En av mina minsta

Av Anna Sophia Bonde 24 September 2012 om: Barn och ungdomar, Diakoni, Efterföljelse, Islam

Hela Broby med kyrkoherde (tillika ersättare i stiftsstyrelsen för FK) Anders O Johansson i spetsen har ställt upp för den tvååriga flickan Haddile som hamnat mellan två byråkratiska stolar. Haddile har i två år bott hos en fosterfamilj i Broby men utvisades nyligen till Frankrike eftersom Migrationsverket ansåg att möjligheten till kontakt med den biologiska mamman, som är fransk medborgare, därmed skulle underlättas. Mamman har dock inte gjort några anstalter för att få kontakt med sin dotter, varför fosterfamiljen – och många med dem – anser att Haddile har det bäst hos dem. Enligt en artikel i Kristianstadbladet igår ändrar nu Migrationsverket sitt beslut och låter Haddile stanna i Broby, åtminstone så länge utredningen pågår om var hennes biologiska föräldrar finns. På inbjudan av Anders O Johansson skulle Migrationsverkets rättschef Mikael Ribbenvik idag, måndag, komma till Broby kyrka för att diskutera “Juridik och medmänsklighet hos Migrationsverket”.

Samtidigt berättar den utmärkta nättidningen Liv&rätt om de två iranska konvertiter, Amireh och Zainab, vars utvisning nu tillfälligt stoppats, genom stort engagemang från deras västmanländska församling (med pastorn Ingemar Olsson), riksdagsledamöter och EU-parlamentariker och många andra, samt på grund av flygbolaget Lufthansas policy, att inte ta med passagerare som reser mot sin vilja.

Ingemar Olsson berättar för Liv&rätt:

Som Amirehs och Zeinabs pastor har jag lyssnat till deras berättelser och tvivlar inte ett ögonblick på att vad de fruktar i hemlandet är en realitet. Jag känner dem mycket väl, och när Migrationsverket då ifrågasätter ärligheten i deras tro, så förstår jag verkligen inte hur man kan göra det.– De har varit aktiva i kyrkan och upptäckt tron på Jesus. Kontrasten mellan en levande tro och en förtryckande religion är total, och det är rena idiotin att man i Sverige försöker jämställa kristendom och islam som två likartade religioner – för det är de inte.

Avgörande för kvinnornas omvändelse var bemötandet i kyrkan, har de själva berättat. Den vänlighet, omsorg och respekt som de mötte i församlingen hade de tidigare inte upplevt i den andra religionen. Till slut tog de steget, tog emot Jesus och lät sig döpas. När Migrationsverket ifrågasatte deras trossteg, såg Ingemar Olsson det som ett misstag som självklart skulle rättas till om kvinnorna bara fick en schysst prövning.

– Därför blev chocken så mycket större när polisen helt enkelt förde bort Amireh och Zeinab, vid ett tillfälle då vi bara skulle träffas för ”samtal”. Men ett bibelord har jag upprepat under den här processen, och det är ”Sanningen ska göra er fria”. Därför var det roligt att Zeinab nämnde just det i en teveintervju efter frisläppandet.

Amerikanska tidskriften Christianity Today har, som jag tidigare skrivit om, rapporterat om de många konversioner som äger rum just nu bland tyska iranier. Ett intryck som är gemensamt för pastorerna i många församlingar som tagit emot iranierna är att majoritetskyrkorna sällan vill ta i “problemet”. Och varför inte? Jo, därför att de investerat mycket tid och kraft i sin officiella linje som är tolerans och religionsdialog, särskilt med islam. Hade det inte varit på riktigt, med riktiga människor som riskerar riktiga dödsstraff hade man kunnat kalla detta ett intressant filosofiskt problem.