FK, POSK och idédebatten

Av Anna Sophia Bonde 21 August 2012 om: Äktenskapet, POSK

Jag har inte följt Dag Sandahls och Mats Rimborgs tuppfäktning i bloggvärlden och kan därför inte avgöra om någon avgått med segern, eller i så fall vilken sorts seger (moralisk, teologisk, humoristisk…) det handlar om. Sannolikt är ingen av dem nöjd. Rimborg kastar nu återigen handsken och utmanar i ett blogginlägg hela Frimodig kyrka. Hur ska vi då ställa oss till det? Han ställer frågor om ämbetsfrågan och äktenskapsfrågan och menar ungefär att vad man än tycker i sak är beslut fattade och det är nu dags att vända blad. Något som, enligt Rimborg, blir svårt för Frimodig kyrka eftersom vi inom våra led hyser sådana som vill se en ”återgång till de gamla lärorna”. Alltså inte bara, för att ta ett exempel, att möjliggöra för kvinnoprästmotståndare att bli prästvigda utan vrida tillbaka klockan till före 1958. Rimborg kallar, med viss rätta, sådan konservatism för ”verklighetsfrånvänd”.

Det ligger förstås i POSK:s intresse att utmåla Frimodig kyrka som en samling verklighetsfrånvända reaktionärer. Men om det vore så enkelt skulle ju, å andra sidan, POSK inte ha särskilt mycket att frukta i nästa kyrkoval. Som det är nu anar man viss oro i lägret – det bådar gott för idédebatten under året som kommer!

Om vi börjar med ämbetsfrågan: varför gör vi oss inte bara av med alla kvinnoprästmotståndare eller helt enkelt förbjuder dem? Ska man fullständigt köra över dem eller ska man, vad man själv än tycker, respektera att de finns? Det är ett faktum att en stor del av den andliga förnyelsen som vi får åtnjuta i Svenska kyrkan har sin hemvist i ”sådana kretsar”. Jag kan t ex inte själv förneka att jag fått mycket bra och näringsrik andlig spis på Laurentiistiftelsen i Lund. Somliga drar därav slutsatsen att om det är där Anden är så har kvinnoprästmotståndarna rätt i sitt motstånd. Själv menar jag att det nog inte är i själva ”motståndet” det sitter, men att man i dessa kretsar, just på grund av sin bristande pragmatism, tvingats genomgå en del andliga övningar som fungerat fostrande: det har vuxit fram en kultur där man värdesatt andlig mognad och växt – på ett mycket mer medvetet och allvarligt sinnat sätt än i ”mainstream”-kyrkan, som ofta varit aningslös, som inte förstått vikten av att fostra lärjungar (inte bara ackumulera medlemmar), vikten av att leda människor till en djupare tro än de i dagsläget har. För mitt vidkommande är detta argument nog för att Svenska kyrkan behöver dessa kretsar, hur självgoda och otidsenliga de än kan te sig.

För övrigt, Rimborg undrar bekymrat hur det kommer att bli med allt från manliga-präster-som-är-vigda-av-kvinnliga-biskopar till aningslösa-församlingsbor-som-tar-nattvarden-av-kvinnlig-präst. I en avhandling om svenskkyrkligt kvinnoprästmotstånd kan förstås sådana frågor vara relevanta men i verkligheten, där ju Rimborg säger sig vilja vistas, kan väl de som har juridiken på sin sida kosta på sig viss god vilja – inte att ändra ordningen men att, om det är möjligt, inom denna tillåta viss mångfald. Det är intressant att Svenska kyrkan överlag, som alltid talar så varmt om mångfald, de facto bara gillar mångfald av en viss, bestämd sort. Att kvinnoprästmotståndarna ska ta över Svenska kyrkan är väl ungefär lika sannolikt som att Pussy Riot ska ta över efter Putin.

Vidare, äktenskapsfrågan. Rimborg har rätt i att det än så länge handlar om ett litet antal samkönade par som önskar kyrklig vigsel och att de många liberala prästerna i Svenska kyrkan därmed, med råge, räcker till. Är man pragmatiskt lagd så låter man sig därmed nöja. Men kanske är det ändå inte så dumt att det finns en liten obskyr nomineringsgrupp som inte automatiskt ansluter sig till den för dagen rådande trenden utan vågar gå mot strömmen, även när det kostar på. Inte för att det skulle vara ett självändamål att gå mot strömmen men för att det ibland blir nödvändigt – om man finner att den Gud som tagit oss i sin tjänst kallar oss att göra det.