Tidningen Dagens nye ledarskribent Carl-Henric Jaktlund uppmärksammar ett nytt fenomen som dykt upp i till exempel London, New York och Melbourne. Människor samlas för att lyssna till en inspirerande talare och få tillfälle att diskutera livsfrågor tillsammans, ett slags – som det heter i London – Atheist Church. Ja, varför inte? Det finns borgerliga namngivningsceremonier och sekulär ”konfirmation”, varför skulle inte också vuxna agnostiker vilja samlas och dryfta existensen? Ändå kan man ju som kristen inte låta bli att känna ett visst utmanande pirr när man läser om sådant här: undrar vad Jesus har åtanke för dem? Och, inte minst: vilka strukturer i kyrkan främjar möten med skeptiker och vilka stänger dem, lite fromt självupptaget sådär, ute? Det blir också en utmaning till mig som enskild kristen: är Kristus verklig i mitt liv, så att de jag möter i mina ögon har en chans att få en glimt av den Gud som skapat dem, dött för dem, älskar dem och vill gemenskap med dem?
Hursomhelst måste man konstatera, såhär i kyrkovalskampanjens intensiva skede, att det är sunt att vi inte längre har tvångsanslutning till kyrkan. För att kunna säga ja, med hjärta och hjärna, måste det finnas en reell möjlighet att säga nej. Jag undrar om inte Simone Weil skulle kunna vara en lämplig filosof att sätta i händerna på de nya, unga agnostikerna. Simone Weil som skrev:
Om någon upplever sig ha ett val mellan sanningen och Kristus så ska han alltid välja sanningen för det kommer att visa sig att det är Kristus som kommer honom till mötes.