Den kristna berättelsen och kyrkans sexualetik

Av Anna Sophia Bonde 2 August 2012 om: Efterföljelse, Svenska kyrkans lära

När vi valde att skriva en artikel om sexualetik visste vi att vi tog en stor risk. Om man inte är väl förtrogen med den kristna berättelsen, utan utgår från ett sekulariserat perspektiv, framstår bibeltexterna lätt som såväl irrelevanta och legalistiska som obsoleta.

Vi gick i den fälla som många kristna ofta gjort när frågan om sexualitet kommer på tapeten: man tar etiken före berättelsen. Det är som filosofen Alasdair MacIntyre sagt: I can only answer the question ´What am I to do?´ if I can answer the prior question ´Of what story or stories do I find myself a part?´

Vi konstaterade själva i vår artikel att Svenska kyrkan förlorat makten över tanken.

Kyrkan, inklusive vi själva, kan inte förvänta sig medhåll från de stora skarorna i vårt land idag. De frågor vi ställer är just därför ytterst viktiga: Är detta en historiebeskrivning som kyrkan bör ställa upp på och bejaka? Måste vi applådera Pridefestivalens epater-le-bourgeois om vi vill ta avstånd från våldet mot homosexuella?

Det var just där vår artikel ville komma in: hur är vi trovärdiga kristna? Inte glädjedödare för vilka etik och moral alltid kommer i första rummet. Utan kristna som, utifrån vår berättelse, kommit till vissa slutsatser och därför måste säga: vi kan, som kyrka, inte ställa oss bakom en festival som

– uppmuntrar till sexuella experiment, bagatelliserar promiskuitet och de övergrepp som följer i dess spår

– just nu i Stockholms tunnelbana gör reklam utifrån slagordet ”Bli homo nu!”

– så aggressivt motarbetar den ”heteronorm” som vi inte kan annat än konstatera är Guds tanke för mänskligheten

Med detta sagt var det så väsensfrämmande för oss att vårt inlägg skulle tolkas som ett stöd för våld mot homosexuella eller straffbeläggande av homosexuella handlingar att vi inte ens tänkte på att detta behövde förtydligas. Vår utgångspunkt var ju varje individs ansvar inför Gud och sina medmänniskor för sin egen sexualitet och en stor tilltro till människors förmåga att med Guds och kyrkans hjälp ta detta ansvar. Vi kan omöjligt se människan som ett offer för sin egen sexualitet, det vore verkligen att förminska henne! Människan är långt mer än sina drifter och de arvsanlag hon fötts med. Hon är Guds avbild, allt hon är har hon fått av Gud. Det är därför vi går vilse om vi är stolta över vår egen förträfflighet, i vilket avseende det än är. Istället får vi begrunda och leva efter Paulus ord i 1 Korintierbrevet: ”Den stolte ska ha sin stolthet i Herren”.

Anna Sophia Bonde och Gunvor Vennberg