Bloggposter på ämnet Partipolitisering:

Jag är inte troende men jag skall in i “kyrkopolitiken”

Av Jan-Anders Ekelund den 15 June 2013 om: Frimodig Kyrka, Kyrkovalet 2013, Partipolitisering, Socialdemokraterna

Det tidigare statsrådet Margareta Winberg (S) skall enligt en intervju i Östersunds Posten göra comeback i politiken denna gång som “kyrkopolitiker”.  Comebacken skall ske i kyrkofullmäktigevalet i Östersunds församling.

Winberg säger: – Det är ett steg in i politiken, det ska bli spännande. Jag är inte troende, men de värderingar som kyrkan står för är bra och de vill jag gärna arbeta med. Hon utesluter inte att den politiska comebacken kan sträcka även till andra uppdrag, förutom kyrkofullmäktige.

Det hedrar henne att hon är ärlig men var går gränsen för socialdemokraternas övertagande av det evangeliskt-lutherska trossamfundet Svenska kyrkan?  Många med mig har använt ordet ockupation och fått kritik ifrån (s)  men jag har svårt att se att det är missvisande. Kyrkan står inte i första hand för värderingar, utan i första hand för en bekännelse, tron på Jesus Kristus som världens Frälsare.

Diakonen Inger Lindeskog Frimodig kyrka i Skara stift hade inne en bra artikel i senaste numret av Kyrkans tidning. Tyvärr så är rubriksättningen ifrån Kyrkans tidning missvisande, Kyrkan och politikerna behöver varandra. Det hon skriver är precis tvärtom. Fundera över denna formuleringen:  Jag skulle vilja påstå att det är lättare att tillägna sig parlamentarisk skicklighet som nybliven förtroendevald än det är att som rutinerad politiker tillägna sig förtrogenhet med Svenska kyrkans tro och liv. Och – handen på hjärtat – vilket är viktigast? 

Partipolitikerna vill ha bort EFS?

Av Jan-Anders Ekelund den 11 May 2013 om: EFS, Frimodig Kyrka, Kyrkovalet 2013, Moderaterna, Partipolitisering, POSK, Socialdemokraterna, Struktur, Svenska kyrkans identitet, Väckelse

Vi ser det återigen, det spelar inte så stor roll vilket politiskt parti man tillhör inom Svenska kyrkan – man tycker oftast lika ändå. Jag har tidigare skrivit om att Skarpnäcks församling sagt upp samarbetsavtalet med EFS kring Hammarbykyrkan. I veckans Kyrkans Tidning försvar de ansvariga politikerna ifrån  socialdemokraterna och moderaterna beslutet.  De hävdar t.o.m. att POSK stödde beslutet med undantag av en person. Det låter besynnerligt.

Artikeln andas upprördhet över att EFS -föreningen kritiserat uppsägningen av avtalet.  Dag Sandahl kommenterar kyrkopolitikerna i Skarpnäcks artikel på sin blogg:

Och så kyrkofullmäktiges (S) och kyrkorådets (M) ordföranden i Skarpnäcks församling, som kommenterar schismen med EFS-föreningen. Bilden är rätt klar. EFS hamnar bortom övervägandena när Skarpnäck reducerar. Kyrkopolitikerrna uppfattar att få av EFS-arna bor i församlingen och så är saken klar. Men så kommer det bästa:

“EFS-föreningens höga tonläge bidrar tyvärr inte till att skapa förutsättningar för framtida samarbete.” Klara besked till EFS-arna – bråkar ni med oss, får det konsekvenser.

“Vad som bekymrar oss särskilt är föreningens angrepp på två kvinnliga företrädare inom Svenska kyrkan, biskopen och kyrkoherden. Angreppen är av ett slag som inte hör hemma i Svenska kyrkan.” Där fick EFS-arna igen! Hör inte hemma i Svenska kyrkan!!

Etablissemanget inom Svenska kyrkan talar oftast om mångfald i Svenska kyrkan men när det kommer till praktisk handling så är mångfalden som bortblåst. EFS och den lågkyrkliga väckelsen (precis som exempelvis den högkyrkliga förnyelsen) är en oumbärlig del av Svenska kyrkan. Samarbetsavtalen skall inte sägas upp utan fler skall istället skapas. När alltfler församlingar inom Svenska kyrkan knappt går på styrfart och tappar terräng behövs den andliga vitalisering som de inomkyrkliga rörelserna kan ge.  Tyvärr så är många politiker helt främmande för denna realitet eftersom man inte själv har någon erfarenhet av dessa rörelser.  Jag har skrivit det tidigare, samarbetsavtalen ger bara vinnare. EFS har en stor potential att driva församlingsarbetet vilket kommer alla som bor kring samarbetskyrkan till godo. Det mest kända exemplet är St Clara kyrka i Stockholms domkyrkoförsamling  som drivs av EFS-föreningen St Claras vänner.

Det tål att på nytt upprepa vad Frimodig kyrka skriver i sin valplattform:

Frimodig kyrka är emot den stordrift av församlingsverksamheten som vi nu ser tydliga tendenser till. I stället bör Svenska kyrkan utnyttja sina olika idéburna rörelser för att församlingarna skall kunna fortsätta att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Modellen med samverkans- och samarbetsavtal mellan den lokala församlingen och EFS bör ligga till grund för liknande avtal med andra inomkyrkliga rörelser. På så sätt skulle det folkliga inflytandet stärkas och Svenska kyrkan finna vägar att fördjupa sin identitet som verklig folkkyrka.

Viktiga artiklar i Kyrkans tidning

Av Jan-Anders Ekelund den 11 April 2013 om: Centern, Folkkyrka, Jesus, Kyrkovalet 2013, Partipolitisering, Socialdemokraterna

Veckans nummer av Kyrkans Tidning innehåller glädjande nog två riktigt bra artiklar. Dels är det ledaren av  Barbro Matzols,  Dags att tänka på en ny demokrati.  

Matzols skriver bl.a.:

Att Svenska kyrkan efter separationen från staten i stort behållit de politiska partierna som nomineringsbaser för de förtroendevalda, är en kvarleva från en svunnen tid. Det är inte svårt att förstå att man kanske inte vågade eller kunde kapa förtöjningarna när Svenska kyrkan blev ett fritt trossamfund bland andra. Men nu är tiden mogen att påbörja en resa bort från partipolitiska intressen. Kyrkan behöver visa modet att i stället uppmuntra och locka idérika, entusiastiska personer med hög integritet som vill vara med att forma morgondagens Svenska kyrka. Personer som inte går i någons ledband eller står under partipiskans disciplin. Och även om det finns kyrkopolitiska program i de två partier, S och C, som kandiderar i kyrkovalet, tål det att påminnas om att dessa politiska partier är formade utifrån andra frågor än de som är de viktigaste i det kyrkliga arbetet.

Einar Billing, den teolog som mer än någon annan format Svenska kyrkan som öppen folkkyrka, kan fortfarande ge inspiration och kurage. Han slog med kraft fast att kyrkan, med alla sina brister, främst är religiöst motiverad. Inte kulturellt eller socialt. Och det som inte kan motiveras religiöst har ingen plats i en folkkyrka. ”Först och främst måste vi hålla vakt om folkkyrkans religiösa och kristliga karaktär, om den religiösa intensiteten i dess budskap och dess gärning.”
Eller med andra ord: tillbaka till rötterna.

 

Den andra artikeln i Kyrkans tidning är ett öppet brev till biskopsmötet där författarna kräver att biskoparna ska ta bladet ifrån munnen och tala om hur man vill ha samtalsklimatet i Svenska kyrkan.  Debattartikeln är underskriven av sju präster med varierande bakgrund och teologisk inriktning i kyrkan.  Artikeln knyter an till det tuffa samtalsklimatet vi fått i Svenska kyrkan inte minst genom Seglora smedjas agerande. Här följer ett utdrag:

 

För oss är kyrkan det hem där människor finner nåd och förlåtelse. I förlåtelsens sammanhang är vi medvetna om våra egna tillkortakommanden, väl förtrogna med att vi alla är ställda under samma dom och samma nåd. Vi ser med oro på hur lagiskt tänkande kommit att dominera debatten i kyrkan och tränger ut evangeliet. En lagiskhet som får makt kan bli mycket destruktiv för ett sammanhang.
Det vi bevittnar just nu är hur kristen tro och kristen människosyn frontalkrockar med hård realpolitik. Och detta är en annan punkt i vilken vi förenas: för oss är kyrkan inte en politisk organisation där någon ideologi, oavsett vilken, är överordnad. För oss är kyrkan det såväl konkreta som symboliska rum där människor förenas i tron på Jesus Kristus. Det är detta som är utgångspunkt och mål. Skiljelinjen går alltså inte längre mellan dem som ifrågasätter ämbetsreformen om kvinnliga präster och de som bejakar den och finner frågan avgjord. Inte heller mellan dem som välkomnade beslutet om samkönade vigslar och dem som kritiserar det. I dessa frågor har vi ingen samsyn. Men i den överordnade – och enligt vår mening för Svenska kyrkan alldeles avgörande – frågan om Svenska kyrkan ska vara ett trossamfund eller en toppstyrd politisk organisation där vi tvingas underkasta oss realpolitiska beslut är vi alltså djupt överens.

Svar till Kristdemokrater för en levande kyrka (KR)

Av Jan-Anders Ekelund den 10 February 2013 om: .kr Kristdemokrater i Sv Kyrkan, Kyrkomötet, Partipolitisering, Struktur, Svenska kyrkans identitet

 

Kristdemokraterna i Svenska kyrkan (.kr) som bytt namn till Kristdemokrater för en levande kyrka (KR) bloggar på sin hemsida med rubriken, Fula frispel från Frimodig kyrka. Artikeln är skriven av förbundsordförande Thérèse Engdahl. Jag skrev en kommentar för cirka en vecka sedan men kommentarsfunktionen togs då bort. Jag skriver därför istället en kommentar på vår blogg. Först vill jag uttrycka min tacksamhet över att KR och FK ganska ofta röstar på samma sätt i Kyrkomötet och att det finns en god gemenskap mellan ledamöterna.  Denna gemenskap vill jag absolut värna om. Jag kan dock inte låta Engdahls uttalande stå oemotsagt för det.

Engdahl syftar på ett blogginlägg av Gabriel Fjellander där han skriver att det är hyckleri att hävda att partipolitiken skall ut ur Svenska kyrkan när man samtidigt utnyttjar Kristdemokraternas namn och även tagit emot partistöd av Kristdemokraterna.

Jag tror att KR får vara beredda på att folk tycker det är ett hyckleri att utnyttja det borgerliga varumärket Kristdemokraterna i ett kyrkligt val när man säger sig vara emot partipolitik i kyrkan. Jag har till och med hört flera högt uppsatta kristdemokrater uttrycka sig så.

Vad skriver Engdahl mer? Jo att det enbart är KR som står upp för rena personval till Kyrkomötet. Detta är inte sant. Frimodig kyrka önskar rena personval till alla kyrkans val. I motsatts till KR hävdar vi att vi skall ha indirekta val till Stiftsfullmäktige och Kyrkomötet. Vi vill däremot ha direkta val till församlingarna som är kyrkans bas. Församlingarna väljer i sin tur representanter uppåt i systemet. Grupperingarna i Kyrkomötet skall inte vara partierna utan stiften. Så har andra episkopala kyrkor det.

Direktvalssystemet (infördes år 2000) till Kyrkomötet, som är fullständigt unikt för Svenska kyrkan, har ökat partipolitiseringen. Alla de partipolitiskt obundna ledamöterna var emot detta vid Kyrkomötet 1999 plus biskoparna men Kristdemokraterna argumenterade och röstade för.

Däremot skall vi självklart ha direktval till församlingarna, men det har vi inte längre i flerförsamlingspastoraten. Varför det? En enig strukturutredning (Närhet och samverkan) föreslog detta, där KR var representerat. Nu sitter Svenska kyrkan med ett omvänt valsystem med indirekta val till församlingarna och direktval till Kyrkomötet.

Sen tror jag att vi måste problematisera mer kring ett rent personvalssystem utan grupper. Det finns risker även med ett sådant system. Risken för att en överrepresentation av kyrkliga och okyrkliga ”kändisar” väljs in är uppenbar. Det gäller också att säkra ett minoritetsskydd så att hela Svenska kyrkans bredd finns representerad i de beslutande organen.

Det är bra att Engdahl nu tar avstånd ifrån Strukturutredningen. Synd bara att det är Frimodig kyrka som mer eller mindre ensamt behövt leda motståndet. Vi var inte representerade i utredningen men det var KR. Alla våra representanter röstade emot i Kyrkomötet men hur röstade de krisdemokratiska ledamöterna?

Vid Kyrkomötet 2010 så hade FK och KR en historisk chans att få en god representation i utskott, styrelser och nämnder. Kristdemokraterna i Svenska kyrkan valde istället att gå i valtekniskt samverkan med de borgerliga alliansbröderna. Just det senare ordet användes av en ledande kristdemokrat i Kyrkomötet vid förhandlingarna om valtekniskt samverkan. Jag har tidigare ingående beskrivit Kristdemokraternas agerande vid detta tillfälle. Hur skall Kristdemokrater för en levande kyrka ha det? Vill man samarbeta med dem som enligt Engdahl ligger ideologiskt nära eller vill man samarbeta med samma grupper som man samarbetar med under innevarande mandatperiod? Jag tror att väljarna vill ha besked innan valet denna gång. På diverse bloggar uttrycktes det inför förra valet att det spelade mindre roll ifall man röstade på Kristdemokraterna eller på Frimodig kyrka. Men det visade sig spela roll.

Här följer ett exempel ifrån en ledande Kristdemokratisk kyrkopolitiker inför förra valet:

Om man inte vill rösta på Frimodig kyrka så tycker jag att nomineringsgruppen ”Kristdemokrater i Svenska Kyrkan (Kr) är ett bra alternativ. Förkortningen Kr stå för Kristus och det är om honom Kyrkan skall predika. Kr har brutit sig loss från ett politiskt parti och bedriver sina tankar frimodigt själva med bl.a. personval och bevarande av nuvarande äktenskapslagstiftning.
Frimodig kyrka och Kristdemokrater i Svenska kyrkan står för samma värderingar. Hoppas att kyrkfolket förstår det och att det har gått fram.
Hälsning Karin Johansson teol.dr.

För Frimodig kyrka gäller det att öka ifrån 13 till 18 mandat i kyrkomötesvalet, då kan vi inte ställas utanför, vare sig av dem som säger sig ligga ideologiskt nära oss eller av några andra.

 

 

Svenska kyrkan och ekumeniken

Av Jan-Anders Ekelund den 9 February 2013 om: Äktenskapet, Ärkebiskopen, EFS, Ekumenik, Frimodig Kyrka, Jesus, Partipolitisering, Svenska kyrkans identitet, Systerkyrkor i världen

Världens snabbaste växande lutherska kyrka Mekane Yesus i Etiopien bryter nu sina förbindelser med Svenska kyrkan beroende på Svenska kyrkans nya äktenskapssyn. Mekane Yesus kyrkan har tidigare varnat Svenska kyrkan, i ett brev till ärkebiskop Anders Wejryd , att detta drastiska besked kan komma ifall inte Svenska kyrkan ändrar sitt beslut. Wejryd antyder nu i tidningen Dagen att han mer eller mindre inte vetat om denna varning ifrån Mekane Yesus kyrkan.

Frimodig kyrka varnade för denna utveckling när beslutet togs på Kyrkomötet 2009. Svenska kyrkan har som en av sina identitetsmarkörer använt ordet brobyggarkyrka. Ända sedan biskop Natan Söderbloms dagar har ekumeniken varit ett prioriterat fält inom Svenska kyrkan. Varför har det varit det? Jo, därför att Jesus själv manar oss till enhet. Splittring är synd. Svenska kyrkan och andra västerländska kyrkor kan inte självsvåldigt ändra Kyrkans lära utan att det får konsekvenser i form av splittring.

Konsekvenserna kan bli enorma. Inte bara rent praktiskt för Svenska kyrkans och EFS folk just nu nere i Etiopien, utan frågan är framförallt vilka framtida följder detta kan få? När världens näst största lutherska kyrka vågar trotsa Svenska kyrkan, trots allt ekonomiskt stöd, så kan även mindre lutherska kyrkor gå samma väg. Svenska kyrkan har redan genom beslutet 2009 distanserat sig än mer ifrån de stora historiska kyrkorna.

Svenska kyrkan har skjutit ekumeniken i sank genom sitt beslut 2009. Hur har Svenska kyrkan och dess ledning tänkt reda upp detta? Kan det vara så att man egentligen inte bryr sig så mycket om kristen enhet innerst inne? Det viktigaste är att man får framstå som en progressiv kraft i det svenska sekulära samhället. De politiska partierna som styr på Kyrkomötet bryr sig inte. I min församling uteblir de partipolitiska företrädarna ofta ifrån ekumeniska samlingar. Kristen enhet är inget för dem.

Vi får se vad som händer. Erik Johansson styrelseledamot i Frimodig kyrka befinner sig just nu Etiopien för EFS räkning. Spännande att höra vad han har att säga när han kommer hem.

Likriktning och Centern

Av Jan-Anders Ekelund den 2 February 2013 om: Äktenskapet, Ärkebiskopen, Centern, EFS, Kyrkomötet, Partipolitisering

Veckans Kyrkans tidning (verkar enbart finnas i papperstidningen)  skriver om att Johannelunds teologiska högskola inte skall ges möjlighet att fullt ut, som det är nu,  utbilda präster som skall tjänstgöra i Svenska kyrkan. Det sista praktiska året måste man göra på Svenska kyrkans nya utbildningsinstitut.

Johannelund har varit föregångare med en integrering mellan teori och praktik tidigt på prästutbildningen istället för att den pastorala utbildningen (det praktiska hantverket) enbart ligger under sista året. Det är samma utveckling vi ser i många andra akademiska utbildningar. En tandläkarstudent får träffa på en riktig patient tidigt i studierna.

En klar fördel med Johannelunds utbildning är att den gett bredd och mångfald i Svenska kyrkan samtidigt som den varit trogen Svenska kyrkans bekännelse.  Den teologiska likriktningen riskerar att öka om utbildningsinstitutet skall sköta all pastoral utbildning. Risken finns naturligtvis också, precis som Johannelunds rektor Thomas Nygren säger, att EFS utvecklas till en egen evangelisk-luthersk kyrka. Ärkebiskop em Gunnar Weman är inne på samma linje. Återigen ser vi att avgörande beslut i Svenska kyrkan leder till likriktning och riskerar splittring.

Kyrkans tidning skriver också om Centerns nya idéprogram. Centern är tredje största gruppen i Kyrkomötet. Idéprogrammet är därför inte ointressant för Svenska kyrkan. Karin Perers, gruppledare för Centern på Kyrkomötet, tar avstånd ifrån både månggifte och platt skatt. Det tackar vi för men likväl så förs det en diskussion om månggifte i en av Kyrkomötes största grupper. Karin Perers är noga med att påpeka att hon är vald till ordförande i den kyrkopolitiska sektionen av partistyrelsen. Man skulle kanske tro att den senaste tidens händelser i partiet skulle ge Perers en insikt om att det är dags för Centern att lämna kyrkopolitiken. Nej, nej Perers vill att partiet skall utveckla begreppet ekohumanism vilket är förenligt med den kristna etiken och därmed legitimerar att ett sekulärt politiskt parti skall vara med i Kyrkomötet.

Centern ligger snubblande nära 4 % spärren i riksdagsvalet efter diskussionerna om idéprogrammet. Tänk om Europas rikaste politiska parti, enbart på riksnivå skall ha representation på Kyrkomötet. Det gäller att hålla sig kvar i kyrkan! Kyrkan har ingen spärr!

Partipolitiseringen alltmer absurd

Av Jan-Anders Ekelund den 12 December 2012 om: Ekumenik, Partipolitisering, Socialdemokraterna

Olle Burell socialdemokraternas gruppledare på Kyrkomötet gör fullständigt absurda uttalande inför nästa års kyrkoval enligt dalatidningen dt.

Han kallar kyrkovalet för “ett perfekt tillfälle” att öva inför valet till Europaparlamentet. Han betonade vikten av kyrkovalet som det inledande steget i den trestegsmobilisering som även innefattar valet till Europaparlamentet i juni 2014 och riksdagsvalet i september 2014.

Hur länge kan vi ha det så här? När reagerar våra ekumeniska partners och på allvar hotar att bryta kontakterna med vår kyrka pga den partipolitiska inblandningen. Det kommer att ske om vi inte snart får slut på politiseringen.
När kommer biskoparna att reagera över att den kyrka de är insatta i, utnyttjas i övningssyfte av Sveriges största politiska parti? De stora dagstidningarnas ledarskribenter genomskådade det partipolitiska hyckleriet ganska väl i förra valet. Jag förmodar att de inte kommer att vara mindre nådiga mot politiseringen i det kommande valet. Till slut kommer det att ta slut. Framtida kyrkohistoriker kommer att analysera hur det var möjligt att sekulära politiska partier kunde ta över ett trossamfund.

Burell och partiet hymlar i alla fall inte med sitt uppsåt, möjligen hedrar det dem.

Mer om .KR

Av Gabriel Fjellander den 20 November 2012 om: .kr Kristdemokrater i Sv Kyrkan, Jesus, Kyrkomötet, Nomineringsgrupper i Kyrkan, Partipolitisering

Ytterligare ett bevis på Kristdemokrater för en levande kyrkas partikoppling är att de länkas till under devisen “Kristdemokratiska vänner i Sverige” på Kristdemokraternas hemsida. De står i listan bredvid bland andra KDU och Kristdemokratiska kvinnoförbundet. Det är alltså tydligt att moderpartiet ser .KR som den kristdemokratiska gruppen i kyrkovalet, precis som KDU är det kristdemokratiska ungdomsförbundet. Då blir det konstigt när .KR:s officiella Twitterkonto twittrar ut “Vi är helt fria från partikopplingar”.

De partipolitiska kristdemokraterna

Av Gabriel Fjellander den 20 November 2012 om: .kr Kristdemokrater i Sv Kyrkan, Jesus, Kyrkomötet, Kyrkovalet 2009, Nomineringsgrupper i Kyrkan, Partipolitisering

Kristdemokrater i Svenska kyrkan bytte i våras namn; nu heter de Kristdemokrater för En levande kyrka. De vill kanske med namnet distansera sig lite ytterligare från de andra politiska grupperna, såsom Miljöpartister i Svenska kyrkan eller Vänstern i Svenska kyrkan, men de lyckas enligt min mening inte så bra. I dag på förmiddagen utbröt en liten debatt på Twitter, där Stanley Ekelund som (tror jag) twittrar för .KR skrev: “Kan det vara så att nomineringsgrupper kopplat till politiska partier inte kan skilja på kyrkopolitik och parti-politik?”. Som om inte .KR själva är en av de nomineringsgrupper som är tydligt kopplade till just politiska partier. Han försökte senare hävda att de minsann är fristående, men kände inte till att de så sent som 2010 fick 100’000 per år från moderpartiet KD. Som jämförelse kan nämnas att vi i Frimodig kyrka har ungefär 300’000 i inkomster ett mellanvalsår. Det handlar alltså om en tredjedel av vår omsättning som de fick från KD. Dessutom, på artikeln i Kyrkans Tidning verkar det som om det inte var ett initiativ från .KR:s sida att inte få bidrag längre.

Men även om de nu är organisatoriskt fristående och även om de nu inte får några pengar från KD längre så är de ändå i allra högsta grad en partipolitisk grupp; det syns på namnet. Skälet att de kallar sig just kristdemokrater är för att åka snålskjuts på Krisdemokraternas varumärke. Det finns ingen kristdemokratisk kyrkopolitik per se, det finns engagerade personer som i de allmänna valen röstar på Kristdemokraterna. Rent kyrkopolitiskt är de sen spridda i i vart fall .KR, POSK och FK, men de finns säkert i andra grupper också.

Därför är det inget annat än ett stort hyckleri att propagera för att partipolitiken ska ut ur kyrkan. Om de på allvar ville det skulle de antingen lägga ner och låta medlemmarna gå in i andra, på riktigt, opolitiska grupper eller byta namn helt och bli en enbart kyrkopolitisk grupp. För att citera ärkebiskopen från gårdagens kyrkomötesdebatt: “Man kan inte både mjölka kon och slakta den.”

Liberal klarsyn

Av Anna Sophia Bonde den 4 September 2012 om: Partipolitisering, Svenska kyrkans identitet

Tidskriften Axess är alltid läsvärd, även om jag ibland blivit besviken för att redaktionen verkat vara så ointresserad av teologiska frågeställningar. Nya numret (6/2012) innehåller dock två spännande artiklar med just sådana, under den gemensamma rubriken “Bortom enhetsstaten”. Doktoranden Fredrik Wenell berättar om den mennonitiske teologen John H Yoders försök att visa hur kyrkan kan vara i världen men inte av världen utan att hemfalla åt antingen total pragmatism eller sekteristisk slutenhet. Yoder

föreställer sig att relationen mellan religion och politik inte handlar om att genom lagstiftning verka för “kristna värderingar”. Han menar istället att den kristna kyrkan är kallad att “vittna”. Det betyder att genom ord och handling förkunna hur den uppfattar att ett mänskligt liv bör levas.

Detta torde vara en intressant tanke för alla som undrar hur Svenska kyrkan med integriteten i behåll ska hitta sin väg, bortom statskyrkosymbiosen.

I den andra artikeln problematiserar Jonas Qvarsebo, fil dr. vid Malmö högskola, den svenska värdegrundens fina ord om pluralism, tolerans och mångfald och hur lite dessa ord kommer att betyda när de som säger sig företräda nämnda värdegrund ska försöka förhålla sig till, t ex, konfessionella friskolor. Han citerar Marita Ulvskog som liknat religiösa friskolor vid “barnfängelser” och konstaterar:

Samma värdegrund som ska upprätthålla mångfalden och toleransen anförs mot mångfalden när den inte underordnar sig enhetssamhällets normer. Ja till abstrakt mångfald, tolerans och pluralism, men nej till faktiska uttryck för mångfald, som slöjor, omskärelse av gossar och avvikande sedvänjor överhuvudtaget.

Är det inte precis detta som är ett av Svenska kyrkans problem? Glappet mellan de fina orden och modet att våga ta konsekvenserna av ordens innebörd alternativt oviljan att ta konsekvenserna, när de inte passar in i ens ideologiska ramverk? Hursomhelst så kommer dessa aspekter att vara mycket viktiga inför kyrkovalet nästa år. De berör kyrkans trovärdighet och vilken väg hon bör välja. Vi har en spännande tid framför oss!