentliga. Genom den politiska strukturen i kyrkomötet kommer de inom sin respektive nomineringsgrupp att få sin personliga uppfattning bekräftad, också genom de präster med läroansvar som finns representerade i gruppen. Det är viktigt att det i plenardebatten blir tydligt att kyrkans präster också argumenterar på annat sätt än det som de annars möter. Om FK:s röst skulle tystna tillsammans med deras som delar samma tro och övertygelse, skulle vi svika dem som behöver få sin egen tro och uppfattning prövad. Rösten från väckelsen får aldrig tystna i kyrkan. Att dessa förtroendevalda, som kämpar mot en del av det vi står för, får möta oss som levande människor av kött och blod kan i sig vara en god sak. Kanske kan några av nidbilderna rättas till runt en fika på dagen eller en öl på kvällen.

För Frimodig kyrka har på ett alldeles särskilt sätt också frågan om försoning mellan företrädare för skilda övertygelser kommit i förgrunden. I kyrkomötesgruppen är det tydligt att vi kommer från

många skilda sammanhang. Den inomkyrkliga väckelsen är långt ifrån enhetlig och gruppen långt ifrån konform. I vissa frågor tänker vi verkligen olika. Men vi har valt att driva arbetet tillsammans. Och vi har valt att leva i respekt för att det finns skilda övertygelser. Vi drivs inte av tanken att vi ska övertyga varandra i gruppen till dess att alla tänker lika. Men vi känner hos varandra igen viljan att söka Guds väg i våra egna och i kyrkans liv, och vi vill i detta gå tillsammans och bära varandra. I gruppen kan vi trösta varandra när vi blir tilltygade i debatten. Vi kan också tillsammans reflektera över och forma en strategi kring inom vilka områden vi ska driva en fråga hela vägen.  Andra gånger tycks det klokare att försöka nå ett samförstånd med andra grupper eller att helt enkelt släppa frågan och åtminstone för ett tag inte ödsla mer krafter på den.

Men finns det till slut någon fråga där Frimodig kyrka som Frimodig kyrka drivit och påverkat utgången av? Ja, även om det mer tillhör undantagen. Länge uppfattades det som omöjligt av kyrkomötets majoritet att bifalla en motion med FK som upphov. Eftersom man ändå sett att vissa förslag verkligen var kloka och behjärtansvärda har detta vanligen lösts på annat sätt. Antingen har man avslagit motionen ifråga men med anledning av motionen föreslagit något likartat men inte identiskt. Eller så har man avslagit motionen men något år senare från en annan grupp motionerat i samma fråga, en motion som då eventuellt kunnat bifallas. Eller så har man avslagit något som sedan ändå visat sig ha genomförts av Kyrkokansliet. Det är inte avgörande.  Vi kan aldrig upphöra att vilja kyrkan väl. Och allt som går i rätt riktning är värt vår tacksamhet oavsett vem som får äran för arbetet.

Några menar att Svenska kyrkan inte längre förmår fullfölja Jesu uppdrag till henne att vara evangeliets bärare som Kyrka i Sverige. De kan inte längre se det som rätt att bli kvar i samfundet. De som kommer till denna slutsats har skäl för sin övertygelse och ska respekteras i det ställningstagande de gör. Men för alla som väljer att stanna kvar i Svenska kyrkan finns utmaningen att också kämpa för det som vi tror på. Återigen, det kyrkopolitiska engagemanget är inte det viktigaste av allt men sannerligen inte heller oviktigt. I det arbetet behövs alla goda krafter.

 

Bertil Murray

Präst, Uppsala stift,  gruppledare för Frimodig kyrka i kyrkomötet.

De odöpta 18-åringarna, Motion 2014:030

Av Jan Erik Amilén den 23 November 2014 om: Barn och ungdomar, Dopet, Konfirmation, Kyrkomötet, Medlemskap i Svenska kyrkan

Sedan den 1 januari 1996 tas barn och vuxna upp i kyrkan genom dop. Detta är huvudregeln. Men det finns också en annan väg, nämligen att bli tillhörig genom anmälan, antingen så att föräldrarna anmäler sitt nyfödda barn, eller att den vuxne själv gör en anmälan att han eller hon vill tillhöra Svenska kyrkan i avvaktan på dop. De som under året fyller 18 år är födda 1996 och ska enligt uppgift vara 671 st. En uppskattning är att det varje år finns 400-500 medlemmar i Svenska kyrka i avvaktan på dop. (Källa: SPT)

Motionären Dag Sandahl (FK) har här ett förslag i sin motion:

Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att ta fram konkreta åtgärdsprogram så att de odöpta 18-åringarna får en pastoralt utformad inbjudan till dop.

Trots att Svenska kyrkan rimligt enkelt skulle kunna klara att kontakta dessa avslås motionen med betonande av ordet “åtgärdsprogram”. Läs i Gudstjänstutskottets betänkande, varur en sammanfattning redovisas:

Det är församlingens ansvar att inbjuda de som ännu inte är döpta till dop. Detta kan göras i relation till olika åldersgrupper och på olika sätt men gudstjänstutskottet delar inte motionärens syn på vad som behöver göras. Gudstjänstutskottet tror inte att åtgärdsprogram framtagna av kyrkostyrelsen är lösningen för denna frågeställning. I varje församling ska en doppastoral finnas. Doppastoralen och olika frågor i anslutning till dopet är också en del i biskopens och domkapitlets tillsynsansvar.

Vid biskopsvisitationer förs samtal om dopet. När domkapitlet fastställer församlingsinstruktionen kan doppastoralen finnas där. Gudstjänstutskottet konstaterar att mycket gott arbete kring dop och doppastoral görs i församlingarna. Vittnesbörd om drop-in-dopens betydelse kan fås från många håll. I flera stift har också särskilda dopprojekt med syfte att främja församlingarnas arbete genomförts på senare år.

Den särskilda utmaning som motionären pekar på, att inbjuda de 18-åringar som inte är döpta, är en viktig del av församlingens ansvar. Gudstjänstutskottet konstaterar att kyrkoordningen tydliggör ansvaret för att inbjuda, men också att det finns vittnesbörd om att detta inte alltid sker. Detta är en angelägen fråga i församlingens strategiska arbete. Samtidigt, menar utskottet, finns det anledning att inte begränsa sig till dem som ska fylla 18 år. Församlingarna behöver ägna uppmärksamhet åt den större gruppen ”unga vuxna”. För inspiration och kreativt tänkande kan Svenska Kyrkans Unga och Salt lokalt vara resurser att ta vara på. I arbetet med programmet Dela tro – dela liv är motionärens frågeställning en aspekt som bör bearbetas. Genom det kan församlingarna också få kunskap och inspiration för sitt arbete.

Gudstjänstutskottet betonar alltså att det behov som motionären pekar på innebär ett pastoralt ansvar för församlingarna och måste hanteras lokalt. Utskottet föreslår därför kyrkomötet att avslå motionen.

Summering: Bra motion! Men den ska hanteras inom den lokala församlingen (utan “åtgärdsprogram”). Därmed avslås motionen.

 

Medieutredning, Motion 2014:031

Av Jan Erik Amilén den 23 November 2014 om: Kyrkans tidning, Kyrkomötet, Medlemskap i Svenska kyrkan

Dag Sandahl, Frimodig kyrka, en profil med lång erfarenhet från Kyrkomötet och nu ersättare i Kyrkostyrelsen, skriver några motioner till årets Kyrkomöte. I just denna motion föreslår Dag ett uppdrag till kyrkostyrelsen att tillsätta en medieutredning.

Kyrkolivsutskottets betänkande ger Dag rätt till stora delar. I deras överväganden kan vi uppfatta samma analys av ett minskande intresse för pappertidningen och ett ökat intresse för digitala tidningar. Citat ut betänkandet:

Motionären lyfter i motion 2014:31 behovet av en medieutredning med anledning av sjunkande upplagor för de kyrkliga tidskrifterna och krisen för papperstidningar generellt och frågar hur Svenska kyrkan möter det nya medielandskapet. Utskottet konstaterar att frågan om behovet av kyrkliga facktidskrifter är intressant men är tveksamma till om det löses med en medieutredning. Utskottet håller med motionären om att medielandskapet är förändrat. Sedan Svenska kyrkans medieutredning 1998–2000 Kommunicera mera – med flera lades fram har en stor förändring och utveckling av medielandskapet skett. Inte minst vad gäller ökad digitalisering av medier. Från att den tryckta morgontidningen 1998 nådde 75 procent av befolkningen har andelen stadigt krympt. Nu når den lite drygt hälften av befolkningen. Även om de som läser morgontidningen på nätet läggs till har den totala räckvidden av befolkningen minskat vilket även tyder på ändrade medievanor generellt. Utskottet anser även att strategin för digital kommunikation och närvaro som kyrkostyrelsen antog i mars 2013 är ett sätt att möta det nya medielandskapet.
Utskottet anser att det med tanke på i vilken takt dessa förändringar sker är det inte aktuellt att tillsätta en ny medieutredning. Utskottet ser då hellre ett arbetssätt där kyrkostyrelsen kontinuerligt arbetar med att ta fram och förändra strategier gällande medlemskommunikation och kommunikation med allmänheten. Utskottet anser att kompetens och resurser för detta bör finnas på kyrkokansliet hos de strateger som finns på kommunikationsavdelningen. Med tanke på de strategier och resurser som redan finns föreslår utskottet kyrkomötet att avslå motion 2014:31.

Tror då Kyrkomötet att takten i medievanornas förändring kommer att avta?? Troligen inte. Det är tydligt att motionärens argumentation är så stark att det egentligen bara återstår en större och ännu viktigare fråga: Hur gör vi mitt i denna snabba utveckling? Och då finns det antagligen inga säkra svar att skriva ner … Utvecklingen fortsätter!

Stiftelsekyrkorna i Svenska kyrkan, Motion 2014:63

Av Jan Erik Amilén den 23 November 2014 om: Fri församlingstillhörighet, Medlemskap i Svenska kyrkan, Organisation, Svenska kyrkans identitet

Stefan Aro är nyvald ledamot för Frimodig kyrka  i Kyrkomötet från Luleå stift. Stefan bor i Juoksengi, vid Torne älv, precis på polcirkeln. Han kan bl.a. meänkieli, det minoritetsspråk som ibland kallas tornedalsfinska.

Stefans första motion till Kyrkomötet handlar om de fristående stiftelsekyrkorna och deras plats i Svenska kyrkan. Motionen länkas här. Läs Stefan Aros förslag:

Förslag till kyrkomötesbeslut
Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att utreda möjligheten att på olika sätt stärka stiftelsekyrkornas ställning vid organisationsförändringar och använda
stiftelsekyrkan som uppmuntrande exempel på ansvarstagande och frivilligbaserat engagemang lokalt i församlingen.

Nu blev det inte så att motionen vann bifall, tvärtom, den avslogs. Motiveringen betonar stiftelselagen och Länstyrelsens tillsyn över stiftelser. Läs Organisationsutskottets betänkande.

Ur detta betänkande:

Utskottet konstaterar inledningsvis att det finns många olika typer av stiftelsekyrkor, varav kanske en del inte ens är stiftelser i juridisk mening, och det kan inte förutsättas
att alla dessa önskar omfattas av en reglering i kyrkoordningen.
I en stiftelses natur ligger att syftet med verksamheten bestäms i stiftelseförordnandet vilket innebär att organ i Svenska kyrkan inte kan ha något direkt inflytande över en stiftelses syfte och verksamhet. Vidare står, som framgår av bakgrundsbeskrivningen, stiftelser under länsstyrelsernas tillsyn. Detta innebär att det inte är möjligt för kyrkan att i sitt interna regelverk knyta stiftelserna som sådana till domkapitlets och biskopens tillsyn utan att riskera att inkräkta på länsstyrelsernas ansvarsområde. Däremot omfattas naturligtvis de ämbetsbärare som på olika sätt är aktiva i stiftelsekyrkor av tillsynen.
Av ovan anförda skäl finner utskottet att det inte är lämpligt att i det kyrkliga regelverket reglera stiftelsekyrkorna och ser inte heller i övrigt skäl att ge kyrkostyrelsen det uppdrag som motionären föreslår. Motionen bör därför avslås.

Stefans argumentation i slutet av sin motion är dock stark! Den efterfrågar inte Svenska kyrkans ingrepp i stiftelselagens juridistik, men att ämbetsbärare och den gudstjänstfirande församlingen fullt ut ska betraktas som en gren av Svenska kyrkan. Stefan skriver:

I en tid då pastoraten ser över sina resurser, kämpar med krympande ekonomi och gör omfattande organisationsförändringar finns anledning att se över möjligheterna att stärka stiftelsekyrkornas status i den svenskkyrkliga strukturen. Dessutom skulle det vara önskvärt att de stiftelsekyrkor som enligt sina stadgar lyder under domkapitlets tillsyn, uttryckligen skulle ges stöd i KO och därmed också möjlighet att leva upp till denna för att fortsättningsvis vara en del av Svenska kyrkan.
Dessa stiftelsekyrkor byggs upp underifrån av engagerade, uppoffrande och gudstjänstfirande medlemmar, vilka ofta är djupt rotade i den svenskkyrkliga myllan. Det handlar om människor som med sitt liv och sin tjänst utgör goda föredömen och profetiska exempel, som är värda att lyssna till och att ta efter. Människor som verkligen älskar Svenska kyrkan är en än större resurs än kronor och strategiska aktieplaceringar, resurser som vi inte har råd att slösa bort. Något som vi riskerar att göra, om vi inte värnar om de kyrkliga sammanhang där dessa människor har sin förankring.

 

 

Herre, till vem skulle vi gå?

Av Anna Sophia Bonde den 14 October 2013 om: Ärkebiskopen, Kyrkans tidning, Läronämnden, Medlemskap i Svenska kyrkan, Svenska kyrkans lära

Detta har hänt: professor Eva Hamberg har utträtt ur kyrkan och därmed lämnat såväl sitt ämbete som sin plats i Läronämnden. En avgörande faktor, enligt intervju i Dagen, kom att bli ärkebiskopshearingen med kandidaternas många inlindande och otydliga svar till exempel kring vem Jesus är, hans börd och (vilket såklart har med börden att göra) huruvida han är mer gudomlig än Muhammed. Inte bara tidningen Dagen utan även Kyrkans tidning höjer på ögonbrynen kring (merparten av) ärkebiskopskandidaternas ovilja att bekänna Jesus som Herre i sina liv och i kyrkans liv. På ledarplats i Dagen undrar Elisabeth Sandlund om nu inte tiden börjar bli mogen för en ny, luthersk frikyrka i Sverige.

Det är tråkigt att Svenska kyrkans ledarskap inte bryr sig särskilt om att lyssna till de röster – och det är ju inte bara Eva Hamberg, Elisabeth Sandlund och Kyrkans tidnings Barbro Matzols – som påtalar att Svenska kyrkan alltmer verkar fjärma sig från en klassisk kristen bekännelse. Antingen bemöts sådana röster med tystnad eller så talas det (misstänksamt) om “konspiration” eller (föraktfullt) om “trospoliser”. Som om ögat inte behövde örat, handen inte foten, hjärnan inte hjärtat.

Nej, vi är många som längtar efter en annan Anda i kyrkan. Såhär svarar Frimodig kyrkas Gunvor Vennberg (i FK:s valbilaga) på frågan hur hennes vision för Svenska kyrkan ser ut:

Min vision är att Svenska kyrkan ska nå en fördjupad enhet i Kristus. En enhet i mångfald där all tillbedjan, oavsett vilken tradition den ger uttryck för, får sin givna plats i helheten. En enhet över nationsgränser och samfundsgränser. Min vision är att Svenska kyrkan ska stå fri från partipolitik och allt annat som binder henne och hindrar henne att vara en Kyrka efter Herrens vilja. Att hon får nåden att bli Herrens redskap för att återevangelisera Sverige genom omfattande Bibelundervisning och trovärdigt liv. Att de gudstjänstfirande församlingarna lokalt växer i tro och i antal människor som lever trons liv i gudstjänst och praktisk handling i vardagen.

I samma intervju uttrycker Gunvor en förhoppning om att Frimodig kyrka ska få vara…

– en mötesplats där kristna från olika inomkyrkliga rörelser träffas och lär känna varandra, där gränser överbryggas för att nå ett gemensamt större mål som är överordnat tidigare konflikter, och så vara ett hoppets och enhetens tecken i en kyrka där den enda lösningen ofta sägs vara att några försvinner.

Frimodig kyrka har i en liten grön folder formulerat några tankar kring den fråga som den senaste veckans händelser aktualiserat: Är det rätt att stanna kvar i Svenska kyrkan? Där skriver vi bland annat:

Nya testamentet visar oss att det aldrig har funnits någon “perfekt” kyrka. Jesus överlämnade nycklarna till samma lärjungar som svikit honom, lämnat honom, förnekat honom. Kyrkans möjlighet att uträtta något har aldrig hängt på hennes företrädares förträfflighet, utan på deras närhet till sin – och hennes – Mästare. Gud ville människans samarbete, med full vetskap om hur bräcklig hennes goda vilja är. Gud ville kyrkans samarbete, med full vetskap om vilket läckande såll hon var, redan från början. /…/

Sveriges identitet som världens lugna vrå blir alltmer porös. I denna svåra tid behövs människor som själva bärs av Hoppet. Som vågar tro att Ljuset övervinner mörkret, också det mörker som förekommer inuti kyrkan själv. För kyrkan hör till världen. Ingenstans i Nya testamentet finns det något löfte om att kyrkan ska kunna vara opåverkad av synd och ondska. Däremot har Jesus lovat att vara med oss till tidens slut. Och att där vi, om så bara två eller tre, samlas i Hans namn så är Han mitt ibland oss.

Så länge människor kommer till tro och därmed visar att den Helige Ande är verksam i Svenska kyrkan torde det vara möjligt att “vara kvar”. Så länge syndernas förlåtelse utdelas, mässa firas och dop förrättas är det möjligt att “vara kvar”. En sak är säker: Herren är kvar. För är det inte han som lämnar de nittionio rättfärdiga för att leta upp det bortsprungna fåret? Det är inte otänkbart att Svenska kyrkan är just ett sådant bortsprunget får.