Tystnadsplikten igen…

Av Jan-Anders Ekelund 24 February 2011 om: Tystnadsplikten

Vi har tidigare diskuterat den absoluta tystnadsplikten på denna blogg och i Kyrkans tidning efter att den ifrågasatts av Mats Rimborg i en debattartikel i KT. Kyrkans tidnings ledare och även Bo Brander försvarar i dagens tidning den absoluta tystnadsplikten.

Här följer Bo Branders klarsynta resonemang:

Rekyl: Fullständig bikt kräver gottgörelse

KT:s tentativa argumentering om den förfärlige mannen i Österrike är både dålig och bra.
Det som är bra är att prästen har absolut tystnadsplikt. Det kommer att vara kristenhetens karaktäristika för själavård och bikt oavsett vad nationers lagstiftning kommer att ha för åsikter. Det hör till kyrkans esse.

Men en person, i den i ledarens nämnda situation, skulle i rejäl själavård aldrig få förlåtelse, med mindre han bättrar sig och löste de sina från den fruktansvärda livssituation som han ådragit dem.
Biktinstitutionen innebär inte bara bekännelse och avlösning utan också gottgörelse – satisfactio operis – heter det på latin.
Ingen kan bekänna sina synder och samtidigt behålla när-stående i en nedgrävd källare och tro att synderna är förlåtna. En gottgörelse – här konkret en frigörelse av de i konkret mening våldförna – hör till biktens fjärde steg.

Just nu är det 25 år sedan mordet på Olof Palme. Om mördaren – som enligt GW Persson lever – trädde fram, skulle han av Jesus Kristus bli totalt förlåten. Men det jordiska straffet hör till botgörelsen. Det juridiska jordiska straffet har Kristi kyrka inget att invända emot.

Kyrkans bikt är fundamental men också ganska handfast. Den gäller inför Gud. Alltid.
Där finns den stora barmhärtigheten verkad av Kristi försoning. Men där finns också – där det är möjligt – ansvaret att ta det jordiska straffet och göra rätt för sig.

Bo Brander