Utifrån en resa i Georgien och ett besök i katedralen i Tbilisi delar biskop Biörn Fjärstedt i dagens Dagen med sig av sin förhoppning om att det han såg i Georgien skulle kunna bli verklighet också här hos oss. Alltså att tron kan börja spira igen, att människor börjar längta efter mysteriet, efter gudsnärvaron – på riktigt! – också efter lång tids repression. Han beskriver vad han ser under en gudstjänst:
Några gamla är förstås med men framför allt unga, iögonfallande många unga män. Timme efter timme följer de stående och uppmärksamt läsningarna och körens hymner. Det verkar som om mellangenerationen saknas, den som tystades under Sovjettiden, då det i praktiken var förbjudet eller i varje fall högst inopportunt att leva med i kyrkans liv. Men de unga söker upp nationens och kulturens kristna rötter igen.
Varför, menar biskop Biörn, när vi har så mycket rikedomar att hämta i traditionen – skönhet, mystik, glädje, helande, liv – sneglar vi på och försöker kopiera sådant som andra håller på med, och ofta gör mycket bättre än kyrkan?
I veckans Kyrkans tidning uppmärksammar redaktionen helt kort det faktum att i den nyligen uppdaterade DSM-5 (en handbok för att diagnostisera psykiska sjukdomar som används över hela världen) räknas sorg i mer än två veckor för ”mental disorder”. Alltså, något som de allra flesta av oss skulle bedöma som friskt räknas som sjukt. Man kan dra slutsatsen att vi i västvärlden har extremt låg toleransnivå för vad som räknas som ohälsa – och säkert därmed också för lidande. Vår till synes outtröttliga världsförbättrariver sträcker sig ut över allt vidare nejder. Georgierna led under Stalin, vi under den humanism som säger: du har makten i dina egna händer. Du kan alltid bli duktigare, rikare, snyggare, mer bildad, frigjord, mer socialt kompetent. Kyrie eleison!