Bloggposter på ämnet Dagens Frimodiga:

Ordning för bejakande av dokument – Motion 4

Av Jan Erik Amilén den 18 August 2015 om: Ärkebiskopen, Dagens Frimodiga, Folkkyrka, Frimodig Kyrka, Organisation, Svenska kyrkans identitet, Svenska kyrkans lära

Dan Sarkar har skrivit två motioner till Kyrkomötet 2015. Motionen om ordning för bejakande av dokument kan du ladda ner här.

Ur motionen:

I debatten kring TUs betänkande 2014:9 och den debatt som både föregick kyrkomötet och följde efteråt belystes den förvirring som råder kring hur statusen av bejakade respektive mottagna dokument skall bedömas. Det belystes vidare att Svenska kyrkan inte har någon fastställd ordning för bejakande av dokument.

För att undvika otydlighet om vad som är Svenska kyrkans lära och vad som är debattinlägg föreslås att det tas fram en modell för hur bejakande av dokument skall ske för att säkerställa nya dokuments status och auktoritet och att vederbörliga ekumeniska samråd äger rum.

Efter Kyrkomötets beslut med anledning av motionen ska vi återkomma med en redovisning.

 

 

Samrådsgrupp för gudstjänstlivet – Motion 3

Av Jan Erik Amilén den 18 August 2015 om: Barn och ungdomar, Dagens Frimodiga, EFS, Ekumenik, ELM, Frimodig Kyrka, Gudstjänst, Ideellt arbete, Levande församlingar, Svenska kyrkans identitet, Svenska kyrkans unga

Dan Sarkar skriver i en motion till Kyrkomötet 2015 om den negativa gudstjänsttrenden (att färre deltar i gudstjänsterna). Du kan ladda ner motionen här.

Ur motionens text citeras:

Svenska kyrkans gudstjänstfirande befinner sig i fritt fall. På 25 år har deltagandet i huvudgudstjänster mer än halverats. Hur ska Svenska kyrkan möta den utvecklingen?

Dans konstaterar att samtidigt som antalet besökare i gudstjänsten minskar så tillhör många av de trognaste gudstjänstfirarna någon eller några av de många inomkyrkliga rörelser som ofta är kritiska till (delar av) Svenska kyrkans utveckling. Flera av dessa högkyrkliga/lågkyrkliga/gammalkyrkliga/karismatiska grupper har dessutom ett starkt barn- och ungdomsarbete, ett uthålligt kyrkopolitiskt engagemang och goda internationella ekumeniska kontakter.

Ett av flera initiativ som behöver tas för att kurvorna skall kunna vändas måste vara att Svenska kyrkan tar initiativ till inomkyrklig ekumenik och inleder strategiska samtal med just de inomkyrkliga grupper som på många ställen bär upp gudstjänstlivet. Kyrkostyrelsen bör tillsätta en samrådsgrupp med uppgift att lyssna in synpunkter från företrädare för dessa grupper och sedan återkomma till kyrkomötet med rapport och om möjligt konstruktiva förslag om vad som kan, bör och behöver göras för att vända kurvorna.

Motionären föreslår Kyrkomötet besluta att Kyrkostyrelsen får i uppdrag att tillsätta en samrådsgrupp kring hur den negativa gudstjänsttrenden kan vändas och eventuellt återkomma till kyrkomötet med förslag.

Efter beslut i Kyrkomötet kommer vi att redovisa hur motionen blev behandlad.

 

 

Församlingsrådens och verksamhetsrådens uppgifter – Motion 2

Av Jan Erik Amilén den 18 August 2015 om: Arbetsmiljö, Dagens Frimodiga, Folkkyrka, Frimodig Kyrka, Gudstjänst, Ledarskap, Levande församlingar, Struktur, Svenska kyrkans identitet

Denna motion till Kyrkomötet 2015 av Berth Löndahl kan du ladda ner i sin helhet här. Ur motionen citeras valda delar i texten nedan.

Församlingsråden och verksamhetsrådens uppgifter har vuxit fram som en följd av genomförandet av Strukturutredningens förslag. Därmed har somligt i pastoratens ledning blivit oklart. Utöver begreppsförvirringen vad gäller församlingsherdar, lokalherdar, lokala arbetsledare osv, så finns det även inom en del pastorat, t.ex. i Malmö, inte bara Församlingsråd utan även verksamhetsråd eller motsvarande. Medan Församlingsråden regleras i Kyrkoordningen så finns inga motsvarande bestämmelser vad gäller verksamhetsrådens uppgifter. Dessas funktion är idag ytterligt oklar.

I stora pastorat finns en starkt centraliserad organisation, där all beslutsrätt endast finns hos kyrkofullmäktige, kyrkoråd och kyrkoherde. Bortsett från tillsättande av kyrkvärdar så har församlingsråd, verksamhetsråd eller lokal arbetsledare endast den beslutsrätt som delegeras till dem.

Utöver nämnda råd förekommer andra valda “råd”, vilket borde studeras.

Hur omfattande är förekomsten av andra “råd” i pastoraten än kyrkoråd och församlingsråd? Vilken funktion har i så fall dessa? Att utvidga församlingsrådens (och i förekommande fall verkssamhetsrådens) uppgifter och beslutsrätt till att också omfatta sådant som en tvingande delaktighet vid tillsättning av tjänster, inte minst lokal arbetsledare, vilka alternativ som skall användas i Kyrkohandboken m.m.

Motionen mynnar ut i fyra delförslag, att  Kyrkomötet skulle besluta att uppdra åt Kyrkostyrelsen att utreda

1. omfattningen av verksamhetsråd eller motsvarande i Svenska kyrkans olika pastorat

2. vilka uppgifter som skall åligga dessa verksamhetsråd

3. en utvidgning av Församlingsrådens uppgifter i Kyrkoordningen

4. huruvida även verksamhetsråden bör finnas med i Kyrkoordningen och där ha klart angivna uppgifter

Till hösten kommer vi att redovisa hur Kyrkomötet väljer att besluta med anledning av Berth Löndahls funderingar.

 

 

 

Ett år efter “Bögbotarna” i Uppdrag Granskning

Av Jan Erik Amilén den 26 May 2015 om: Arbetsmiljö, Bibeln, Dagens Frimodiga, Tystnadsplikten

I maj 2014 sände Uppdrag Granskning sitt omtalade program “Bögbotarna”, riktat mot representanter för Frimodig kyrka.

Nu har Örebro Missionsskola gjort ett uppföljande samtal med Bertil Murray (själv en av de fyra intervjuade prästerna) och Berit Simonsson (som inte medverkade direkt i Uppdrag Granskning). Här ges en mer balanserad och respektfull syn på vad som hände, samt den problematik som rör själavårdande samtal.

2015 UG

Lyssna gärna på Youtube-filmen, det är den väl värd. Länk till filmen här.

Vårmånaden mars börjar med en valappell inför kyrkovalet 2017

Av Jan Erik Amilén den 1 March 2015 om: Dagens Frimodiga, Ideellt arbete, Ledarskap, Medlemskap i Svenska kyrkan, Partipolitisering, Svenska kyrkans lära

På Facebook hittar vi en appell av Nasrin Sjögren som är ledamot i Kyrkomötet för Frimodig kyrka, länkas här och kopieras nedan:

 

Vet att det finns många som är bekymrade, arga och ledsna över hur Svenska kyrkan avvecklar sig själv. Från en kristen kyrka med en tydlig och självklar bekännelse av Jesus Kristus till dagens socialdemokratiska lekstuga med synkretistiska och islamofila förtecken. Hur har det då kunnat bli så här?

Det finns många svar. Två av dem lyder lågt valdeltagande och dålig kristen uppslutning. I senaste kyrkovalet var 5 453 234 medlemmar i Svenska kyrkan röstberättigade. Det är knappt fem och en halv miljon människor. En väldans massa människor.

Av dessa valde endast 695 834 personer att ta sig hemifrån och avlägga en röst. Det är drygt en halv miljon människor. I hela landet. Det är ganska få människor, jämfört med alla som hade rätt och möjlighet att rösta. I procent räknat var det 12,8% som röstade. Låt det sjunka in en stund. Drygt var tionde kyrkomedlem röstade. I praktiken gjorde de det inte bara för egen räkning, utan också för de närapå övriga nio av tio som avstod från att vara med och bestämma vilka som skulle besluta åt vilket Svenska kyrkan ska utvecklas.

Socialdemokraterna, detta största kyrkomötesparti som sitter på nästan 30% av stolarna i Kyrkomötet och därmed gör lite som de behagar med Svenska kyrkan, fick 199 588 röster. Det är inte ens hela vägen till 200 000.

Min nomineringsgrupp Frimodig kyrka, som kämpar med näbbar och klor för att åter göra Svenska kyrkan till en kristen kyrka i stället för en lekstuga för sekulärt och världsligt ideologiskt motiverade partipolitiker, fick 32 313 röster. Det räckte till ett slutresultat på 4,76%.

Känns det nedslående? Med all rätta. Men i detta elände ryms ett stort hopp!

Förstå vad som skulle hända om alla vi som bryr oss om Svenska kyrkan och vill att hon ska vara traditionellt kristen började organisera oss! Inte gå ur och inte stanna hemma i protest. Utan istället: rösta på Frimodig kyrka i varje val, lösa medlemskap i närmaste FK-förening samt uppmana vänner och bekanta att göra detsamma. Kanske rentav gå med i Svenska kyrkan för att vara en del i återkristnandet.

Förstår ni hur lite som krävs för att få hela denna koloss på rätt köl igen? 167 275 röster till, utöver de som redan röstade på Frimodig kyrka i förra valet, skulle räcka för att bli lika stora som Socialdemokraterna. Det är inte många utslaget över hela landet.

Det är ingen naturlag att det som är också ska vara det som ska bli.

Gå med i Frimodig kyrka här: http://frimodigkyrka.se/medlem/

Gå med i Svenska kyrkan här: http://www.svenskakyrkan.se/blimedlem

Hör sedan av dig till mig, om du vill. Så startar vi en rejäl kristlig revolution som ger de där gamla politrukerna en rejäl helig skrämselhicka!

Dela detta inlägg vidare! (Om du kan göra det i Facebook, förstås! Länk här  en gång till.)

Hjälp till att mobilisera inför valet 2017! Det är drygt två år dit. Det är kort tid som behöver förvaltas väl om vi ska hinna få till en förändring.

Fobistämplarna är problematiska (Dagen 25 februari)

Av Jan Erik Amilén den 26 February 2015 om: Äktenskapet, Bibeln, Dagens Frimodiga, Ekumenik, Folkkyrka, Ideellt arbete, Kulturdebatt, Svenska kyrkans lära

Orden islamofobi och homofobi används för att stigmatisera dem som tycker annorlunda. Det skriver prästen Tord Nordblom.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke har meddelat att hon vill se ”krafttag mot islamofobin”, i svallvågorna efter händelserna i Paris. Men hon har fått svar på tal från flera håll. ”Termen islamofobi omöjliggör alla vettiga samtal” skrev till exempel journalisten Lars Åberg. Han tycker det är viktigt att göra skillnad på en obefogad rädsla för religionen, och en välgrundad oro över islamismens praktik. Det måste vara möjligt att diskutera islam som livsåskådning och samhälls­fenomen, utan att för den skull ta avstånd från människor som är muslimer.

Den distinktionen är säkert viktig för en sansad debatt. I det sammanhanget kan man ju också fundera över det minst lika slarvigt använda begreppet ”homofobi”. Kan man i debatten klistra etiketten ”homofob” på någon, tycks alla sansade samtal om äktenskapssyn och sexualitet överflödiga.

I Göteborgs stift finns en tidskrift med titeln Korsväg. Nummer 3:2014 var i sin helhet ett temanummer, avsett att bana väg för den nya äktenskapssyn som ser enkönade relationer som lika naturliga som de mellan man och kvinna.

Utgångspunkten för argumentationen är ofta, förrädiskt nog, synen på alla människors lika värde. Så också i detta temanummer. Som om våra olika uppfattningar skulle vara en människovärdesfråga. Möjligen, om man accepterar hatbrott eller nedvärderande behandling. Och tyvärr förekommer det. Men vi alla som tar avstånd från varje form av våld, diskriminering eller trakasserier, oavsett om människors olikheter handlar om ras, religion, sexualitet eller något annat, vi borde självklart slippa stämpeln ”homofob”. Men kanske används den för att slippa samtalet?

Hos mig själv finns ingen överdriven eller irrationell rädsla i relationerna, varken till mörkhyade, muslimer eller homosexuella, inte heller till trånga hissar eller när jag korsar öppna torg. Fobisk är jag förmodligen inte. KBT är inte aktuellt med avseende på äktenskapssyn och HBT. Alla människor är skapade av Gud och därför oändligt värdefulla. Olikheterna mellan oss påverkar inte vårt människovärde.

Lika värdefulla har vi ändå ett ansvar att fundera över och diskutera vad som kan vara etiskt motiverat och moraliskt försvarbart utifrån en bibliskt förankrad kristen livssyn. Livsstil och handlingsmönster måste kunna övervägas utan att olikhet i uppfattning skall behöva klassas som en fråga om människosyn, och utan att det ena synsättet ska påstås vara bottnat i en rädsla för det okända.

Ändå är det precis det som sker i nr 3 av Korsväg. Och biskopen, Per Eckerdal, sanktionerar det när han skriver ledaren. Rätt skall vara rätt. Han använder inte ordet fobi, men skriver: ”Det är också viktigt att vi är medvetna om det psykologiska faktum, att minoriteter ofta upplevs hotande av majoriteten. Vi känner rädsla för det annorlunda, och föreställningar odlas om det annorlunda som en ’smitta’. Att sexuell läggning skulle smitta är lika orimligt som tanken att vänsterhänthet skulle göra det” (sid 5) Sic!

Tidigare i artikeln har biskopen skrivit om vägval i kristenheten som tyvärr blivit fel, och nämner att många präster tidigare tagit avstånd från fackföreningsrörelsen, andra hyllade på sin tid Hitler som kristendomens försvarare och han nämner också boerkyrkans försvar av apartheidsystemet i Sydafrika. När han sedan lämnar de historiska misstagen och tar ett nutida, används synen på homosexuell samlevnad som ett jämförbart exempel. Vi som har en annan uppfattning om äktenskapet än den som biskopen företräder, har alltså misstagit oss, på samma sätt som man gjorde när man hyllade Hitler eller försvarade apartheidsystemet. Och detta för att vi är rädda för det okända. Argumentationen ligger på den nivån.

Och nu kan vi ana att det inte är långt kvar, innan fasthållandet vid den gamla äktenskapssynen blir skäl nog att neka prästvigning och anställning (i vissa stift och i många pastorat är vi redan där, trots att både kyrkomöte och kyrkostyrelse uttryckligen sagt motsatsen).

Unga präster undrar i dag om det finns någon framtid för dem i Svenska kyrkan, samtidigt som en växande grupp kyrkoarbetare ser sig om efter alternativa försörjningar. En på bibelordet grundad uppfattning, den övertygelse om äktenskapet som varit och ännu är de stora kyrkornas, bemöts som ”en stark upplevelse av rädsla, oftast utan saklig grund” (definition av fobi). På så sätt stigmatiseras den som har modet att hålla fast vid en biblisk syn på äktenskap och sexualitet.

Lika angeläget som det är skilja rädsla för muslimer från en berättigad oro för islamismens uttryck, lika angeläget är det att inte förminska en välgrundad äktenskapssyn till en allmän rädsla för det okända.

VARFÖR SKA MAN ENGAGERA SIG I KYRKOPOLITIK?

Av Jan Erik Amilén den 28 January 2015 om: Dagens Frimodiga, Frimodig Kyrka, Ideellt arbete, Ledarskap, Medlemskap i Svenska kyrkan, Partipolitisering

Nedanstående artikel, ur SPT, publiceras med tillstånd av Bertil Murray, gruppledare för Frimodig kyrka i Kyrkomötet.

 

Är det meningsfullt eller meningslöst att engagera sig i kyrkopolitiken? Innebär ett sådant arbete att vi slösar bort våra krafter till ingen nytta? Går det att förändra kyrkan i den riktning vi önskar eller är det dömt att misslyckas? Har besluten på kyrkomötes- eller stiftsnivå alls någon avgörande betydelse för kyrkans framtid? Är beslutsstrukturen där och för den delen även i församlingar och pastorat av det slag att vi ska lägga oss i den och därmed legitimera den?

Själv är jag engagerad i Frimodig kyrka (FK) och den här artikeln är skriven utifrån det uppdrag jag har som ordförande i kyrkomötesgruppen. Det innebär inte att den som delar de värderingar som SPT står för med nödvändighet ska rösta på eller engagera sig för FK, det finns många goda krafter i andra nomineringsgrupper. Men när jag av SPT blivit ombedd att skriva ett inlägg i frågan om det meningsfulla med att engagera sig kyrkopolitiskt kan jag inte göra det med någon annan utgångspunkt än den jag själv har.

Ingen av oss som för FK:s räkning är invalda i kyrkomötet har kunnat undgå att brottas med de inledande frågorna ovan. De reaktioner vi möter från dem som sympatiserar med det vi innehållsligt står för är av skiftande slag. Om än den vanligaste är tacksamhet och stöd för det vi gör finns emellanåt också en tveksamhet till det meningsfulla och riktiga i arbetet. Ifrågasättandet kan leda till att man helt avstår från att rösta i kyrkovalet.

Valet 2013 innebar en liten tillbakagång för FK i kyrkomötet och det ska erkännas att detta var en besvikelse. Från tidigare 13 mandat minskade antalet med ett. (2005, det första året i kyrkomötet hade FK 7 mandat.) En fråga som snart inställer sig är om drygt 10 mandat är det maximala som FK kan räkna med. Med andra ord, svarar det antal röster FK fick vid de senaste två valen ungefär mot vad som finns av kyrkotillhöriga som delar våra värderingar? Svaret på den frågan är definitivt nej. Väljare som delar värderingarna har ändå av skilda skäl valt att rösta på andra grupper. Det finns också ledamöter i kyrkomötet som delar FK:s värderingar och bedömningar i åtskilliga frågor. Vid ett antal voteringar har det visat sig att minoriteten (som FK då kommit att tillhöra) utgör ungefär en tredjedel av ledamöterna. Givetvis gäller detta dock inte samtliga ärenden som avgörs. Ibland står FK betydligt mer ensamt, ibland röstar vi med majoriteten.

Bland de invändningar som kan resas mot det kyrkopolitiska engagemanget vill jag återge några av de oftast hörda.

De beslut som tas i kyrkomötet i avgörande frågor går inte att påverka till vår fördel. Till det är vår storlek för liten och strukturerna alltför cementerade. Lyssnar man med företrädare för de politiska partier som dominerar kyrkomötet, skulle de förmodligen bekräfta denna bild. De accepterar minoriteternas närvaro i kyrkomötet utifrån ett demokratiskt perspektiv, FK ger i någon mening legitimitet åt själva systemet. Den minoritet som SPT:s sympatisörer utgör har en tydlig plats i beslutsapparaten, men förväntas givetvis alltid vara just en minoritet och alltid förlora avgörande omröstningar. I den utsträckning frågorna debatteras tycks det från majoritetsföreträdare i vissa fall angeläget att mycket starkt ta avstånd från den trosövertygelse som präglar FK.

Den som engagerar sig kyrkopolitiskt kommer att korrumperas. För att nå blygsamma framgångar leds minoriteten till att kompromissa med sin egen övertygelse. Den som vill nå framgång i en fråga kan behöva ge med sig i en annan. För att alls ha någon möjlighet att vinna en omröstning krävs taktiskt spel. Eventuell framgång i en mindre väsentlig fråga kan göra oss blinda för att vi i avgörande frågor befinner oss på ständig organiserad eller oorganiserad reträtt. Därtill finns på det personliga planet kanske en längtan att bli upptagen i ”värmen”. Integriteten hos minoritetens företrädare blir satt på prov, ibland också möjligen ifrågasatt av dem som röstade in sina företrädare.

Genom att överhuvud taget kandidera och låta sig väljas in legitimerar FK och andra i beslutsorganen invalda ledamöter, som delar samma övertygelse, ett system som i grunden är felaktigt. Kyrkomötet i sin nuvarande form är en konstruktion som inte förtjänar stöd. De förhoppningar som av många sattes till relationsförändringen mellan kyrka och stat kom på skam. Förändringen innebar att de politiska partierna stärkte sitt grepp om kyrkan. Detta grepp kommer partierna inte att släppa så länge det finns någon möjlighet att kyrkans väckelserörelser skulle flytta fram sina positioner. Det kyrkopolitiska spelet kommer dessa rörelser aldrig att vinna.

De som engagerar sig i kyrkopolitiken slösar bort sina krafter till ingen eller ringa nytta, krafter som hellre borde användas på annat sätt. Mycket tid och energi går åt till att hålla den felkonstruerade beslutsapparaten igång. Hellre borde kraften ägnas åt områden där det verkligen går att påverka. I den lokala församlingen, i husförsamlingar och i skilda ”glödhärdar” sker det som har verklig betydelse i dag och inför framtiden. Att förvalta en struktur som ändå till slut kommer att rasa samman är meningslöst.

Även Frimodig kyrkas ledamöter i kyrkomötet har brottats med dessa invändningar. Skulle värdet av vår medverkan i kyrkomötet enbart avgöras av i vilken mån vi påverkat utgången av fattade beslut skulle vi sannolikt ge upp kampen. Skulle vi arbeta med ett kortsiktigt perspektiv (ge det en mandatperiod, svänger det inte då så lägger vi ner) skulle vi på samma sätt modlöst tvingas lämna arenan. Om personliga påhopp fick någon att ge upp skulle gruppen successivt ha decimerats och kanske utplånats. Men i stället är det kampvilja och glädje mitt i kyrkopolitiska motgångar som präglat gruppen. Jag vill därför återge några av de reflektioner som burit och bär oss i gruppen och som är skäl till att både fortsätta och fördjupa kyrkokampen. Också den som förs i våra beslutsorgan.

FK är inte ensamma om att kraftigt ifrågasätta nuvarande beslutsordning. Motståndet mot de politiska partiernas engagemang ökar långsamt. Desperationen över detta kan ibland märkas i partigrupperna. Grupper som kandiderar på andra typer av listor än de som har koppling till riksdagspartierna utmålas som elitistiska och farliga för kyrkan. Riksdagspartierna ses som en garant för att kyrkan ska vara fortsatt öppen och demokratisk. Samtidigt inser allt fler att den enorma apparat som kyrkoval och kyrkomöte utgör blivit orimlig. Svenska kyrkan kan inte fortsätta hävda att beslutsapparaten helst ska vara en spegling av riksdag, landsting och kommun. Partiernas ogenerade försök att driva riksdagsfrågor i kyrkomötet måste på allt sätt motarbetas.

Om Svenska kyrkan alls kommer att finnas kvar om ett par generationer kommer förutsättningarna att vara mycket annorlunda. Det är osannolikt att beslutsfunktionerna då skulle likna dagens. Medlemstalet och de ekonomiska förutsättningarna kommer att vara helt annorlunda. Utgångspunkten för valen kommer att vara den lokala nivån (och möjligen stiftet) och därifrån kommer representanterna att väljas till någon form av kyrkomöte. Kyrkomötet kommer att ha en annan storlek och andra arbetsformer. Men detta medför på inget sätt med någon automatik att de

beslut som fattas blir bättre för kyrkan eller i högre utsträckning speglar Frimodig kyrkas värderingar. Idén med demokratin är att skilda synsätt ska ges utrymme och brottas med varandra. Om de värden och den tro som FK står för alls ska få genomslag, behöver det finnas människor som står för dem i våra beslutsorgan också i framtiden. Genom FK:s arbete inskolas våra sympatisörer till att ta ett ansvar också för beslutsfattandet i kyrkan. Skulle detta engagemang brytas blir vägen lång att åter bygga upp kompetensen. Två generationer känns som mycket utdragen tid men sannolikt kommer förändringarna i strukturen långt tidigare. Med nuvarande förändringstakt blir Svenska kyrkan en ”minoritetskyrka” med under 50 % tillhöriga om 10 – 15 år.

Det som sker i församlingarna, antingen det handlar om territoriella sådana eller om husförsamlingar av skilda slag, kan understödjas eller motarbetas av kyrkomöte och stiftsnivå. De avgöranden som fattas av dessa beslutsorgan är inte betydelselösa för församlingens förutsättningar. Vi tror ju också på en episkopal kyrka, inte på en kongregationalistisk sådan, där varje församling går sin egen väg. Vi har ett medansvar att verka för att kyrkan, också som stift och nationell enhet står upp för den tro som är hennes i enlighet med bibel, tradition och bekännelse.

I relation till såväl inomkyrkliga väckelser som till andra kyrkor har det betydelse att det finns en grupp (om än oftast nedröstad minoritet) som bärs av en annan övertygelse än den som kommer till uttryck genom kyrkomötets majoritet. Det kyrkopolitiska arbetet är inte det viktigaste uttrycket för vår tro och vårt engagemang men det är heller inte oviktigt. Det har betydelse att vi offentligt, också i kyrkomötet, står upp för det som är vår tro.

Som redan uttryckts finns företrädare för samma tro och värderingar också i andra grupper. Dessa befinner sig många gånger i en mer utsatt ställning än vad FK:s ledamöter gör. Inom Frimodig kyrka får vi, när vi möts som grupp, möjligheten att ge uttryck för vår frustration eller vår sorg. Vi kan samtidigt tillsammans lägga upp hur kampen ska drivas i skilda frågor, och ta till vara vars och ens alldeles särskilda gåvor. Inför gruppen behöver vi inte vara rädda för att vi är avvikare. Vi känner varandras stöd och bärs av varandras böner. Vi påminner varandra om den tro vi delar med större delen av den världsvida kristenheten. Därför kan vi också i någon mån agera vindskydd åt dem som är mer utsatta. Genom att vi som grupp står för det som annars mer bärs av individer, kan vi kosta på oss att ta emot en del av stormen när den bryter lös. Om andra därigenom får det minsta lilla beskydd att vara trogna sin övertygelse så är det i sig en god sak.

Åtskilliga förtroendevalda som i kyrkosynsfrågor röstar annorlunda än FK har ringa personlig erfarenhet av väckelserörelsernas betydelse för Svenska kyrkan. De kan uppfatta teologiska debatter som svårbegripliga och möjligen oväsentliga. Genom den politiska strukturen i kyrkomötet kommer de inom sin respektive nomineringsgrupp att få sin personliga uppfattning bekräftad, också genom de präster med läroansvar som finns representerade i gruppen. Det är viktigt att det i plenardebatten blir tydligt att kyrkans präster också argumenterar på annat sätt än det som de annars möter. Om FK:s röst skulle tystna tillsammans med deras som delar samma tro och övertygelse, skulle vi svika dem som behöver få sin egen tro och uppfattning prövad. Rösten från väckelsen får aldrig tystna i kyrkan. Att dessa förtroendevalda, som kämpar mot en del av det vi står för, får möta oss som levande människor av kött och blod kan i sig vara en god sak. Kanske kan några av nidbilderna rättas till runt en fika på dagen eller en öl på kvällen.

För Frimodig kyrka har på ett alldeles särskilt sätt också frågan om försoning mellan företrädare för skilda övertygelser kommit i förgrunden. I kyrkomötesgruppen är det tydligt att vi kommer från

många skilda sammanhang. Den inomkyrkliga väckelsen är långt ifrån enhetlig och gruppen långt ifrån konform. I vissa frågor tänker vi verkligen olika. Men vi har valt att driva arbetet tillsammans. Och vi har valt att leva i respekt för att det finns skilda övertygelser. Vi drivs inte av tanken att vi ska övertyga varandra i gruppen till dess att alla tänker lika. Men vi känner hos varandra igen viljan att söka Guds väg i våra egna och i kyrkans liv, och vi vill i detta gå tillsammans och bära varandra. I gruppen kan vi trösta varandra när vi blir tilltygade i debatten. Vi kan också tillsammans reflektera över och forma en strategi kring inom vilka områden vi ska driva en fråga hela vägen.  Andra gånger tycks det klokare att försöka nå ett samförstånd med andra grupper eller att helt enkelt släppa frågan och åtminstone för ett tag inte ödsla mer krafter på den.

Men finns det till slut någon fråga där Frimodig kyrka som Frimodig kyrka drivit och påverkat utgången av? Ja, även om det mer tillhör undantagen. Länge uppfattades det som omöjligt av kyrkomötets majoritet att bifalla en motion med FK som upphov. Eftersom man ändå sett att vissa förslag verkligen var kloka och behjärtansvärda har detta vanligen lösts på annat sätt. Antingen har man avslagit motionen ifråga men med anledning av motionen föreslagit något likartat men inte identiskt. Eller så har man avslagit motionen men något år senare från en annan grupp motionerat i samma fråga, en motion som då eventuellt kunnat bifallas. Eller så har man avslagit något som sedan ändå visat sig ha genomförts av Kyrkokansliet. Det är inte avgörande.  Vi kan aldrig upphöra att vilja kyrkan väl. Och allt som går i rätt riktning är värt vår tacksamhet oavsett vem som får äran för arbetet.

Några menar att Svenska kyrkan inte längre förmår fullfölja Jesu uppdrag till henne att vara evangeliets bärare som Kyrka i Sverige. De kan inte längre se det som rätt att bli kvar i samfundet. De som kommer till denna slutsats har skäl för sin övertygelse och ska respekteras i det ställningstagande de gör. Men för alla som väljer att stanna kvar i Svenska kyrkan finns utmaningen att också kämpa för det som vi tror på. Återigen, det kyrkopolitiska engagemanget är inte det viktigaste av allt men sannerligen inte heller oviktigt. I det arbetet behövs alla goda krafter.

 

Bertil Murray

Präst, Uppsala stift,  gruppledare för Frimodig kyrka i kyrkomötet.

Anta utmaningen! Läs Bibeln varje dag!

Av Jan Erik Amilén den 17 December 2014 om: Bibeln, Dagens Frimodiga, Levande församlingar, Väckelse

I dag lanserar Svenska bibelsällskapet (i samarbete med Berit Simonsson och Hans Weichbrodt från Oas) en mycket viktig och angelägen satsning. Namnet på initiativet är:

Anta utmaningen

och vår önskan är att inbjuda så många som möjligt i vårt avlånga land att från och med nyårsskiftet fortsätta, på nytt påbörja eller för första gången börja läsa Bibeln varje dag. Som hjälpmedel kommer det bland annat att finnas en hemsida men vi kommer att försöka dra en lans för detta på många olika sätt. Till vår stora glädje har vi märkt att det just nu finns många som tänker i liknande banor och det har stärkt vår tro att tiden är inne då vi mer än någonsin behöver hålla fast vid och fyllas av “kraft­en i Guds ord”.

Så skriver idag Hans Weichbrodt på Världen idag:s ledarsida.  Tidningen Dagen har även de idag en artikel om initiativet “Anta utmaningen”, och även i Dagens ledare av Elisabeth Sandlund. Och naturligtvis finns en direktlänk till utmaningen här, där du kan läsa generalsekreterare Anders Blåbergs ledare från Bibelsällskapets tidning nr 4/2014

Svenska Bibelsällskapets målsättning är att göra bibeln känd och använd. Går gärna in på deras hemsida, ta del och stöd verksamheten!

Bibelsällskapet tar sedan flera år fram en bibelläsningsplan för varje nytt år. Planen är till viss del anpassad efter Svenska kyrkans kyrkoår och dess texter men går bra att använda även om man inte känner sig hemma i den traditionen. För att riktigt ordentligt locka dig att skriva ut aktuell bibelläsningsplan länkas denna här igen.

Hans Weichbrodt ger i Världen idag:s ledare ett personligt vittnesbörd (delvis återgivet nedan). Han berättar om hur ett år på en bibellinje förändrade hans liv:

Sedan dess har den bästa stunden på dagen nästan alltid varit stunden då jag får läsa bibelordet. Tillsammans med ett hisnande antal kristna bröder och systrar har även jag fått den helige Andes gåva att inse och ta emot Bibeln som Guds ord. År efter år har Gud använt sig av bibelordet för att forma mig. Detta har skett genom att hans ord har fått “varna, trösta, lära och förmana” mig. Jag har fått den obegripligt rika gåvan att ta del av Bibeln i ur och skur, i mörka och ljusa dagar.

Vi kristna behöver uppliva vår “Bibelglädje”, bli “läsare” och hämta kraft vid källan med det Levande Ordet. Eller hur? Här kommer frågan till dig. Antar du utmaningen?

(Klicka i så fall här och anmäl dig!)

Dagens Frimodiga: Evelina Johansson

Av Gabriel Fjellander den 14 September 2013 om: Dagens Frimodiga, Jesus, Kyrkovalet 2013

Vi har lyft fram några Frimodig kandidater ute i landet, så du får en bild av vilka som ställer upp för Frimodig kyrka. Eftersom det är olika listor för alla stift så kan du inte rösta på alla överallt. Om du vill se vilka som ställer upp i just ditt stift, gå in och kolla på valsedlarna.

Dagens Frimodiga kandidat är Evelina Johansson som ställer upp till kyrkomötes- och stiftsfullmäktigevalet i Västerås stift.

Evelina Johansson

Präst i Kungälv-Ytterby församling, strax norr om Göteborg (men förtroendevald för Västerås stift där jag bodde vid mandatperiodens början).

Vårt samhälle blir alltmer specialiserat och jag tror att också Svenska kyrkan då behöver vara tydlig med vad som är hennes specialitet, vad man kan söka hos oss:
Kristen tro och gemenskapen runt Jesus Kristus. Svenska kyrkan bör vara stolt över sig själv som kristen kyrka och tala frimodigt om frälsningen genom Jesus – vi har en skatt att glädjas åt och ge vidare.

Frågan om lokala församlingars självständighet är viktig för mig.
För att det ska kännas meningsfullt att engagera sig i sin församling behöver man också få bestämma över sin församling och bestämma över de viktiga sakerna, inte bara få tycka till om smått och gott som elevrådet i en skola medan de betydande besluten fattas högre upp. Kyrkan är inget företag som man kan effektivisera genom att lägga ned små enheter och flytta produktionen.
Vi måste söka andra vägar än ökad centralisering.

E-postadress: evelina.m.j@gmail.com

Dagens Frimodiga: Lisa Holmblad

Av Gabriel Fjellander den 6 September 2013 om: Dagens Frimodiga, Jesus, Kyrkovalet 2013

Varje dag fram till valet kommer vi lyfta fram någon Frimodig kandidat ute i landet, så du får en bild av vilka som ställer upp för Frimodig kyrka. Eftersom det är olika listor för alla stift så kan du inte rösta på alla överallt. Om du vill se vilka som ställer upp i just ditt stift, gå in och kolla på valsedlarna.

Dagens Frimodiga kandidat är Elisabeth “Lisa” Holmblad som ställer upp till kyrkomötes- och stiftsfullmäktigevalet i Västerås stift.