Tappad frimodighet genom ärkebiskopen

Av Jan-Anders Ekelund 21 January 2012 om: Ärkebiskopen, Bibeln, ELM

Jag blev via ELM:s missionsledare Erik J Anderssons blogg uppmärksam på ärkebiskop Anders Wejryds nyårspredikan. Den finns utlagd på ärkebiskopens blogg.

Precis som Erik läser jag inte speciellt ofta ärkebiskopens blogg. Tyvärr så blir jag inte alltid frimodigare i min tro när jag läser ärkebiskopen. Det hjälper inte att ärkebiskopen i sin nyårspredikan upprepar “Men frimodighet gör gott!”, som ett mantra, när han pulveriserar Bibelns trovärdighet på ett fullständigt onödigt sätt.

Jag instämmer i det som Erik J Andersson skriver under rubriken Raljans och arrogans i predikstolen:

Det var någon häromdagen som sa att ärkebiskop Wejryd är en väldigt trevlig man. Jag kan inte säga emot. Under mitt enda möte med honom var han mycket trevlig. Vi möttes i ett trapphus under cirka tjugo sekunder i somras. Han på väg tillbaka till jobbet efter lunch, och jag på väg ut att äta.

I övrigt har jag inte läst eller lyssnat så mycket till biskop Wejryd. I kyrkomötet i höstas – jag såg en del på websändningarna därifrån – bad han ombuden vara snälla mot personalen på kyrkokansliet så att de inte fick för mycket att göra. Och så har jag läst en del av ärkebiskopens märkliga brevväxling med ledningen i Mekane Yesuskyrkan. För övrigt skumläser jag Wejryds blogg; den berör mig sällan, upprör mig sällan. Kanske beror det på att jag är avtrubbat, eller på att Wejryd mest är trevlig.

Men på väg från tunnelbanan igår funderade jag på varför ett inlägg nyligen på Wejryds blogg gjorde mig så ledsen. Den andre januari lade Wejryd ut en nyårspredikan. Den berörde mig. Inte så jag blev arg eller upprörd. Utan just ledsen.

I sin predikan avfärdar Wejryd den bibelläsare, den kristne, som vill tro både på Bibelns ord och Bibelns (övergripande) budskap. Och han avfärdar på ett raljerande och arrogant sätt.

Jag tror på jungfrufödelsen, på Herodes maktfullkomlighet, på flykten till Egypten och att den annonserades för Josef, av en ängel, i en dröm. Jag tror att både julens händelser och budskap är viktiga, och litar på Bibelns beskrivningar av vad som hände.

Men den som tror på det sättet jämför Wejryd med de diktatoriska regimerna i Iran och Nordkorea. Det är inte ok. Varken i predikstolen eller på bloggen.

Och när Wejryd får det att låta som om tilltron till Lukas skildring av händelserna kring Jesus födelse står i motsatsförhållande till att tro ”att Guds allvar, nåd och kärlek är på riktigt” då undrar jag vilka människor han tänker på. Jag tänker på alla underbara kristna syskon jag mött som tror på Guds Ord och med sina liv vittnar om att Ordet format och förändrat deras liv.

Är det dem och deras tro Wejryd raljerar över?

Det är nog det som gör mig ledsen.