Vackra ord räcker inte!

Av Jan-Anders Ekelund 21 May 2010 om: Ekumenik, Medlemskap i Svenska kyrkan, Svenska kyrkans identitet

Torbjörn Lindahl, kyrkomötesledamot för Frimodig kyrka, har skrivit en insändare i Kyrkans tidning, kring hur Svenska kyrkan behandlar de inomkyrkliga väckelserörelserna. Mycket av det mest trogna kyrkfolket i flera områden av landet härstammar ur de inomkyrkliga väckelserna. Inte minst laestadianerna har satt en stark prägel på Svenska kyrkan i Luleå stift. Biskop Stiglund har själv haft starka band inom väckelsen. Många laestadianer känner sig idag husvilla i sin egen kyrka pga av olika beslut inom Svenska kyrkan.
Svenska kyrkan vill framstå som en öppen folkkyrka, men har hamnat i en situation där det mest trogna kyrkfolket ifrån folkväckelserna inte platsar längre. Hur har det kunnat bli så i en kyrka som berömmer sig av mångfald? Tyvärr så har enfalden alltmer tagit över. Vem tjänar på det? Väckelserörelserna har i olika skepnader mycket att tillföra en öppen folkkyrka i form av andligt liv, missionsiver, mm. Det framstår alltmer obegripligt när antalet gudstjänstfirare minskar, att inte Svenska kyrkan tar vara på de grupper som verkligen vill fira gudstjänst. Hans Stiglund har ett stort ansvar som stiftschef att se till att inte splittring sker i hans stift. En av biskopens viktigaste uppgifter är att värna enheten.

Som jag skrivit tidigare så anser jag absolut inte att vi skall lämna Svenska kyrkan för en ny kyrka. Vi har ansvar för att vi inte tar irreversibla beslut som splittrar kyrkan.
Torbjörn Lindahl har tidigare på sin blogg argumenterat för att vi skall stanna kvar inom Svenska kyrkan. Det finns många argument varför vi skall vara kvar. Torbjörn ger tre argument:

Min åsikt om att gå ur svenska kyrkan är att man inte bör göra det.

1. att lämna kyrkan för att man inte vill vara beblandad med dess fömenta ogudaktighet är, menar jag, ett lagiskt sinne. Det innebär att man anammar (eller återvänder till) en väckt människas lagiska sinne vilket innebär att man ser det onda främst hos andra och i andra sammanhang. Kampen mot ondskan innebär då inte att man bekämpar synden i sitt eget liv utan att man undviker de människor och de sammanhang som man menar är “av världen”: vanlig världslig gemenskap med grannar och vänner, personalfester, “världsliga nöjen”, i extrema fall även egna familjemedlemmar och t o m make/maka som inte bekänner tron. Jag menar att den mogna, pånyttfödda tron huvudsakligen inriktar sig på att undvika och döda den synd som bor i ens egna lemmar (för att citera aposteln).

2. att lämna kyrkan innebär att man förlorar sin möjlighet att påverka genom kyrkovalen. Just nu kanske vi tycker att det inte gör så stor skillnad. Men det finns alternativ till den politiska makten i kyrkan. Det alternativet bör stödjas.**** Den politiska dominansen över kyrkan kommer inte att förbli.

3. att lämna kyrkan innebär att de ekonomiska konsekvenserna drabbar den lokala församlingen trots att det oftast är händelser på kyrkans riksnivå (kyrkomötesbeslut) som provocerar till utträde. Utträdesprotesten blir alltså oftast en spark åt helt fel håll.

Missionsprovinsen och delar av den laestadianska rörelsen för nu samtal om samarbete. Mpr:s nye biskop Roland Gustafsson uttalar sig här, kanske för många på ett överraskande sätt, om den så kallade nya ekumeniken och ekumenik i största allmänhet. Detta sades när de olika små lutherska frikyrkorna i Norden samlades för samtal.