oäkta glädje

Av Anna Sophia Bonde 10 September 2011 om: Äktenskapet

Under den träffsäkra rubriken Oäkta glädje skriver Aftonbladets krönikör Natalia Kazmierska (8/9) om sina tankar kring den nyutkomna skilsmässoboken Happy happy (red Maria Sveland och Katarina Wennstam). Hon citerar förordet där redaktörerna uttrycker följande målsättning med sitt oeuvre:  “Vi hoppas att alla ni som ännu inte skilt er ska bli inspirerade”. Hon berörs av några bidrag i antologin men iakttar hos andra ihåliga, tonårsmässiga argument; Katarina Wennstam påstår t ex följande “den finaste gåvan du kan ge dina barn är att visa dem att du förverkligar dig själv. Kazmierska avslutar ” låt oss vara uppriktiga här. En skilsmässa är att bryta ett löfte. Det är vad det handlar om. Oavsett om man har utbytt diamantprydda tåringar på ett barfotabröllop eller signerat papper på ett byråkratkontor i Västerås.”

Läser igenom vigselordningen i den nuvarande Kyrkohandboken och njuter av den klara tankegången, de anspråksfulla formuleringarna: äktenskapet är en Guds gåva instiftat till samhällets bestånd……..Det är äktenskapets mening att ge vidare den kärlek som är av Gud. Alltså: gåvan och uppgiften är större än makarnas kärlek till varandra och till barnen. De kan, som man och hustru, förmedla Guds kärlek i världen. Och jag undrar: varför är vi alltid så rädda för det anspråksfulla och vill tona ner det? Noblesse oblige!