Bloggposter på ämnet ELM:

Samrådsgrupp för gudstjänstlivet – Motion 3

Av Jan Erik Amilén den 18 August 2015 om: Barn och ungdomar, Dagens Frimodiga, EFS, Ekumenik, ELM, Frimodig Kyrka, Gudstjänst, Ideellt arbete, Levande församlingar, Svenska kyrkans identitet, Svenska kyrkans unga

Dan Sarkar skriver i en motion till Kyrkomötet 2015 om den negativa gudstjänsttrenden (att färre deltar i gudstjänsterna). Du kan ladda ner motionen här.

Ur motionens text citeras:

Svenska kyrkans gudstjänstfirande befinner sig i fritt fall. På 25 år har deltagandet i huvudgudstjänster mer än halverats. Hur ska Svenska kyrkan möta den utvecklingen?

Dans konstaterar att samtidigt som antalet besökare i gudstjänsten minskar så tillhör många av de trognaste gudstjänstfirarna någon eller några av de många inomkyrkliga rörelser som ofta är kritiska till (delar av) Svenska kyrkans utveckling. Flera av dessa högkyrkliga/lågkyrkliga/gammalkyrkliga/karismatiska grupper har dessutom ett starkt barn- och ungdomsarbete, ett uthålligt kyrkopolitiskt engagemang och goda internationella ekumeniska kontakter.

Ett av flera initiativ som behöver tas för att kurvorna skall kunna vändas måste vara att Svenska kyrkan tar initiativ till inomkyrklig ekumenik och inleder strategiska samtal med just de inomkyrkliga grupper som på många ställen bär upp gudstjänstlivet. Kyrkostyrelsen bör tillsätta en samrådsgrupp med uppgift att lyssna in synpunkter från företrädare för dessa grupper och sedan återkomma till kyrkomötet med rapport och om möjligt konstruktiva förslag om vad som kan, bör och behöver göras för att vända kurvorna.

Motionären föreslår Kyrkomötet besluta att Kyrkostyrelsen får i uppdrag att tillsätta en samrådsgrupp kring hur den negativa gudstjänsttrenden kan vändas och eventuellt återkomma till kyrkomötet med förslag.

Efter beslut i Kyrkomötet kommer vi att redovisa hur motionen blev behandlad.

 

 

Utmaningar för kyrkan

Av Jan-Anders Ekelund den 12 May 2012 om: ELM, Struktur, Svenska kyrkans identitet

Kyrkan står inför stora utmaningar inte minst i de större städerna där allt fler människor bor. Svenska kyrkan vill gärna lösa sina problem genom strukturella förändringar. Strukturutredningens lösningar är sammanslagning och allt större enheter. Fokus i strukturutredningen ligger helt och hållet på de ekonomiska utmaningarna. De två unga predikanterna i Roseniuskyrkan (ELM) ser också helt andra utmaningar som vi talar väldigt lite om i Svenska kyrkan. Roseniuskyrkan ligger ett stenkast ifrån Stureplan i det mest centrala av Stockholm. Daniel Ringdahl och Martin Helgesson presenterar sina tankar i Dagen.

Den väg Sverige gått från folkhemsbygget och ATP, till marknadsliberaliseringen och den globala kunskapsekonomin på 2000-talet, har satt sina spår i samhället och vår självförståelse. Den som i dag börjar arbetslivet och sätter agendan för 2000-talets utveckling är i flera avseenden en helt annan människa, och kommer att driva en helt annan linje, än de som formade Sverige på 1940-talet.

Storstäder i Sverige och världen har flera likheter: innerstaden är allt mer homogen, präglad av företagande, statustänkande och en ekonomisk och kulturell elit, medan de lågutbildade, de med utländsk bakgrund, med mera, förträngs till städernas ytterområden. För att få plats i innerstaden som aktör – och inte bara leverantör – behöver du utbildning, konkurrenskraft, karisma och ett stort nätverk.

På storstadens bakgård avslöjas en tillvaro sargad av hemlöshet; såväl materiell som existentiell. De individer och grupper som lever i denna hemlöshet osynliggörs – ofta för att vi andra ska slippa kännas vid den “exiltillvaro” som på ett djupare plan är varje människas erfarenhet på denna sida syndafallet.

Vad är det då att vara kyrka i storstaden? Det överordnade uppdraget kvarstår – att döpa och predika syndernas förlåtelse genom omvändelse – men detta måste inkarneras i församlingen så att hennes ljus lyser för världen och staden. Kyrkan förvaltar något unikt: Guds uppenbarelse i Jesus Kristus. Men samtidigt är hon mer än en mänsklig sammanslutning: hon är Kristi kropp. Låt oss ange tre områden där kyrkan skulle kunna ta ett så kallat problemformuleringsinitiativ.

1. Identitet och tillhörighet. Dagens människa går in i och ut ur fler roller än någonsin – inte minst våra digitala identiteter kan konstrueras i oändlighet. I dag är din person ditt viktigaste marknadsföringsverktyg. Detta skapar en flytande personlig identitet. Men det är en kultur för de framgångsrika medan erfarenheten säger oss att livet är bräckligt och människan sårbar. Med sin själavårdstradition och människokännedom kan kyrkan ge stadga åt den vars identitet flyter, genom att vittna om hur vår identitet är grundad i Gud, och erbjuda ett frirum för den nedbrutne. Kyrkan kan bli en motpol till den hemlöshet som gestaltas i såväl bostadslöshet som existentiell rotlöshet och som tydliggörs i storstaden.

2. En hållbar etik. Där filosofiska teorier som dekonstruktivism, emotivism och ekonomisk nyttomaximering har blivit en del av den kulturella traditionen, härleder kyrkan envist sina värderingar från Guds talade Ord. Där svaga grupper schasas bort eftersom de stör stadsbilden kan kyrkan med solid emfas hävda varje människas värde och moraliska ansvar för den svage och samhällets utveckling. Med utgångspunkt i Jesus Kristus kan kyrkan även ge såväl den enskilde kristne som samhället rationella argument för hur och varför vi bör handla moraliskt.

3. Ett profetiskt tilltal. Kyrkan kan som ingen annan både ställa diagnos och erbjuda botemedel för individen såväl som för samhället. När kyrkan är trogen Evangeliet har hon redskap för att tala både om hur djupt synden har gröpt ur människan och hur genomgripande Guds upprättelse är. Sedan Gud har blivit människa, burit synden och besegrat döden, är kyrkan ett “uppståndelselaboratorium” (Olivier Clément).

Staden och världen genomgår i dag en genomgripande förändring i och med framväxten av it- och kunskapssamhället samtidigt som vi möter den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Detta kommer att förändra arbetsmarknaden, dess aktörer, livsvillkoren och den existentiella erfarenheten för varje människa.

Mitt i denna turbulens finns kyrkan som pekar bortom sig själv till Jesus Kristus. Genom att verka i vår personliga, etiska och profetiska kallelse under bön om Andens ledning, kan kyrkan vara med och förvandla en sekulär kultur till ett uppståndelselaboratorium – än en gång.

Tappad frimodighet genom ärkebiskopen

Av Jan-Anders Ekelund den 21 January 2012 om: Ärkebiskopen, Bibeln, ELM

Jag blev via ELM:s missionsledare Erik J Anderssons blogg uppmärksam på ärkebiskop Anders Wejryds nyårspredikan. Den finns utlagd på ärkebiskopens blogg.

Precis som Erik läser jag inte speciellt ofta ärkebiskopens blogg. Tyvärr så blir jag inte alltid frimodigare i min tro när jag läser ärkebiskopen. Det hjälper inte att ärkebiskopen i sin nyårspredikan upprepar “Men frimodighet gör gott!”, som ett mantra, när han pulveriserar Bibelns trovärdighet på ett fullständigt onödigt sätt.

Jag instämmer i det som Erik J Andersson skriver under rubriken Raljans och arrogans i predikstolen:

Det var någon häromdagen som sa att ärkebiskop Wejryd är en väldigt trevlig man. Jag kan inte säga emot. Under mitt enda möte med honom var han mycket trevlig. Vi möttes i ett trapphus under cirka tjugo sekunder i somras. Han på väg tillbaka till jobbet efter lunch, och jag på väg ut att äta.

I övrigt har jag inte läst eller lyssnat så mycket till biskop Wejryd. I kyrkomötet i höstas – jag såg en del på websändningarna därifrån – bad han ombuden vara snälla mot personalen på kyrkokansliet så att de inte fick för mycket att göra. Och så har jag läst en del av ärkebiskopens märkliga brevväxling med ledningen i Mekane Yesuskyrkan. För övrigt skumläser jag Wejryds blogg; den berör mig sällan, upprör mig sällan. Kanske beror det på att jag är avtrubbat, eller på att Wejryd mest är trevlig.

Men på väg från tunnelbanan igår funderade jag på varför ett inlägg nyligen på Wejryds blogg gjorde mig så ledsen. Den andre januari lade Wejryd ut en nyårspredikan. Den berörde mig. Inte så jag blev arg eller upprörd. Utan just ledsen.

I sin predikan avfärdar Wejryd den bibelläsare, den kristne, som vill tro både på Bibelns ord och Bibelns (övergripande) budskap. Och han avfärdar på ett raljerande och arrogant sätt.

Jag tror på jungfrufödelsen, på Herodes maktfullkomlighet, på flykten till Egypten och att den annonserades för Josef, av en ängel, i en dröm. Jag tror att både julens händelser och budskap är viktiga, och litar på Bibelns beskrivningar av vad som hände.

Men den som tror på det sättet jämför Wejryd med de diktatoriska regimerna i Iran och Nordkorea. Det är inte ok. Varken i predikstolen eller på bloggen.

Och när Wejryd får det att låta som om tilltron till Lukas skildring av händelserna kring Jesus födelse står i motsatsförhållande till att tro ”att Guds allvar, nåd och kärlek är på riktigt” då undrar jag vilka människor han tänker på. Jag tänker på alla underbara kristna syskon jag mött som tror på Guds Ord och med sina liv vittnar om att Ordet format och förändrat deras liv.

Är det dem och deras tro Wejryd raljerar över?

Det är nog det som gör mig ledsen.