Bloggposter på ämnet Äktenskapet:

Gästblogg: Katolsk församling i Växjö i blåsväder

Av Jan Erik Amilén den 13 April 2015 om: Äktenskapet, Barn och ungdomar, Bibeln, Diakoni, Islam, Konfirmation

Inger Lindeskog är nyvald ordförande i Skara stiftsavdelning av Frimodig kyrka. Med hennes tillåtelse publicerar vi hennes blogginlägg (150409), som du också kan hitta och följa här.

 

Igår var det årsmöte för Frimodig kyrka i Skara stift. Jag valdes till ordförande, och vill tacka Frimodig kyrkas folk i stiftet för förtroendet, som jag ska försöka förvalta efter bästa förmåga.

I förrgår publicerade Expressen/Kvällsposten en artikel där det blåstes upp som en nyhet hur den romersk-katolska kyrkan undervisar sina konfirmander om äktenskapet. Här gällde det en församling i Växjö, utifrån ett reportage i Smålandsposten.
Naturligtvis siktar man in sig på den del som rör homosexualitet. T. o. m. i denna vinklade artikel framgår tydligt hur ödmjuk växjöprästen är i sina svar. Han räknar med att det finns olika sorters homosexualitet, han vet ingenting om hur homosexualitet eventuellt kan “botas”, men räknar med att läggningen ibland är ofrånkomlig, och den är ingen synd i sig, utan man ska då leva i avhållsamhet eftersom man inte kan ta på sig äktenskapets ansvar. Osv. Ändå blir prästen hårt åtgången av reportern, som undrar “om inte kyrkoherden är rädd för att skapa ångest och oro” hos 14-åringarna som befinner sig i en period i livet då sexualiteten kan upplevas som något nytt och förvirrande.
Här stannar jag upp. Det resonemanget utgår ifrån att experimenterande med sexualiteten är bra för människan, i synnerhet inledningsvis då man ska utforska vem man är på detta område. Tänk om det inte är sant! Tänk om 14-åringar mår bättre av att få höra om Guds plan för dem än av att itutas att de själva måste komma på vilka de är och definiera sig själva, inte bara socialt, politiskt, religiöst och i hundra andra avseenden, utan också sexuellt! För egen del tror jag att det kan vara nog så ångestskapande.
Hur man sedan tar hand om dem som inte känner sig hemma i den beskrivna mallen, är en annan – inte mindre viktig – sak. Ett gott förhållningssätt behöver prägla varje sammanhang där känsliga personliga frågor tas upp. Attityden och sättet att uttrycka sig och tala om svåra saker kan avgöra om vi vågar vara ärliga med varandra i församlingens sammanhang. Men det var inte om detta som uppståndelsen i Växjö handlade. Nej, mångfaldssamordnaren på Växjö kommun rycker ut och kallar det “djupt olyckligt” och “sorgligt” att den här synen lärs ut till barn och ungdomar. Nu ska hon ta kontakt med kyrkoherden för att inleda en dialog. Man ställer sig ett antal frågor.
1. Hur är det med religionsfriheten i Sverige och Växjö? Får vi vuxna lära barnen vad Bibeln lär och vad kyrkan lärt sedan 2000 år tillbaka? Görs samma ifrågasättande av muslimsk trosförmedling?
2. Vilket mandat har kommunernas mångfaldssamordnare? Ska de se till att alla trosuppfattningar ges utrymme i ett samhälle, eller kan de gå in i organisationer och trossamfund, ha synpunkter på deras interna (lagliga) uppfattningar och verka för att förändra dem utifrån för tillfället rådande samhällsnormer?
Och kanske viktigast:
3. Hur ska barn och ungdomar kunna lära sig respekt för människors olikheter, när inte ens vuxna runt omkring dem kan respektera att en minoritet, som försöker inrätta sina liv efter vanlig kristen, bibliskt grundad tro, vill ägna en konfirmandlektion åt att förbereda ungdomar för äktenskapet?

Fobistämplarna är problematiska (Dagen 25 februari)

Av Jan Erik Amilén den 26 February 2015 om: Äktenskapet, Bibeln, Dagens Frimodiga, Ekumenik, Folkkyrka, Ideellt arbete, Kulturdebatt, Svenska kyrkans lära

Orden islamofobi och homofobi används för att stigmatisera dem som tycker annorlunda. Det skriver prästen Tord Nordblom.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke har meddelat att hon vill se ”krafttag mot islamofobin”, i svallvågorna efter händelserna i Paris. Men hon har fått svar på tal från flera håll. ”Termen islamofobi omöjliggör alla vettiga samtal” skrev till exempel journalisten Lars Åberg. Han tycker det är viktigt att göra skillnad på en obefogad rädsla för religionen, och en välgrundad oro över islamismens praktik. Det måste vara möjligt att diskutera islam som livsåskådning och samhälls­fenomen, utan att för den skull ta avstånd från människor som är muslimer.

Den distinktionen är säkert viktig för en sansad debatt. I det sammanhanget kan man ju också fundera över det minst lika slarvigt använda begreppet ”homofobi”. Kan man i debatten klistra etiketten ”homofob” på någon, tycks alla sansade samtal om äktenskapssyn och sexualitet överflödiga.

I Göteborgs stift finns en tidskrift med titeln Korsväg. Nummer 3:2014 var i sin helhet ett temanummer, avsett att bana väg för den nya äktenskapssyn som ser enkönade relationer som lika naturliga som de mellan man och kvinna.

Utgångspunkten för argumentationen är ofta, förrädiskt nog, synen på alla människors lika värde. Så också i detta temanummer. Som om våra olika uppfattningar skulle vara en människovärdesfråga. Möjligen, om man accepterar hatbrott eller nedvärderande behandling. Och tyvärr förekommer det. Men vi alla som tar avstånd från varje form av våld, diskriminering eller trakasserier, oavsett om människors olikheter handlar om ras, religion, sexualitet eller något annat, vi borde självklart slippa stämpeln ”homofob”. Men kanske används den för att slippa samtalet?

Hos mig själv finns ingen överdriven eller irrationell rädsla i relationerna, varken till mörkhyade, muslimer eller homosexuella, inte heller till trånga hissar eller när jag korsar öppna torg. Fobisk är jag förmodligen inte. KBT är inte aktuellt med avseende på äktenskapssyn och HBT. Alla människor är skapade av Gud och därför oändligt värdefulla. Olikheterna mellan oss påverkar inte vårt människovärde.

Lika värdefulla har vi ändå ett ansvar att fundera över och diskutera vad som kan vara etiskt motiverat och moraliskt försvarbart utifrån en bibliskt förankrad kristen livssyn. Livsstil och handlingsmönster måste kunna övervägas utan att olikhet i uppfattning skall behöva klassas som en fråga om människosyn, och utan att det ena synsättet ska påstås vara bottnat i en rädsla för det okända.

Ändå är det precis det som sker i nr 3 av Korsväg. Och biskopen, Per Eckerdal, sanktionerar det när han skriver ledaren. Rätt skall vara rätt. Han använder inte ordet fobi, men skriver: ”Det är också viktigt att vi är medvetna om det psykologiska faktum, att minoriteter ofta upplevs hotande av majoriteten. Vi känner rädsla för det annorlunda, och föreställningar odlas om det annorlunda som en ’smitta’. Att sexuell läggning skulle smitta är lika orimligt som tanken att vänsterhänthet skulle göra det” (sid 5) Sic!

Tidigare i artikeln har biskopen skrivit om vägval i kristenheten som tyvärr blivit fel, och nämner att många präster tidigare tagit avstånd från fackföreningsrörelsen, andra hyllade på sin tid Hitler som kristendomens försvarare och han nämner också boerkyrkans försvar av apartheidsystemet i Sydafrika. När han sedan lämnar de historiska misstagen och tar ett nutida, används synen på homosexuell samlevnad som ett jämförbart exempel. Vi som har en annan uppfattning om äktenskapet än den som biskopen företräder, har alltså misstagit oss, på samma sätt som man gjorde när man hyllade Hitler eller försvarade apartheidsystemet. Och detta för att vi är rädda för det okända. Argumentationen ligger på den nivån.

Och nu kan vi ana att det inte är långt kvar, innan fasthållandet vid den gamla äktenskapssynen blir skäl nog att neka prästvigning och anställning (i vissa stift och i många pastorat är vi redan där, trots att både kyrkomöte och kyrkostyrelse uttryckligen sagt motsatsen).

Unga präster undrar i dag om det finns någon framtid för dem i Svenska kyrkan, samtidigt som en växande grupp kyrkoarbetare ser sig om efter alternativa försörjningar. En på bibelordet grundad uppfattning, den övertygelse om äktenskapet som varit och ännu är de stora kyrkornas, bemöts som ”en stark upplevelse av rädsla, oftast utan saklig grund” (definition av fobi). På så sätt stigmatiseras den som har modet att hålla fast vid en biblisk syn på äktenskap och sexualitet.

Lika angeläget som det är skilja rädsla för muslimer från en berättigad oro för islamismens uttryck, lika angeläget är det att inte förminska en välgrundad äktenskapssyn till en allmän rädsla för det okända.

Vigselrätten och Svenska kyrkan, Motion 2014:46

Av Jan Erik Amilén den 23 November 2014 om: Äktenskapet, Kyrkomötet, Svenska kyrkans identitet

Berth Löndahl skriver i motion 46 och föreslår att Svenska kyrkan ska avsäga sig sin vigselrätt. Efter civilrättslig vigsel kan kyrkan välja att välsigna borgerligt ingångna äktenskap.

Här blev det Gudstjänstutskottet som fick skriva betänkandet. Läronämndens yttrande konstaterar att det ur lärosynpunkt både går att ha kvar vigselrätten och att avsäga sig den.

Ur Gudstjänstutskottets motivering citeras:

Vigslarna utgör en stor kontaktyta för församlingarna. Det är situationer som står för något positivt i människors livssituation. Där ska kyrkan finnas och erbjuda stöd och välsignelse. Den kyrkliga vigseln i Svenska kyrkans ordning är en rit där teologi och juridik samverkar och från de olika perspektiven ger uttryck för trygghet och stabilitet i det mänskliga livet. Att inte längre erbjuda sådan kyrklig vigsel skulle skada såväl kyrkan som de enskilda människorna.
Det är också grundläggande viktigt att hålla fast vid kyrklig vigsel med tanke på den grupp människor som 2009 fick möjlighet att vigas i kyrkan. Utskottet menar att motionärens förslag kan tolkas som ett avståndstagande från homosexuella och därför står i motsats till kyrkomötets tidigare beslut och Svenska kyrkans hållning i denna fråga.
Motionären menar att en ordning med endast civilrättslig vigsel garanterar likställdhet och jämställdhet i ett mångreligiöst och mångkulturellt samhälle. Kyrkans uppgift bör i stället vara att välsigna civilrättsligt ingångna äktenskap. Gudstjänstutskottet påtalar att lagstiftningen ger utrymme för det mångreligiösa och mångkulturella samhället genom att vigselrätt erbjuds olika trossamfund. Välsignelse över ingånget äktenskap är redan idag en del i det pastorala ansvarstagande som kontinuerligt utförs i församlingarna.
Utskottet poängterar vikten av att hålla fast vid traditionen med Svenska kyrkans vigselrätt. Den civila lagstiftningen är den ram inom vilken olika trossamfund viger.
Lagstiftningen är tydlig med att det inte finns någon vigselplikt för enskilda präster. Lagen ger också utrymme för att till exempel katolska kyrkan inte viger alla par. Så länge inte staten kräver att trossamfunden har en äktenskapssyn som överensstämmer med statens finns ingen anledning att ifrågasätta Svenska kyrkans vigselrätt.
Utskottet konstaterar avslutningsvis att det finns anledning att arbeta med en pastoral strategi kring vigseln. Fortfarande finns en föreställning om att kyrklig vigsel är detsamma som ett stort och dyrbart arrangemang. Församlingarna bör på alla sätt försöka informera om att en kyrklig vigsel kan vara en enkel gudstjänst som inte i sig är förknippad med några kostnader för medlemmar i Svenska kyrkan.
Med hänvisning till ovan förda resonemang föreslår Gudstjänstutskottet att kyrkomötet avslår motion 2014:46 i sin helhet.

Det är lätt att se att motionen berör en laddad fråga, främst aktuell inför Kyrkomötet 2009. Berth Löndahl, själv ledamot i Gudstjänstutskottet, reserverade sig såklart mot utskottets majoritet. Motionen avslogs.

Öppet brev till Uppdrag gransknings Kalle Larsson

Av Tord Nordblom den 4 June 2014 om: Äktenskapet, Tystnadsplikten

Till ”Kalle Larsson” på Uppdrag granskning.

Bäste Kalle.
Vi hade bokat ett samtal, Du och jag. Den 23 januari kl 10.00 skulle vi träffats på mitt arbetsrum. Jag har noterat det i min almanacka, och med ditt telefonnummer. Du nämnde att Du fått en rekommendation att kontakta mig för ett personligt samtal. Jag väntade på Dig, men Du kom inte på avtalad tid. ”Jag fick förhinder”, sa Du, när jag ringde upp Dig lite senare. En smula förvånad blev jag att Du inte ringt återbud, men sedan tänkte jag inte så mycket på det. Någon ny tid var inte aktuell, menade Du, och jag hade ett annat samtal bokat lite senare.

Idag förstår jag att ni på Uppdrag granskning hade utsett mig till ett av era intervjuoffer. Tanken var att jag skulle luras in i ett själavårdssamtal och bli filmad med dold kamera. Det anade jag inte då, men nu gör det mig illa till mods när jag förstår att Du ville utnyttja prästens absoluta tystnadsplikt, det som jag själv värdesätter så högt, för att den vägen försöka göra ett skandalreportage. Intervjuer är jag van vid sedan länge, inte minst genom arbetet för asylsökande under många år, och det har gjort mig övertygad om att journalister i allmänhet håller sin yrkesheder högt. Er metod i Uppdrag granskning undergräver tyvärr förtroendet för er som yrkesgrupp. Ändamålet kan inte alltid helga medlen.

Om Du i stället hade sökt upp mig och intervjuat mig på vanligt hederligt sätt, hade jag säkert gett Dig min ärliga uppfattning, utan att Du hade behövt komma ”undercover”.

Och nu har jag förstås också hunnit fundera över vad som skulle ha skett, om mötet hade kommit till stånd och Du hade suttit framför mig i soffan som så många andra. Jag tänker mig – här mycket kortfattat – att det förmodligen skulle kunna sammanfattas i följande.

  1. Innan avtalad tid hade jag som vanligt bett en kort bön om att Gud skulle ge mig ett lyssnande och öppet sinne, så att vi båda skulle kunna uppleva ett bra samtal.
  2. Sedan skulle jag säkert ägna ganska mycket av samtalstiden till att försöka lyssna in vad som var Din längtan. Det är ju inte så lätt att tala om känsliga saker med en främmande människa, även om man vet att tystnadsplikten skyddar. Skall man våga vara öppen så måste det bygga på ett förtroende. Det kan ta tid.
  3. Och när jag börjat förstå att Du brottades med en sexuell attraktion till män och ville komma ifrån det, och därför undrade om det gick att ”bota”, så skulle jag genast värjt mig mot ordet bota, om Du själv hade använde det ordet. Homosexualitet är ju ingen sjukdom. Det är en läggning. Jag skulle försöka få Dig att förstå att du är älskad och dyrbar i Guds ögon oavsett hur din sexualitet ser ut. Ditt människovärde ligger inte där. Du är skapad till Guds avbild. Detta är helt grundläggande för kristen människosyn.
  4. Men oavsett sexuell attraktion måste vi alla lära oss att hantera sexualiteten på ett ansvarigt sätt. Dess främsta, men inte enda syfte, är att garantera släktets fortbestånd. Vi måste alla ta kontroll över vår sexualitet på samma sätt som vi behöver kunna kontrollera livet i övrigt. När vi misslyckas finns alltid möjlighet till förlåtelse och upprättelse. Jesu kärlek gäller oss alla.
  5. Om det fanns ett intresse hos Dig att veta mer om min syn på äktenskapet, skulle jag kunna säga att jag tror att Gud vill att det skall vara en relation mellan en man och en kvinna, att grundtanken med det är en livslång relation, och att både man och kvinna lever i sexuell avhållsamhet utanför äktenskapet. Men förmodligen skulle vi inte komma in på det, eftersom Ditt problem var personligt, inte principiellt.
  6. Jag skulle däremot inte ge mig in på området att försöka finna orsaken till Din sexuella attraktion. Det behärskar jag ju inte. Jag vet att uppfattningarna är många och att det finns många olika teorier. Men jag är inte terapeut utan präst och därför skulle jag noga skilja på själavård och terapi. Möjligen skulle jag kunna hänvisa Dig till en psykoterapeut, men bara om Du själv frågade efter det.
  7. Jag skulle genast acceptera påståendet att homosexualitet är något helt naturligt för somliga av oss. Vi uppfattar det nämligen så, det är en del av identiteten. Ändå skulle jag förmodligen gå med på att se det som en slags skada, på samma sätt som vi alla har olika typer av skador, somliga är medfödda andra har vi drabbats av genom omständigheter i livet. Vissa är lätta att leva med, andra betydligt svårare. Skador påverkar däremot inte människovärdet.
  8. Svenska kyrkans officiella ställningstagande kring samkönade relationer skulle jag givetvis berätta, om Du undrade över det. Likaså att jag personligen är kritisk till det som beslutats och att Svenska kyrkans beslut lett till stora ekumeniska svårigheter.
  9. Sedan undrar Du givetvis om jag skulle vara beredd att be för Dig om Du i slutet av samtalet bad mig om det? Självklart skulle jag göra det, om jag förstått att Du hade en kristen livssyn. Men min bön skulle först och främst bli att Du skulle få hjälp att acceptera Dig själv som den Du är, och få Guds hjälp att hitta Din livsväg och kunna se Dig själv som värdefull, mitt i den brottning Du har. Men givetvis skulle jag också – om jag förstått att det var det Du önskade – kunna be för Dig att attraktionen till män skulle bytas mot en starkare dragning till kvinnor. Jag har ju själv mött människor som har upplevt att deras sexuella attraktion över tid har förändrats. Om de själva anser att det skett en förändring, kan jag ju inte ifrågasätta det. Personligen tror jag inte att det händer särskilt ofta, men för Gud är ingenting omöjligt. Människans sexualitet är inte så statisk som man skulle kunna tro. Nyligen kom det ut en handbok i hur man kan bli lesbisk. Och om det är möjligt att förändras i ena riktningen, torde det inte vara omöjligt – i varje fall för somliga – att också förändras i den andra.

Jag hoppas, med dessa rader, att Du förstår att jag skulle ha tagit Din problematik på allvar och inte under några omständigheter avslöja vad vi talat om. Men nu vet jag ju att Du hade för avsikt att försöka avslöja mig som ”bögbotare”. Denna respektlöshet gör ont i mig, och jag vet att den konkret drabbat några av mina kollegor. Ändå har vi som kristna och präster möjligheter som hjälper oss att hantera detta.

Slutligen kan jag inte släppa tanken på hur Du själv mår, efter att ha suttit öga mot öga med präster som tagit Dig på allvar, men som du medvetet har försökt utnyttja för er programidé. Vill Du så är jag fortfarande beredd att träffa Dig, men då givetvis under Din rätta identitet.

tillgivne
Tord Nordblom, präst och ledamot för Frimodig kyrka i Göteborgs stifts stiftsstyrelse.

Vår systerkyrka i England

Av Jan-Anders Ekelund den 17 February 2014 om: Äktenskapet, Ekumenik, Systerkyrkor i världen

Svenska kyrkans systerkyrka i England, Church of England har valt en annan väg än Svenska kyrkan när lagstiftningen ändrats kring enkönade relationer. Svenska Dagbladet, Dagen och Kyrkans Tidning skriver om det.

Är Frimodig kyrka en del av den kristna högern?

Av Gabriel Fjellander den 10 September 2013 om: Äktenskapet, Ämbetsfrågan, Jesus, Kulturdebatt, Nomineringsgrupper i Kyrkan, Partipolitisering

Är Frimodig kyrka en del av den kristna högern? Frågan dyker upp då och då på sociala medier och jag hoppas kunna reda ut den lite i det här blogginlägget.

Så sent som idag menade twitter-aliaset @jessicaschedvin att så var fallet och skrev att vi i Frimodig kyrka ”indirekt stödjer deras [den kristna högerns] åsikter” och skrev: ”Men berätta då vad du tycker: Är ni konservativa? Vad tycker ni om homosexuellas rättigheter? Abort? Kyrkans roll?”

Jag lånar in Wikipedias definition på vad Kristen höger är för något:

Den kristna högern är en beteckning på den kristet värdekonservativa politiska strömning som förekommer i USA, som ofta har allmänkonservativa inslag utan kristen grund, exempelvis av patriotism. Begreppet används ofta i förolämpande eller kritisk mening, och har i överförd bemärkelse – och i nedsättande syfte – också kommit att användas om europeiska kristdemokratiska partier.

Jag uppfattar, liksom Wikipedia-artikeln, att epitetet Kristen höger är ett nedsättande epitet, en kategori som man försöker placera in meningsmotståndare i. Den kännetecknas av både värdekonservatism och en politisk konservatism i hur staten ska styras och organiseras. I värdekonservatismen ingår ofta ett motstånd mot homosexuell familjebildning och aborter; i den politiska konservatismen ingår ofta en kritik mot välfärdsstaten, en önskan om att staten ska vara så liten som möjligt. Jag uppfattar att Kristen höger (i alla fall i USA) också ofta förknippas med en skepsis mot klimatförändringar och att få företrädare för den kristna högern menar att klassamhället bör bekämpas eller att könsmaktsordningen existerar.

Om man då gör en jämförelse mellan Frimodig kyrka och denna beskrivning av den kristna högern så uppstår vissa likheter, men som jag ser det flest skillnader. Vi i Frimodig kyrka är inom vissa frågor teologiskt konservativa, och det är något annat än att vara allmänkonservativ eller värdekonservativ. Vi delar vissa åsikter med värdekonservatismen, t.ex. frågan om homosexuella äktenskap där vi menar att det kristna äktenskapet är till för heterosexuella par, enligt Jesus undervisning. Dock har vi ingen åsikt om det juridiska äktenskapet, eller om huruvida homosexuella par, eller för den delen polyamorösa, ska särbehandlas i äktenskapsbalken i Sveriges lag, vi har bara åsikter om det kyrkliga äktenskapet och de är olika saker.

Vidare har Frimodig kyrka ingen åsikt om välfärdsstaten och vi är inte s.k. klimatskeptiker, såhär står det i vår valplattform:

I Svenska kyrkans uppdrag ingår att visa på den kristna förvaltarskapstanken gentemot skapelsen. Därför vill Frimodig kyrka att Svenska kyrkans arbete – lokalt, nationellt och internationellt – ska präglas av hänsyn till klimat och hållbar utveckling.

Vi har ingen samlad hållning om aborter och vi är inte patrioter. Flera av våra ledande företrädare har aktivt deltagit i aktioner för att gömma flyktingar och blockera flyktingdeportationer, sådana aktioner förknippas inte vanligen med Kristen höger. Vi förnekar inte vare sig klasskillnader eller könsmaktsordningen, det menar vi är allmänpolitiska frågor som våra medlemmar och sympatisörer får dra egna slutsatser om och rösta därefter i de allmänna valen.

Det starkaste argumentet mot att vi skulle vara en del av den Kristna högern är att vi inte är en allmänpolitisk rörelse, som den kristna högern är. Frimodig kyrka håller sig enbart inom kyrkopolitiken och går, till skillnad från Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, inte över linjen mellan det kyrkopolitiska och det allmänpolitiska. Det tycker vi är viktigt. I Frimodig kyrka samlas medlemmar från alla riksdagspartier, den partipolitiska tillhörigheten är oviktigt för oss. Vi har en kyrkopolitisk valplattform som alla våra kandidater ställer upp på, det är det viktiga.

Det är sant att det i Frimodig kyrka finns de som omfattar alla de åsikter som redovisas ovan, men det är lika sant att det finns många som har rakt motsatt hållning. Att försöka placera in oss på en allmänpolitisk skala, och kalla oss t.ex. Kristen höger, låter sig inte göras.

Är du av en annan åsikt? Håller du inte med om min definition av Kristen höger eller tycker du jag angriper frågan från fel håll? Kommentera gärna!

Svenska kyrkan och ekumeniken

Av Jan-Anders Ekelund den 9 February 2013 om: Äktenskapet, Ärkebiskopen, EFS, Ekumenik, Frimodig Kyrka, Jesus, Partipolitisering, Svenska kyrkans identitet, Systerkyrkor i världen

Världens snabbaste växande lutherska kyrka Mekane Yesus i Etiopien bryter nu sina förbindelser med Svenska kyrkan beroende på Svenska kyrkans nya äktenskapssyn. Mekane Yesus kyrkan har tidigare varnat Svenska kyrkan, i ett brev till ärkebiskop Anders Wejryd , att detta drastiska besked kan komma ifall inte Svenska kyrkan ändrar sitt beslut. Wejryd antyder nu i tidningen Dagen att han mer eller mindre inte vetat om denna varning ifrån Mekane Yesus kyrkan.

Frimodig kyrka varnade för denna utveckling när beslutet togs på Kyrkomötet 2009. Svenska kyrkan har som en av sina identitetsmarkörer använt ordet brobyggarkyrka. Ända sedan biskop Natan Söderbloms dagar har ekumeniken varit ett prioriterat fält inom Svenska kyrkan. Varför har det varit det? Jo, därför att Jesus själv manar oss till enhet. Splittring är synd. Svenska kyrkan och andra västerländska kyrkor kan inte självsvåldigt ändra Kyrkans lära utan att det får konsekvenser i form av splittring.

Konsekvenserna kan bli enorma. Inte bara rent praktiskt för Svenska kyrkans och EFS folk just nu nere i Etiopien, utan frågan är framförallt vilka framtida följder detta kan få? När världens näst största lutherska kyrka vågar trotsa Svenska kyrkan, trots allt ekonomiskt stöd, så kan även mindre lutherska kyrkor gå samma väg. Svenska kyrkan har redan genom beslutet 2009 distanserat sig än mer ifrån de stora historiska kyrkorna.

Svenska kyrkan har skjutit ekumeniken i sank genom sitt beslut 2009. Hur har Svenska kyrkan och dess ledning tänkt reda upp detta? Kan det vara så att man egentligen inte bryr sig så mycket om kristen enhet innerst inne? Det viktigaste är att man får framstå som en progressiv kraft i det svenska sekulära samhället. De politiska partierna som styr på Kyrkomötet bryr sig inte. I min församling uteblir de partipolitiska företrädarna ofta ifrån ekumeniska samlingar. Kristen enhet är inget för dem.

Vi får se vad som händer. Erik Johansson styrelseledamot i Frimodig kyrka befinner sig just nu Etiopien för EFS räkning. Spännande att höra vad han har att säga när han kommer hem.

Likriktning och Centern

Av Jan-Anders Ekelund den 2 February 2013 om: Äktenskapet, Ärkebiskopen, Centern, EFS, Kyrkomötet, Partipolitisering

Veckans Kyrkans tidning (verkar enbart finnas i papperstidningen)  skriver om att Johannelunds teologiska högskola inte skall ges möjlighet att fullt ut, som det är nu,  utbilda präster som skall tjänstgöra i Svenska kyrkan. Det sista praktiska året måste man göra på Svenska kyrkans nya utbildningsinstitut.

Johannelund har varit föregångare med en integrering mellan teori och praktik tidigt på prästutbildningen istället för att den pastorala utbildningen (det praktiska hantverket) enbart ligger under sista året. Det är samma utveckling vi ser i många andra akademiska utbildningar. En tandläkarstudent får träffa på en riktig patient tidigt i studierna.

En klar fördel med Johannelunds utbildning är att den gett bredd och mångfald i Svenska kyrkan samtidigt som den varit trogen Svenska kyrkans bekännelse.  Den teologiska likriktningen riskerar att öka om utbildningsinstitutet skall sköta all pastoral utbildning. Risken finns naturligtvis också, precis som Johannelunds rektor Thomas Nygren säger, att EFS utvecklas till en egen evangelisk-luthersk kyrka. Ärkebiskop em Gunnar Weman är inne på samma linje. Återigen ser vi att avgörande beslut i Svenska kyrkan leder till likriktning och riskerar splittring.

Kyrkans tidning skriver också om Centerns nya idéprogram. Centern är tredje största gruppen i Kyrkomötet. Idéprogrammet är därför inte ointressant för Svenska kyrkan. Karin Perers, gruppledare för Centern på Kyrkomötet, tar avstånd ifrån både månggifte och platt skatt. Det tackar vi för men likväl så förs det en diskussion om månggifte i en av Kyrkomötes största grupper. Karin Perers är noga med att påpeka att hon är vald till ordförande i den kyrkopolitiska sektionen av partistyrelsen. Man skulle kanske tro att den senaste tidens händelser i partiet skulle ge Perers en insikt om att det är dags för Centern att lämna kyrkopolitiken. Nej, nej Perers vill att partiet skall utveckla begreppet ekohumanism vilket är förenligt med den kristna etiken och därmed legitimerar att ett sekulärt politiskt parti skall vara med i Kyrkomötet.

Centern ligger snubblande nära 4 % spärren i riksdagsvalet efter diskussionerna om idéprogrammet. Tänk om Europas rikaste politiska parti, enbart på riksnivå skall ha representation på Kyrkomötet. Det gäller att hålla sig kvar i kyrkan! Kyrkan har ingen spärr!

Svenska kyrkan i Världen idag

Av Anna Sophia Bonde den 31 October 2012 om: Äktenskapet, Biskopsmötet, Efterföljelse, Folkkyrka

I dagens nummer av tidningen Världen idag återfinns två artiklar om Svenska kyrkan med anledning av kyrkomötets beslut 2009 att öppna äktenskapsbegreppet för samkönade par. En artikel rör de ekumeniska följderna av beslutet, en annan vilka konsekvenser beslutet fått för den inre sammanhållningen. I förrgår skrev dessutom studenten och samhällsdebattören Nasrin Sjögren i samma tidning ett Öppet brev till Sveriges biskopar där hon, som lekman, ungefär lika subtilt och finkänsligt som när  pojken i H C Andersens berättelse påstod att kejsaren var naken, begär besked av vår kyrkas ledning: vad vill ni egentligen med Svenska kyrkan? Det är ett argt brev och, som sagt, inte särskilt nyanserat. Men kanske är det ändå något slags symptom på hur kyrkan mår.

Replik till POSK

Av Anna Sophia Bonde den 28 August 2012 om: Äktenskapet, Ämbetsfrågan, POSK

På initiativ av bl a Frimodig kyrkas vice ordförande Berit Simonsson existerar sedan några år en grupp med arbetsnamnet ”Kvinnorna kring Jesus”. Den består av prästvigda kvinnor och kvinnor som i princip är motståndare eller i alla fall tveksamma till ämbetsreformen men som trots sina meningsskiljaktigheter vill träffas och samtala, över de vedertagna gränserna.

POSK riktar ett antal frågor till FK och menar att vi inte är trovärdiga när vi inte omedelbart levererar svar på dessa. Men när det gäller ämbetsfrågan så hänger ju eventuella beslut på alla inblandades goda vilja. Finns inte den, blir det inga beslut, ingen försoning. Kvinnor kring Jesus är ett exempel på försoning i praktiken, på gräsrotsnivå. Det får bli steg för steg, man får pröva sig fram och se vilken väg som är framkomlig, vilka ansatser som bär frukt. Det kan man ju aldrig veta förrän man prövat.

Det sorgliga är att de goda exempel som faktiskt finns i vissa församlingar på hur samexistens är möjlig aldrig riktigt har tagits på allvar. Det verkar som att alltför många tjänar på att de tydliga gränserna upprätthålls – och aldrig mötas de två. Låt oss tillsammans göra det möjligt att lyfta fram de församlingar i Svenska kyrkan där samexistens existerar utan att församlingarna direkt brännmärks som ”fållor för kvinnoprästmotstånd”.

Frimodig kyrka är övertygad om att de paragrafer som är införda i Kyrkoordningen om att vägra prästvigning och befordring av vissa personer är okristligt. När bestämmelserna infördes i nya Kyrkoordningen så reserverade sig Carina Etander Rimborg mot beslutet, t.o.m. skriftligt. I reservationen står det bl.a följande: Att i denna situation anta behörighetsregler som ställer unga prästkandidater, diakoner/diakonisser och präster åt sidan är en åtgärd som inte tar människor till vara och deras kallelse på allvar, inte heller skapar ett gott samarbetsklimat i Svenska kyrkan eller stimulerar till kreativ teologisk reflektion. Frimodig kyrka instämmer helt i den av Carina Etander Rimborg underskrivna reservationen. Genom bestämmelserna i Kyrkoordingen har en lösning av ämbetsfrågan avsevärt försvårats.

Kyrkomötet initierade för ett antal år sedan samtalsgrupper ute i landet, på initiativ ifrån Yngve Kalin, som skulle samtala kring ämbetsfrågan. Samtalsandan i grupperna var konstruktiv och god. Tyvärr så lades grupperna ned. Kyrkostyrelsen ville inte att projektet skulle fortgå. När frågan om samtalsgrupperna diskuteras i Ekumenikutskottet vid Kyrkomötet 2001 uttryckte t.o.m. ärkebiskop KG Hammar bekymmer över att frågan inte var löst. Han hade tankar kring en EFS-modell. För många är inte detta en tillräcklig lösning men pga starka påtryckningar så dödades samtalet. Problemet är inte i första hand att det fattas konstruktiva förslag utan att det inte finns ett tillåtande klimat där olika idéer kan få blomma ut.

POSK har ställt FK till svars. Vi skulle vilja vända på frågeställningarna: varför är Svenska kyrkan inte mer intresserad av verklig mångfald, av att ta tillvara förmågor, andliga erfarenheter som skulle kunna berika helheten? Varför läggs inget krut på att överbrygga motsättningarna som de här dryga femtio åren inte har lyckats tysta? Varför får inte eleverna vid pastoralinstituten skärskåda ämbetsfrågan, väga argument och få tillfälle att pröva sig själva: hur tycker jag det är lämpligt att jag som enskild präst/vi som församling hanterar frågan?

Är svaret på dessa frågor måhända att majoritetskyrkan inte tillräckligt litar på den teologiska/exegetiska tyngden i sina egna slutsater?

POSK hävdar att även äktenskapsfrågan är avgjord. För Frimodig kyrka är detta en märklig inställning. Hur kan frågan vara avgjord när ett antal av våra nuvarande biskopar hävdar att den nya äktenskapssynen strider mot Bibel och bekännelse? POSK tror stenhårt på löftena som getts om att ingen skall tvingas att viga enkönade? Hur ser POSK på att det är redan idag är omöjligt att i vissa stift prästvigas eller bli befordrad pga fel syn i äktenskapsfrågan? Hur ser POSK på att det redan idag är mer vanligt än ovanligt att präster utmönstrats vid anställningar pga att de inte viger enkönade par?  Hur tänker POSK agera för att dessa missbruk av löften inte skall fortgå? POSK vill ju framstå som en stor grupp med mycket inflytande. Vi hoppas att detta inflytande skall användas för att löftena kring enskilda präster och äktenskapsfrågan skall upprätthållas.

Jan-Anders Ekelund

Anna Sophia Bonde