rena grekiskan

Av Anna Sophia Bonde 6 July 2012 om: Bibeln

Läsare av Kyrkans tidning har i de senaste numren kunnat följa en intressant debatt om grundspråkens (hebreiska och grekiska) vara eller icke vara i prästutbildningen. Forskningschefen, Ann-Louise Eriksson, menade i en replik till några exegeter att en termins språkstudier är det enda som ryms inom de flesta studenters examen och kom till slutsatsen: För en predikande präst kan bristen i språkkunskaper åtgärdas med hjälp av kommentarverk och skickliga översättningar. Hon erkände att Svenska kyrkan har en jämförelsevis kort prästutbildning, varpå en kommentar resolut föreslog: Då är väl valet busenkelt – förläng utbildningen!

Några läsvärda inlägg har kommit från Yngve Stolpe, Lars Rydbeck och Jonas Fredholm.

Det har länge framstått som att det är en motsättning mellan den gamla tidens sätt att vara präst och den nya. Förr, tänker man sig, satt prästerna i sina välfyllda arbetsrum och studerade. Nu vill vi vara utåtriktade; många prästkandidater har, förutom prästeriet, också funderat på att bli socionomer eller psykologer. Med påföljd att noggranna språkstudier kanske inte känns som det allra mest nödvändiga.

Men vilken sorts präster vill vi ha? De bibliska språken utgör ju en nyckel till förståelsen av den judisk-kristna traditionen och – i förlängningen – vad vi har med den att göra. Om inte mer än en termins studier ryms i en normal prästexamen så måste det ju vara något fel någonstans. Alla är inte språkmänniskor men ju sämre förtrogenhet vi har med grundtexten, desto sämre kommer vi också att förstå och uppskatta kraften i bibelordet. Tänk en läkare som inte bryr sig om latinet! Hon skulle anses vara en klåpare och inte få någon examen.