Fredrik Modéus, ny ledarskribent i Kyrkans tidning, skriver i veckans nummer om hur ”gudsprat” aldrig kan ersätta gudsrelation och antyder därmed att han tycker det är lite för mycket av det förstnämnda i Svenska kyrkan. (Han anknyter därmed till det viktiga ämne som tidigare i sommar diskuterats i Kyrkans tidning av Johan Wierup, om hur märkligt det är att det är så många som beslutar i vår kyrka som aldrig eller sällan firar gudstjänst, alltså har tron som sitt liv och hjärta i vardagen, inte bara vid kyrkorådssammanträden.)
Han hänvisar till en religionssociologisk avhandling från förra året, Den sorglöst försumliga kyrkan (Artos), som lägger stort ansvar på kyrkan för de yngre generationernas ”djupgående religiös (a) språkförlust”.
Är det som det verkar att vårt materiella välstånd förlett oss till att tro att allt var väl, när i själva verket tron i det folkkyrkliga sammanhanget alltmer blev något cerebralt – istället för liv, glädje, hälsa, nya livsmöjligheter? Och eftersom bara några få egentligen behövdes i gudstjänsten (dess producenter) så utrustades inte församlingen (de förmenta konsumenterna) med de gåvor som egentligen stod och står henne till buds (Andens gåvor, Guds rustning), varför de vuxna inte blev de andliga mödrar och fäder som de hade kunnat bli? I så fall är de bistrare ekonomiska villkoren att välkomna.
Som en illustration till vad lärjungaskap – verkstad istället för snack – kan innebära kommer ett förslag från Björn Helgesson, komminister i Örebro, vad gäller tiggarna i staden. Kyrkans tidnings notis lyder:
I en debattartikel i lokaltidningen Nerikes Allehanda uppmanade han frivilliga att bli fadder till tiggare. I går, måndag, hölls en första samling.Björn Helgesson skriver:
”Är det många som vill vara med så kan vi vara sju faddrar för var person som regelbundet tigger i vår stad. Fadderskapet inebär då att vi en dag var i veckan sätter oss på huk hos vår tiggare, pratar en stund om det är möjligt, och lämnar över ett matpaket. Ingen ska behöva säga att man är hungrig.”
Ytterligare en illustration: Denna vecka rapporterar tidningen Dagen om en konferens som hålls i Flen i helgen, med arabisk-muslimska konvertiter. Uppskattningsvis är det 500 personer som kommer för att stödja varandra och lyssna till undervisning. Merzek Botros, arabisktalande pastor i Sundbyberg säger:
Temat för i år tar avstamp i Jesaja kapitel 54, där Gud uppmanar oss att göra vårt tält stort. Vi har en viktig uppgift som församling och det är att evangelisera.
Konferensen gästas av pastorn i en stor evangelikal församling i Kairo, vars kyrka ligger nära Tahrir-torget och därför spelat en viktig roll genom bön, lovsång och praktiskt arbete under de protester som pågått mot regimen alltsedan 2011. Fredagens Dagen har en stor intervju med samme pastor, Sameh Maurice:
– Under revolutionen har Gud använt vår kyrka på ett sådant speciellt sätt. Vi vill vara en kyrka som river murar och bygger broar till samhället och vänskap har skapats där det förut funnits misstänksamhet. Guds kärlek tvingar oss till det. Landet är på rätt väg nu, säger han.
Optimismen går inte att ta miste på. Det är heller ingen underdrift att säga att Sameh Maurice och hans församling befunnit sig i världshändelsernas centrum den senaste tiden.
När revolutionens eld brann som häftigast, lät Sameh Maurice kyrkan bli ett sjukhus för skadade demonstranter. Man var också noga med att förse demonstranterna med vatten, för att de skulle kunna fortsätta.
– Att vi tog hand om många muslimer mötte förvåning. De trodde inte att kyrkan skulle göra så. Men vi trodde så mycket på den villkorslösa kärlekens kraft, säger han.
När de ändå höll på, ville de bjuda in och hedra de familjer vars anhöriga omkommit i tumultet under demonstrationerna. Många muslimer besökte kyrkan under denna tid.
– De som ville var välkomna och vi hedrade familjerna med symboliska gåvor och bad för dem. Många var rörda till tårar och då slogs jag av hur oerhört viktigt det är att kyrkan finns inkarnerad i samhället, säger han.
Sedan tidigare har församlingen varit engagerad i arbete för mänskliga rättigheter och kampen mot godtyckliga arresteringar av den fruktade säkerhetspolisen.
Idéerna bakom revolutionen – som uppstod som reaktion mot allt förtryck – var därmed redan förankrade i kyrkan.
– Det handlar om frihet, demokrati och socialt ansvar. Detta är bibliska principer och något vi har ställt oss bakom hela tiden. Därför var det inte svårt att stötta revolutionen, säger han.
Om hur vi kan inspireras av Egyptens kopter skriver undertecknad i en krönika i torsdagens Dagen.