Strukturutredningen åter

Av Jan-Anders Ekelund 1 October 2011 om: Frimodig Kyrka, Jesus, Levande församlingar, Organisation, POSK, Struktur

Nu är det många blogginlägg kring strukturutredningen. Det är lätt att fastna i strukturer och organisation på bekostnad av nödvändig fokusering kring Jesus Kristus, gudstjänstliv, diakoni och mission. En felaktig organisation av Svenska kyrkan försvårar dock och kan till och med förhindra att fokus hamnar rätt.

Kyrkans Tidnings tidigare chefsredaktör Lars B Stenström skriver många kloka inlägg på sin blogg Stillsam. Han har kommenterat strukturutredningen och den debatt som förekommit i SPT mellan Kjell Petersson och POSK:s representant i utredningen Hans-Olof Andrén. Inlägget kan läsas här.

Här kan du också läsa hela Stenströms inlägg:

I den kyrkliga tidningen SPT 17/2011 (Svensk Pastoraltidskrift – Kyrkligt forum) läser jag om förslagen att förvandla Svenska kyrkans organisation i grunden. Strukturutredningens betänkande kommenteras av POSK:s (Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan) ledande företrädare och ordförande, Hans-Olof Andrén. Han satt i utredningen och har gedigen kunskap om vad som ligger bakom förslagen.

Han kommenterar utredningens arbete med att undersöka varför församlingar lagts samman. Det vanligaste skälet, skriver Andrén, är svårigheter att utföra den grundläggande uppgiften, framför allt att fira gudstjänst. Därtill kommer brist på förtroendevalda och bristande resurser personellt och ekonomiskt.

Men, skriver han, i andra fall handlar det om andra saker. Där har stora och mycket stora församlingar gått samman. ”Den nya jätteförsamlingen har säkert blivit ekonomiskt och administrativt rationell, men ´församling´ i något slags teologisk och sociologisk mening – grundad i ett gudstjänstliv och en församlingsgemenskap – är det naturligtvis inte fråga om”. Klokt och rätt.

Här skulle jag vilja säga något som kunde få Hans-Olof Andrén att tänka om vad gäller förslagen som sedan följer. Men det blir säkert svårt med tanke på att han bundit upp sig och står bakom förslagen. Men jag som inte varit med reagerar starkt: om man tänkt så rätt, varför blir det så fel?

Strukturutredningen vill erbjuda en ny syn på pastoratet. Men vad gäller de gamla samfälligheterna blir pastoratet en ny samfällighet med obegränsad makt över pengar och innehåll! Det finns inget som tvingar den nya ledningen att i framtiden delegera beslut till församlingsnivå. Om målet är att man ska dela på de många uppgifterna borde väl den enklaste modellen ha varit att upplösa samfälligheterna och låta församlingarna behålla makten över sina egna resurser och frågor. Gemensamt kunde man ha fått bilda eller ingå i en förvaltning eller ett bolag där man kunde hantera fastighetsfrågor, personalexperter och flera andra uppgifter som enskilda församlingar inte har egna resurser att hantera. Församlingens grundläggande uppgift klarar de normalt.

Nu tar man ifrån församlingen församlingsinstruktionen. Och församlingsrådet som är en bleksiktig kopia av de gamla direktvalda kyrkoråden utses av fullmäktige och banden till lokalgemenskapen behöver inte längre finnas kvar. Församlingen får ingen egen kyrkoherde och därmed finns inte längre kyrkoherdens ledaransvar kvar i någon kvalificerad mening. I Örebro skulle 7 församlingar dela på en herde. Nya chefer kan lika gärna bli andra kyrkliga befattningshavare som inte är löftesbundna till kyrkans tro, lära och bekännelse.

De gamla kyrkonämnderna blir nu det nya enda kyrkorådet och får all exekutiv makt under kyrkofullmäktige. För att värna församlingarna gör man dem maktlösa! Lös den ekvationen den som kan. Utredningen följer de kommunala mönstren med allt större enheter under en chef och en politisk ledning!

Hans-Olof Andrén kallar detta ”ett viktigt teologiskt ställningstagande: verkligheten hänger ihop, både andligt och materiellt är redskap i evangeliets tjänst”. Men den idén kullkastar inte vår lutherska tradition av självstyrande lokala församlingar inställda i kyrkans episkopala struktur. Tvärt om talar den för ett bibehållande av lokala kyrkoråd och styr en församling. Skickar man makten uppåt i systemet kommer lokalförsamlingen att tappa förmågan att förena andligt och materiellt. De löper risken att bli underordnade andliga föreningar som ska vidmakthålla gudstjänstlivet. De förfogar inte längre över sina materiella resurser.

Om våra förslag blir verklighet kan alltså pastoratets kyrkoråd självt styra en gemensam pastoral verksamhet – en diakonicentral t ex, skriver Hans-Olof Andrén. Var ska resurserna till den diakonicentralen tas, kan man undra. Finns det någon som tror att det inte kan urholka församlingsdiakonin eller någon annan lokal verksamhet, den som finns på armlängds avstånd?

Samfälligheterna har varit en undermålig lösning på problem som församlingarna har försökt lösa. Därför blir det extra ledsamt att utredningen bygger sitt lösningsförslag kring samfälligheterna som hade behövt upphöra. Förslaget om de nya pastoraten betyder att man i praktiken gör en församling av många eftersom det nu bara ska finnas en kyrkoherde. Man inför en superkyrkoherde som blir ett slags minibiskop. Personen får mycket att bestyra ihop med ett litet begränsat folkvalda. Antalet förtroendevalda med något inflytande att tala om, dvs där andligt och materiellt hålls samman, blir försvinnande få. Allt färre får allt mer att bestämma över allt större delar av Svenska kyrkan!

Av de ovan redovisade skälen finner jag Strukturutredningens förslag omöjliga. De strider mot vår traditionsenliga modell med dubbel ansvarslinje eftersom så många nuvarande kyrkoherdar avpolletteras. Det lokala självstyret i den episkopala strukturen hackas sönder genom dessa nya superherdar och det begränsade antalet förtroendevalda. Församlingarna töms på uppgifter och förandligas eftersom de kommer att sakna sina egna resurser.

De gamla kontrakten havererar och vår traditionella modell för tillsyn kullkastas. Man centraliserar istället för att låta besluten fattas på lägsta möjliga nivå och låter subsidiaritetsprincipen upphöra att vara en ledstjärna. Kyrkoherden och kyrkorådet kan med några enkla penndrag flytta på människor från profilerade församlingar och verksamheter som de vill ändra på eller motverka. Jag saknar numera tilltro till att de som får mycket makt i kyrkan kommer att ha vilja, mod eller lust att värna mångfald och låta olika traditioner och spiritualiteter göra sig gällande. Hur kan det komma sig? Jag läser och lyssnar. (Ett exempel. Engagerad och aktiv ekumenik står lågt i kurs och kontakter med de stora kristna traditionerna i världen blir alltmera misstänkt. Såvida det inte sker på kyrkoledarnivå där man mu,era också negligerar våra överenskommelser om att tala med varandra innan större förändringar genomförs. Så gick det med den stolta lutherska brokyrkan och hennes evangeliska katolicitet!)

Varför har man så bråttom, har jag frågat på denna blogg flera gånger. Det finns enligt utredningen inte tid att göra denna totalomgörning till en valfråga. Det lär inte bli möjligt för de församlingar som inte vill följa med in i det nya att hinna bilda egna pastorat genom samgående eller församlingsdelning. Ingen tid har räknats in för att fördela nuvarande samfälligheters tillgångar på församlingar som går med och dem som stannar utanför. Min misstanke, det ska jag erkänna helt öppet, är att man inte kommer att tillåta några sådana avhopp. För då blir det kaos och komplicerat. Jag saknar alltså Hans-Olof Andrén tillförsikt om att detta ska bli bra. Den tilliten till delar av de politiska hiearkierna och till den kyrkliga maktapparaten har efter hand krackelerat och vittrat sönder.

Strukturutredningen sänder all makt till de nya samfälligheterna, pastoraten. Det är inte att värna församlingarna.