På tal om ämbetsfrågan i Svenska kyrkan

Bakgrund

Kyrkomötet beslutade 1958 att även kvinnor kan prästvigas. Sedan 1960 finns det både manliga och kvinnliga präster i Svenska kyrkan, fördelningen är idag ungefär 50-50. Bland dem som studerar med sikte på att bli präster är ungefär två av tre kvinnor.

Beslutet 1958 var inte enhälligt och det fanns, bland både präster och kyrkfolk, en betydande minoritet som ansåg att det inte var förenligt med Bibeln och Svenska kyrkans bekännelse att kyrkan skulle prästviga kvinnor. Kyrkomötet beslutade därför att även de som var kritiska till beslutet skulle kunna prästvigas och att ingen präst i denna fråga skulle kunna tvingas att handla mot sitt samvete, den så kallade samvetsklausulen. Denna klausul togs bort 1982 och sedan 1990-talet gäller att den som inte är beredd att fullt ut tjänstgöra tillsammans med andra präster oavsett kön, kan inte bli prästvigd. Den som redan är präst kan inte bli kyrkoherde eller biskop utan att avge en skriftlig försäkran om att vara beredd att fullt ut tjänstgöra tillsammans med andra präster oavsett kön. Restriktionerna har också utvidgats till att numera gälla även komministrar med arbetsledande befattning samt diakoner (nuvarande bestämmelser finns i Kyrkoordningen, kap 31 och 32).

I Svenska kyrkan finns idag både en stor mängd kvinnliga präster och sådana som anser att kyrkan inte har rätt att viga kvinnor till präster. De allra flesta av dessa, både kvinnor och män, arbetar med stor hängivenhet i sin tjänst, i gudstjänster, förkunnelse, själavård, undervisning, diakoni och evangelisation. Deras arbete bär frukt genom att ”människor kommer till tro på Kristus och lever i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbreds och skapelsen återupprättas” (så uttrycks församlingens syfte i kyrkoordningen). För detta tackar vi Gud!

Samtidigt kan vi konstatera att spänningen mellan dem som bejakar kvinnliga präster och dem som har den traditionella synen finns kvar. Den som håller fast vid den traditionella synen på ämbetet kan inte bli vare sig präst, diakon eller biskop. Den som redan är vigd har svårt att få tjänst eftersom många kyrkoråd inte vill anställa den som har ”fel” ämbetssyn. Om det för femtio år sedan var de kvinnliga prästerna som hade svårt att få prästtjänster och blev marginaliserade så är det idag tvärtom: De som har den traditionella synen på ämbetet kan idag bli ifrågasatta eller bortvalda som förkunnare vid kyrkhelger, ledare på läger eller föredragshållare vid fortbildningar, trots hög kompetens, endast på grund av sin ämbetssyn. En följd av detta är att många som har den traditionella synen på ämbetet ”ligger lågt” och inte gärna uttalar sig öppet om saken. Därmed skapas en rädslans och tystnadens kultur där det teologiska samtalet avstannar.

Konflikten berör inte bara präster och diakoner. Det finns, både bland andra anställda och bland kyrkfolket, inte minst inom olika inomkyrkliga väckelserörelser – men inte bara där – många som håller fast vid den traditionella synen. De kan då få svårt att känna sig hemma i en församling och kyrka där de upplever att de inte blir tagna på allvar.

En inriktning

Frimodig kyrka accepterar inte att kvinnliga präster trakasseras eller diskrimineras! Men vi vill inte heller att de som inte tror att kyrkan ska ge prästämbetet till kvinnor ska bli trakasserade eller diskriminerade! Frimodig kyrka menar att mer arbete skall läggas på att finna konstruktiva lösningar som värnar om alla inblandade. Svenska kyrkan bör därför aktivt och intensivt arbeta för försoning i ämbetsfrågan.

Det arbetet skulle med fördel kunna ta sin utgångspunkt i de fem ekumeniska imperativen som antogs gemensamt av Lutherska världsförbundet och Romersk-katolska kyrkan vid firandet av reformationsjubiléet i Lund hösten 2016. De finns i ett dokument som är frukten av en lång tids dialog och som mynnar ut i fem gemensamma löften inför den fortsatta dialogen. Svenska kyrkan har antagit dokumentet och därmed förbundit sig att följa de fem imperativen i relation till den romersk-katolska kyrkan. Frimodig kyrka menar att de också bör få ligga till grund för hur vi hanterar varandra inom Svenska kyrkan, inte minst när det gäller oenigheten om huruvida kyrkan ska prästviga endast män eller både män och kvinnor.

De fem ekumeniska imperativen finns att läsa på Svenska kyrkans hemsida.

Här har vi bytt ut originalets ”Katoliker och lutheraner” och ”Lutheraner och katoliker” mot ”Personer med olika uppfattning i ämbetsfrågan” (dvs alla vi kristna i Svenska kyrkan).

Personer med olika uppfattning i ämbetsfrågan bör alltid börja i enhetens perspektiv och inte i splittringens, för att stärka det gemensamma även om det är lättare att se och erfara skillnaderna. Personer med olika uppfattning i ämbetsfrågan ska vara öppna för att förändras i mötet med den andre.
Personer med olika uppfattning i ämbetsfrågan bör ständigt låta sig själva förändras genom mötet med den andre och genom det ömsesidiga trosvittnesbördet.
Personer med olika uppfattning i ämbetsfrågan bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, till att tillsammans utveckla närmare vad detta betyder i form av konkreta steg, och till att oupphörligt sträva mot detta mål.
Personer med olika uppfattning i ämbetsfrågan bör gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid.
Personer med olika uppfattning i ämbetsfrågan bör vittna tillsammans om Guds barmhärtighet genom att förkunna och att tjäna världen.

En väg framåt

Det tredje imperativet talar om att ”tillsammans utveckla närmare vad detta betyder i form av konkreta steg”. Här är fyra konkreta förslag:

Att vi i alla samtal och i all polemik slutar upp med att utgå från att motstånd mot att prästämbetet ges till kvinnor alltid beror på en unken och förkastlig kvinnosyn (det gör det ytterst sällan) eller att ett bejakande av kvinnliga präster automatiskt betyder att man har en förkastlig bibelsyn (det gör det normalt inte). Detta är naturligtvis ingen ny eller extrem idé – Paulus uppmanar oss att vara goda mot varandra och ha fördrag med varandra (Ef 4:32, Kol 3:13) och Luther utlägger åttonde budet som att vi bland annat ska tänka och tala väl om vår nästa och tyda allt till det bästa (Lilla katekesen). Sanning och respekt hör till kyrkans kärnvärden.
Att det löfte som alla präst- och diakonkandidater idag avkrävs om att i alla stycken vara beredda att samarbeta med andra präster (och diakoner) oberoende av kön formuleras om. Syftet med detta krav är ju att tvinga dem som inte tror att det är rätt att prästviga kvinnor att antingen självmant avstå från att bli vigda eller börja handla mot sin övertygelse. Löftet handlar ju inte om vad man anser i frågan utan om hur man agerar i tjänsten vilket innebär att man i praktiken säger till en tveksam kandidat att ”tyck vad du vill men gör som vi säger”. Detta är indirekt en uppmaning till kandidaten att handla mot sin övertygelse. Men det kyrkan behöver är väl snarare ledare som är beredda att stå för sin övertygelse, även om det kostar. Vad skulle urkyrkans martyrer ha sagt? I stället bör alla som prövas för präst- eller diakonvigning få lova att respektera alla prästers rätt att arbeta som präster oavsett deras kön eller inställning i ämbetsfrågan, att inte trakassera eller hindra varandra, att tala väl om varandra etc. Motsvarande ändring måste givetvis göras för dem som ska vigas till diakoner.
Att ta bort motsvarande krav vid rekrytering till kyrkoherdetjänst eller annan arbetsledande tjänst. Den som antagits och vigts som präst ska inte sedan tvingas skriva under på i princip samma fråga igen, som om man inte litar på det som sas i samband med prästvigningen.
Att även den präst- eller diakonkandidat som inte delar majoritetens uppfattning i denna fråga ska ha rätt att få sin inre kallelse till ämbetet prövad av biskopen på samma sätt som andra kandidater. Den inre kallelsen måste alltid mötas och bekräftas av den yttre kallelsen (som i Svenska kyrkan ges genom biskopen) men genom att schablonmässigt sortera bort kandidater utifrån deras ämbetssyn har Svenska kyrkan gått miste om många som skulle ha kunnat bli dugliga präster eller diakoner. Vi behöver varandra och har inte råd att inte seriöst pröva alla dem som upplever sig ha en kallelse från Gud till tjänst i kyrkan.

Tänk också på att…

…Svenska kyrkans ordning, fastställd av Kyrkomötet, är att det får finnas två uppfattningar om kyrkans rätt att prästviga kvinnor. Den som säger nej kan inte längre bli vigd till präst, biskop eller diakon, och de som redan är prästvigda kan inte bli kyrkoherdar, men – och detta är viktigt! – det finns inget förbud för den som säger nej (och som redan är vigd) att vara präst eller diakon, leda gudstjänst, förrätta dop-vigsel-begravning eller att söka, få och inneha tjänst som (icke arbetsledande) komminister eller diakon osv. Detta är Svenska kyrkans ordning! Det är den som vill förbjuda präster med den traditionella synen som avviker från Svenska kyrkans ordning.

…Svenska kyrkan vill vara en öppen och inkluderande gemenskap. Men hur ska kyrkan kunna vara öppen och välkomnande för alla om de som tror detsamma som praktiskt taget alla kristna har trott i alla tider före 1900-talet, och som våra syskon i den katolska och de ortodoxa kyrkorna tror, konsekvent motarbetas och marginaliseras i kyrkan? Hur ska kyrkan kunna vara öppen och välkomnande för alla om de som sätter sitt samvete högre än politisk korrekthet hela tiden skuffas undan? Vad betyder de vackra orden om att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap om man samtidigt vill förbjuda oönskade åsikter? Utmaningen är att hitta ett sätt att leva tillsammans med ömsesidig respekt, utan att svartmåla eller diskriminera varandra. De fyra konkreta förslagen ovan är ett försök i den riktningen.