Förslag till kyrkomötesbeslut
Kyrkomötet beslutar uppdra åt kyrkostyrelsen att snarast utreda
- den prästerliga titulaturen på arbetsledande präster som inte är kyrkoherdar
- vilka delegationer som bör ges till dessa
- vilka kvalifikationer och eventuella kompletterande utbildningar som arbetsledande präster ska ha
- och att detta bör regleras i kyrkoordningen.
Motivering
Det har länge efterfrågats en ny gemensam titulatur för de präster som har ett ledningsuppdrag utan att vara vare sig kyrkoherdar eller prostar. Inte minst gäller detta i storpastoraten, vars konsekvens har blivit att kyrkoherdarna blivit färre och prostarna ännu färre med en mer otydlig uppgift. På en del håll utgör pastorat och kontrakt samma geografiska område. Kyrkoherden blir då sin egen kontraktsprost.
Förvirringen är närmast total med en rik flora av titlar på präster med ledningsuppdrag: Bitr. kyrkoherde, församlingsherde, bitr. församlingsherde, församlingschef (som alltså inte behöver vara präst), verksamhetsansvarig präst (om det nu är en präst). När man bläddrar i matrikeln kan man notera att den vanligaste titeln tycks vara församlingsherde, vilken då måste vara präst. Men på en del håll kallas det församlingschef, vilken då inte behöver vara präst. Om denna sedan är musiker eller diakon eller församlingspedagog eller präst – eller varför inte kanslist, ekonom eller barnledare – är mindre avgörande. Det är chefskapet som betonas mer än ledarskapet, administrationen med budget och personalansvar mer än den pastorala kompetensen och det andliga uppdraget med dess teologiska grund.
Men varken församlingsherde, församlingschef eller arbetsledande komminister är titlar som är reglerade i kyrkoordningen. Trots flera motioner utifrån rådande förvirring så har ännu inget färdigt förslag presenterats. Och därmed inte heller vem som ska leda en församlings arbete och verksamhet på delegation från kyrkoherden.
Pastoraten i städerna har blivit stora med en kyrkoherde som befinner sig såväl geografiskt som pastoralt på stor distans från själva gudstjänstlivet och verksamheten, vilket gör det nödvändigt och självklart att den som ska leda det egentliga församlingslivet med gudstjänster och annan verksamhet också är präst – är pastoralt och teologiskt kunnig och kompetent. I annat fall är risken att centrum i kyrkans och församlingens liv, förskjuts.
Prästen har i sina vigningslöften förbundit sig till trohet mot Skriftens ord och Jesus Kristus som Herre. Den vigningen förpliktar när en församlings liv planeras. Inriktningen är otvetydig, inte bara de teologiska kvalifikationerna är väsentliga utan vigningslöftena binder prästen till att bevara det lokala församlingslivet i trohet mot kyrkans Herre, Jesus Kristus.
I en situation där kyrkoherden i storpastoraten blivit närmast osynlig för såväl vanliga församlingsbor som de aktiva i kyrkan, krävs att den lokala herden också är just herde – församlingens verklige herde.
Det ankommer på kyrkomötet att snarast klargöra vilka titlar som ska gälla, liksom vilket uppdrag som det medför. Men också vilka delegationer som kyrkoherden har att ge till den som förslagsvis får titeln församlingsherde. Nuläget är minst sagt förvirrande med otydlig ledning, oklara delegationer, upprepade omplaceringar och därmed en olycklig brist på kontinuitet i många pastorat och församlingar. Till detta kommer att till skillnad från kyrkoherdar för vilka det krävs genomgångna kyrkoherdeutbildningar, så ställs inga sådana krav på arbetsledande präster eller annan anställd chef.
Jag föreslår därför att kyrkomötet uppdrar åt kyrkostyrelsen att snarast utreda
- den prästerliga titulaturen på arbetsledande präster som inte är kyrkoherdar
- vilka delegationer som bör ges till dessa
- vilka kvalifikationer och eventuella kompletterande utbildningar som arbetsledande präster bör ha
- och att detta bör regleras i kyrkoordningen.
Malmö 7 juli 2025
Berth Löndahl (FK)
Leif Nordlander (FK)