Hammar om tro och kultur

Av Anna Sophia Bonde 14 August 2012 om: Kulturdebatt

Per Svensson samtalar i Sydsvenska Dagbladet (12/8) med K G Hammar och är märkbart förtjust. Den alltid så välformulerade journalisten går igång på Hammars distinktion mellan magi och metafor och verkar fullständigt svälja dennes så ofta upprepade mening att tro inte handlar om något som hände för tvåtusen år sedan utan är ”tillit idag, i nuet”. Som om händelsen i sig och tilliten idag inte nödvändigtvis hade något med varandra att göra, att det bara är något som andliga trygghetsnarkomaner fått för sig.

En del av intervjun handlar om förhållandet mellan tro och konst och det sorgliga faktum att så många kulturarbetare känner ”beröringsskräck” inför religion och teologi. Själv vill Hammar se tron som ett slags ”konstyttring”: Vi har musik, bildkonst, poesi och religion. Sättet att förmedla kunskap ligger på samma plan.

Per Svensson funderar:

Konstens och religionens sanningsbegrepp liknar varandra, men skiljer sig från naturvetenskapens. När Hammar lägger fram det så blir det plötsligt smått obegripligt att det teologiska tankegodset har så svårt att hitta en plats i samtida kulturkritik.

Om Hamlet ”finns”, varför gäller då inte detsamma för Jesus? Om det är självklart att litterära texter har något väsentligt att säga oss just därför att de kan och måste tolkas, varför gäller då inte detsamma för de religiösa texterna?

Men svaret på frågan varför det teologiska tankegodset inte hittar någon vidare plats i den samtida kulturkritiken är ju att mycket av den svenskkyrkliga teologin inte är särskilt väl tänkt. Skarpsinne är liksom inte det som kännetecknar oss, inte nuförtiden. Man måste erkänna att det vilar en intellektuell lättja över atmosfären. Den kan ta sig olika uttryck. Hammars resonemang i intervjun ovan är ett exempel, något som Annika Borg förtjänstfullt diskuterar på bloggen kristen opinion.

Vad kan den bero på? Ja, försommarens debatt om exegetikens plats i prästutbildningen är en delförklaring: vi får helt enkelt för lite med oss av det matnyttiga som borde vara vår specialitet. Att studera språk lär en att tänka. Det är mödosamt, men givande. När exegetiken rustas ner och alltför få beklagar detta så kommer det i förlängningen att innebära att vi blir ett slags B-präster: vi kan inte ens det som vi borde kunna. Att då, som någon pastorsadjunkt nyligen i Kyrkans tidning, raljera över ”döda språk” och mena att präststudenter istället borde gå en massa kurser i populärkultur blir ett ganska tydligt bevis på hur lite vi har att komma med, såsom i himmelen så ock på kultursidorna.

En annan anledning till teologins förmenta frånvaro i kulturdebatten torde vara å ena sidan den konservativa teologins självupptagenhet och navelskådande (dess fixering vid ämbetsfrågan, t ex, som under decennier nu effektivt bundit upp duktig tankekraft) och, å andra sidan, den liberala teologins systematiska önsketänkande. Det vill säga dess obekymrade och ihärdiga försök att ta avstånd från alla traditionella läsningar av Bibeln och traditionen, dess oförblommerade utvecklingsoptimism – som om vi, nu, vore bättre på att tänka än ”folk förr”, mindre skeptiska, mindre godtrogna.

Nej, sannerligen behöver Svenska kyrkan en väckelse, också en tankemässig sådan.