Marcus Birro, kyrkan och heligheten

Av Anna Sophia Bonde 17 February 2011 om: Helighet, Svenska kyrkans identitet

I en lika tänkvärd som sorgsen krönika i Expressen funderar Marcus Birro över samtidens förakt för allt som andas helighet. Och hur kyrkan hänger på, till synes omedveten om vilken skatt hon har fått att förvalta. Han skriver: Gud är det särskilt populärt att håna. Till och med i kyrkan. Vilken obarmhärtig skam att Svenska Kyrkan, med ett darrande leende får man förmoda, öppnar sina dörrar för befängda konstnärers fixering vid nedmonterandet av allt heligt. Jesus blir bög i läderbyxor och alla stumma ateister nickar med i samförstånd. När en annan konstnär gör rondellhundar av profeten Mohammed förvånas vi över de troendes indignation och förtvivlan. Konstnären lyfts in i värmen och prisas för sin medelmåttighet. Som om dessa ständiga attacker på troende skulle vara modigt. Som om uppluckrandet av tro, helighet och tröst, skulle vara en ärbar bedrift. Vilket misstag det är. Det är bara lathet. Det är futtigt och ovärdigt. Alla kan hata, det är enkelt. Att älska är tusen gånger svårare.

Kyrkan har ofta, får man väl förmoda, goda intentioner. Man vill inte stänga ute någon, utan vara öppen och inkluderande. Allt ska kunna rymmas, i hennes famn. Men jag tror Birro har rätt i att den goda viljan ibland kan spela oss ett spratt. Och att den, kanske mer än något annat, är ett symptom på att vi inte riktigt begriper vad det där med Jesus handlar om.