Bloggposter på ämnet Äktenskapet:

FK, POSK och idédebatten

Av Anna Sophia Bonde den 21 August 2012 om: Äktenskapet, POSK

Jag har inte följt Dag Sandahls och Mats Rimborgs tuppfäktning i bloggvärlden och kan därför inte avgöra om någon avgått med segern, eller i så fall vilken sorts seger (moralisk, teologisk, humoristisk…) det handlar om. Sannolikt är ingen av dem nöjd. Rimborg kastar nu återigen handsken och utmanar i ett blogginlägg hela Frimodig kyrka. Hur ska vi då ställa oss till det? Han ställer frågor om ämbetsfrågan och äktenskapsfrågan och menar ungefär att vad man än tycker i sak är beslut fattade och det är nu dags att vända blad. Något som, enligt Rimborg, blir svårt för Frimodig kyrka eftersom vi inom våra led hyser sådana som vill se en ”återgång till de gamla lärorna”. Alltså inte bara, för att ta ett exempel, att möjliggöra för kvinnoprästmotståndare att bli prästvigda utan vrida tillbaka klockan till före 1958. Rimborg kallar, med viss rätta, sådan konservatism för ”verklighetsfrånvänd”.

Det ligger förstås i POSK:s intresse att utmåla Frimodig kyrka som en samling verklighetsfrånvända reaktionärer. Men om det vore så enkelt skulle ju, å andra sidan, POSK inte ha särskilt mycket att frukta i nästa kyrkoval. Som det är nu anar man viss oro i lägret – det bådar gott för idédebatten under året som kommer!

Om vi börjar med ämbetsfrågan: varför gör vi oss inte bara av med alla kvinnoprästmotståndare eller helt enkelt förbjuder dem? Ska man fullständigt köra över dem eller ska man, vad man själv än tycker, respektera att de finns? Det är ett faktum att en stor del av den andliga förnyelsen som vi får åtnjuta i Svenska kyrkan har sin hemvist i ”sådana kretsar”. Jag kan t ex inte själv förneka att jag fått mycket bra och näringsrik andlig spis på Laurentiistiftelsen i Lund. Somliga drar därav slutsatsen att om det är där Anden är så har kvinnoprästmotståndarna rätt i sitt motstånd. Själv menar jag att det nog inte är i själva ”motståndet” det sitter, men att man i dessa kretsar, just på grund av sin bristande pragmatism, tvingats genomgå en del andliga övningar som fungerat fostrande: det har vuxit fram en kultur där man värdesatt andlig mognad och växt – på ett mycket mer medvetet och allvarligt sinnat sätt än i ”mainstream”-kyrkan, som ofta varit aningslös, som inte förstått vikten av att fostra lärjungar (inte bara ackumulera medlemmar), vikten av att leda människor till en djupare tro än de i dagsläget har. För mitt vidkommande är detta argument nog för att Svenska kyrkan behöver dessa kretsar, hur självgoda och otidsenliga de än kan te sig.

För övrigt, Rimborg undrar bekymrat hur det kommer att bli med allt från manliga-präster-som-är-vigda-av-kvinnliga-biskopar till aningslösa-församlingsbor-som-tar-nattvarden-av-kvinnlig-präst. I en avhandling om svenskkyrkligt kvinnoprästmotstånd kan förstås sådana frågor vara relevanta men i verkligheten, där ju Rimborg säger sig vilja vistas, kan väl de som har juridiken på sin sida kosta på sig viss god vilja – inte att ändra ordningen men att, om det är möjligt, inom denna tillåta viss mångfald. Det är intressant att Svenska kyrkan överlag, som alltid talar så varmt om mångfald, de facto bara gillar mångfald av en viss, bestämd sort. Att kvinnoprästmotståndarna ska ta över Svenska kyrkan är väl ungefär lika sannolikt som att Pussy Riot ska ta över efter Putin.

Vidare, äktenskapsfrågan. Rimborg har rätt i att det än så länge handlar om ett litet antal samkönade par som önskar kyrklig vigsel och att de många liberala prästerna i Svenska kyrkan därmed, med råge, räcker till. Är man pragmatiskt lagd så låter man sig därmed nöja. Men kanske är det ändå inte så dumt att det finns en liten obskyr nomineringsgrupp som inte automatiskt ansluter sig till den för dagen rådande trenden utan vågar gå mot strömmen, även när det kostar på. Inte för att det skulle vara ett självändamål att gå mot strömmen men för att det ibland blir nödvändigt – om man finner att den Gud som tagit oss i sin tjänst kallar oss att göra det.

Förbön för familjen Reinfeldt

Av Anna Sophia Bonde den 9 March 2012 om: Äktenskapet

Då mediedrevet drar igång med sina många spekulationer

är det av stor vikt att alla kristna nu innesluter familjen Reinfeldt i sina

förböner. Som någon klok person sa: en skilsmässa är ofta att ta till

en amputation där det hade räckt med en operation.

Gud, vår Far, vi ber för alla som kämpar för sitt äktenskap

och för dem som slutat kämpa. Herre, kom med kärlek,

inspiration, glädje och gemenskap. Kom med nya möjligheter.

Överraska oss, som bara Du kan göra.

Vi ber till Dig idag om Ditt särskilda beskydd över statsministern

och hans familj. I Jesu namn.

Amen.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/paret-reinfeldt-separerar_6908113.svd

Kyrkans Tidning nr 9

Av Jan-Anders Ekelund den 1 March 2012 om: Äktenskapet, Frimodig Kyrka, Kyrkans tidning, Organisation, Struktur, Svenska kyrkans lära

Fyra kyrkoherdar, varav en är Frimodig kyrkas kyrkomötesombud Berth Löndahl, har skrivit en debattartikel om kyrkoherdens framtida roll enligt strukturutredningen, Direktör eller andlig ledare.
Artikeln avslutas med: Organisationsförändringar är i kyrkan också teologi – ecclesiologi. Vi är inte negativa till nödvändiga förändringar. Men de nu föreslagna organisatoriska omvälvningen innebär att man skapar ett annat pastoralt synsätt och en ny kyrkoherderoll som förvaltningschef som går stick i stäv med kyrkans tidigare syn.

En artikel handlar om biskopsvalet i Skara. Se förra blogginlägget. Det är ganska anmärkningsvärt hur snabbt löften bryts i Svenska kyrkan. Enbart Staffan Grenstedt håller fast vid löftena ifrån Kyrkostyrelsen och Kyrkomötet 2009.

Kyrkostyrelsens skrivelse 2009:6 Vigsel och äktenskap behandlar frågan. Där står på sid 32 bla.
Det råder enighet inom Kyrkostyrelsen i frågan om att ingen präst mot sin
personliga övertygelse om vad som är rätt ska tvingas viga par av samma kön.
Detta följer av att Svenska kyrkan bejakar att det inom kyrkan kan rymmas olika
syn på äktenskapet. Frågan om hur man ser på vigsel med par av samma kön ska
inte heller ha betydelse vid exempelvis prövning av prästkandidat
eller anställning
av präst, musiker, kyrkvaktmästare eller annan personal i kyrkans tjänst.

Kan det uttryckas tydligare?

Även Dagen skriver om biskopsvalet.

Anna Sophia Bonde, Frimodig kyrkas blivande inspiratör har en ny läsvärd “signeratartikel” med rubriken Walk-over till spökjägarna.

Biskopsutfrågning

Av Maja Bengtsson den 29 February 2012 om: Äktenskapet, Bibeln

Det har varit biskopskandidatsutfrågning i Skara stift. Så här skriver Inger Lindeskog, en av Frimodig kyrkas representanter i Skara stiftsfullmäktige och diakon, om sin upplevelse av den:

“Nu är de sju biskopskandidaterna i Skara stift utfrågade. I Falköping fick de idag först svara på frågor en och en under varsin kvart. Därefter följde ett panelsamtal som såg ut att utveckla sig till ett skolexempel i konsten att vara överens och tycka lika. Flera hänvisade till ”Skara-stifts-andan”, som sades vara ett uttryck för en generös och tillåtande attityd mellan människor och fromhetsriktningar. Plötsligt förändrades bilden. Intervjuaren ställde frågan om kandidaterna skulle kunna tänka sig att prästviga en person som inte viger samkönade par. Hon ville att de skulle räcka upp handen när hon sade ”ja”, ”tveksamt” eller ”nej”. Hon började med ”ja”. Staffan Grenstedt räckte upp handen. Det ryckte i ett par händer till, men de ville då motivera sig. Kvinnan som intervjuade underströk att alla skulle få möjlighet att motivera sina svar senare, men först ville hon bara ha ”ja”, ”tveksam” eller ”nej”. Då var det ingen mer än Grenstedt som ville hålla sin hand uppe. ”Tveksam” – ingen. ”Nej” – två personer; Sonja Grunselius och Katarina Segerbank. Rädslan för att bli dömd alltför snabbt bredde ut sig. Alltså ett ja, två nej, resten frågetecken. Sedan fick de då möjlighet att motivera sina svar (eller sin brist på tydligt svar). Intervjupersonerna var snälla; alla fick uttala sig, även de som inte bekänt färg. Man hänvisade till människovärdet (allas lika värde), kyrkomötesbeslut som vi har att förhålla oss till, att det kan bli svårare att få tjänst, att tonåringar inte ska behöva utsättas för påverkan i en känslig period av sitt liv – ja, allt utom det som det verkligen gäller, nämligen sanningsfrågan! Jag menar: Människovärdet – Finns det någon i Svenska kyrkan 2012 som hävdar att människor är olika mycket värda i Guds ögon? Kyrkomötesbeslut – Vilket då? Att Svenska kyrkan nu viger samkönade par till äktenskap är ett faktum, men ingen präst tvingas att göra det. Svårare att ”vara anställningsbar” för att man ställer till det för andra – för en sak man ställs inför någon enstaka gång ibland? Påverkan under en känslig tid i livet – ja, om vi inte ser det som något positivt att få leda människor in på trons väg och att det innebär möjligheten att påverkas, då vet jag inte vad vi sysslar med i kyrkan. Evangeliet och den livsstil som följer av evangeliet är vägen till befrielse. ”Sanningen skall göra er fria”, säger Jesus. Tänk om vi kunde föra samtal om Guds ord och bud utifrån perspektivet att de ges oss av omsorg om människan, för att Gud vet vad som är gott för oss och kallar oss in på sina vägar. Och tänk om Svenska kyrkans präster kunde ha den utgångspunkten! En av sju biskopskandidater tror idag att den som tar Bibelns ord på allvar, i frågor som rör sexualiteten, kan vara kallad att bli präst.”

Lyssna till samtalet på Skara stifts hemsida. I  Dagen och Kyrkans tidning finns korta sammanfattningar av utfrågningen.

Kyrkan i rövarhänder enligt biskopen?

Av Jan-Anders Ekelund den 18 December 2011 om: Äktenskapet, Levande församlingar, Organisation, Partipolitisering, Struktur

Biskop em Björn Fjärstedt är inte nådig i sin kritik av Svenska kyrkan i en debattartikel i Dagen. När man läser artikeln har man svårt att tro att biskop Björn lämnade sitt episkopat genom pension för enbart åtta år sedan.
Biskopen sågar med all rätt strukturutredningens nedmontering av församlingsbegreppet. Han går också hårt åt partipolitiseringen och kyrkans osjälvständighet mot staten som bl.a. gett kyrkan en ny äktenskapssyn som inte är hennes egen.

Här följer hela artikeln. (more…)

Släpp och slipp ledbandet!

Av Jan-Anders Ekelund den 5 November 2011 om: Äktenskapet, Organisation, Partipolitisering, Svenska kyrkans identitet

Kyrkans tidnings tidigare chefredaktör Ingvar Laxvik har samma inställning som Frimodig kyrka. Svenska kyrkan bör verka för civiläktenskap.

Följande skriver han i Kyrkans tidning:

Konstigt om vigseln i kyrkomötet

Kyrkomötets hantering av vigselfrågan är besynnerlig, principiellt konstig och teologiskt mycket tveksam.

Det ser ut som om man glömt att vigselbehörigheten inte längre är knuten till prästvigningen. Numer måste kammarkollegiet förordna vigselförrättare om vigseln skall få juridisk verkan. Vill kyrka n verkligen tvinga sina präster att bli statstjänstemän?
Vilka är de bärande motiveringarna för sådana tvångsåtgärder? Principiellt, teologiskt, mänskligt?
Och hur är det med logiken? Svenska kyrkan har skilts från staten. Varför ska den då i just det här avseendet odla en fortsatt statskyrklighet?
Jag satt i kyrkomötets organisationsutskott när skilsmässan organiserades. Jag minns inte att vigselfrågan någonsin aktualiserades. Det blev som det blev på grund av ett förbiseende, det är min minnesbild. Om någon som var med i utskottet då kan visa att jag har fel så gör det.
Om jag har rätt ska då kyrkan fortsatt leva med det förbiseendet?
Kyrkan kan i egen rätt och kraft viga människor vid varandra ”inför Gud och denna församling” om vi får en civilrättslig ordning. Då kan man också kräva att alla präster ställer upp. Men att i dagsläget fordra av prästerna att de skall fungera som statstjänstemän och tåla åthutningar av kammarkollegiet för administrativa försumligheter (det skedde häromåret) är klent motiverat.
Kyrkan bör istället verka för att vi får civiläktenskap i Sverige. Staten bör omvandla hindersprövningen till en registrering av äktenskap och låta kontrahenterna välja kyrklig vigsel eller annan högtidlighet – om de vill. Varför ska staten bekymra sig om ceremonierna?
Släpp och slipp ledbandet!
Ingvar Laxvik

Mer om äktenskapet

Av Jan-Anders Ekelund den 3 November 2011 om: Äktenskapet, Frimodig Kyrka, Svenska kyrkans identitet, Svenska kyrkans lära

Frimodig kyrka har sammanfattat sina viktigaste “kyrkopoltiska uppfattningar” i en liten blå folder.

Det står följande om äktenskapet:

Frimodig kyrka vill att äktenskapet återigen utformas efter Jesus tydliga vägledning i Bibeln. Äktenskapet är en förening mellan en man och en kvinna. Svenska kyrkan bör lämna ifrån sig vigselrätten. Kyrkan skall stå för välsignelse, glädje, högtid och
kyrkbröllop medan samhället skall stå för myndighetsutövning. Vi tar avstånd ifrån
alla former av hat och förakt utifrån sexualitet och vill att Svenska kyrkan frimodigt
skall välkomna människor in i kyrkans liv och själavård, oavsett sexuell läggning.

Flera präster, en del av dem aktiva i Frimodig kyrka, har utifrån Svenska kyrkans förändrade äktenskapssyn också som enskilda präster lämnat ifrån sig sin vigselrätt. Kring dettta kan man ha olika uppfattningar. Det stora flertalet av präster som är aktiva i Frimodig kyrka har än så länge inte dragit denna slutsats. De vill invänta att Svenska kyrkan lämnar ifrån sig vigselrätten.

Tord Nordblom, ordförande i Frimodig kyrka i Göteborgs stift argumenterar för sin syn att lämna ifrån sig vigselrätten i tidningen Dagen. Läs Tords argumentering här. Håkan Sunnliden argumenterar på liknande sätt på sin blogg.

Tord börjar sin artikel i Dagen med följande:

I boken “Vägvisare” påpekar Magnus Malm i inledningen det maktfullkomliga ledarskapets svagheter. Också i kyrkan, skriver han, finns det klassiska mönstret för åsiktsförtryck. Orden är frommare, men mekanismerna känns igen från auktoritära regimer, där valet står mellan anpassning eller bestraffning.

Allt blir fel i äktenskapsfrågan

Av Jan-Anders Ekelund den 30 October 2011 om: Äktenskapet, Frimodig Kyrka, Kyrkohandboken, Svenska kyrkans lära

Domprosten i Stockholm, Åke Bonnier, är flitig bloggare. På sin blogg kommenterar han nu äktenskapsfrågan i Svenska kyrkan.
Kyrkomötet 2009 ändrade Svenska kyrkans syn på vad ett äktenskap är. Kyrkan har alltid lärt att äktenskapet är mellan en man och en kvinna enligt Jesus egen undervisning.

Innan beslutet togs lovade majoriteten, inklusive ärkebiskopen, att både den gamla och den nya synen skulle få leva sida vid sida. Vi var många som tvivlade på detta men man vill ju tro att kristna bröder och systrar talar sanning och att de ledande kyrkliga företrädarna solidariskt ställer upp på de löften som gavs i Kyrkomötet. Ifrån det kyrkliga etablissemangets sida har det framförts att detta är en ordningsfråga och ingen bekännelsefråga.

För min egen del har jag hela tiden hävdat att svårigheter kommer att uppstå när den nya äktenskapssynen förs in i handboken. I samma ögonblick riskerar det att bli en bekännelsefråga som prästkandidaterna inte får avvisa. När man har framfört detta, har majoriteten genast avvisat det genom att jämföra med vigsel av frånskilda. Den senare frågan har inte fått karaktären av att vara en bekännelsefråga. Men denna jämförelse haltar högst betänkligt eftersom handboken inte har behövts ändras. Det har fortfarande varit samma äktenskap mellan en man och en kvinna.

Redan efter två år har löftena som gavs på Kyrkomötet 2009 devalverats för domprost Bonnier. Så här skriver Bonnier:

Däremot kommer det att vara svårt att bli präst i Svenska kyrkan och inte kunna viga samkönade par. Idag är vigselordningen för särkönade par en del av Svenska kyrkans handbok. Handboken är i sin tur ett av flera uttryck för Svenska kyrkans tro och lära, d v s för bekännelsen. Om några år kommer vi med största sannolikhet att i handboken ha en vigselordning som gäller samtliga par som ska vigas i Svenska kyrkan, alltså inte som nu med en ordning för särkönade par och en sorts försöksordning (utanför den ordinarie handboken) för samkönade par. Om den senare blir en del av handboken, och handbokens status kvarstår, innebär det att präster måste kunna förrätta den typen av vigslar som handboken möjliggör, alltså både vigslar för samkönade och särkönade par.
Att helt avsäga sig rätten att viga är att säga att ”det finns ordningar i vår kyrkohandbok som jag inte kan ställa upp på”. ”Därmed finns det (med kyrkohandbokens status som en del av bekännelseskrifterna) en del av Svenska kyrkans bekännelse som jag inte delar”. Den typen av ställningstagande kan inte vara förenligt vare sig med Svenska kyrkans ordning eller Svenska kyrkans lära.

Hans argumentering är på sätt och vis högst rimlig. Mina farhågor har tyvärr besannats. Det blir svårt i längden att göra gällande att den nya äktenskapssynen enbart är en ordningsfråga. Men hur gör vi nu? Vilka löften i och från kyrkan är värda att lita på? Borde man inte kunna ställa minst lika höga krav på kyrkans företrädare som man gör på andra? Är inte löften till för att hållas? Detta är knepigt värre men det allra värsta är kanske att vi visste att det kom att bli så här. När man så uppenbart bryter mot Jesu egen undervisning så blir allt fel. Domprost Bonniers lösning finns ju alltid, präst- och diakonvig inte dem som vill stå upp för det Kyrkan i alla tider lärt, trott och bekänt. Ärkebiskopen har mycket att fundera över för att kunna infria sina löften. För Svenska kyrkans överlevnad måste han infria löftena. Men det är ju inte han som bestämmer i framtiden……

oäkta glädje

Av Anna Sophia Bonde den 10 September 2011 om: Äktenskapet

Under den träffsäkra rubriken Oäkta glädje skriver Aftonbladets krönikör Natalia Kazmierska (8/9) om sina tankar kring den nyutkomna skilsmässoboken Happy happy (red Maria Sveland och Katarina Wennstam). Hon citerar förordet där redaktörerna uttrycker följande målsättning med sitt oeuvre:  “Vi hoppas att alla ni som ännu inte skilt er ska bli inspirerade”. Hon berörs av några bidrag i antologin men iakttar hos andra ihåliga, tonårsmässiga argument; Katarina Wennstam påstår t ex följande “den finaste gåvan du kan ge dina barn är att visa dem att du förverkligar dig själv. Kazmierska avslutar ” låt oss vara uppriktiga här. En skilsmässa är att bryta ett löfte. Det är vad det handlar om. Oavsett om man har utbytt diamantprydda tåringar på ett barfotabröllop eller signerat papper på ett byråkratkontor i Västerås.”

Läser igenom vigselordningen i den nuvarande Kyrkohandboken och njuter av den klara tankegången, de anspråksfulla formuleringarna: äktenskapet är en Guds gåva instiftat till samhällets bestånd……..Det är äktenskapets mening att ge vidare den kärlek som är av Gud. Alltså: gåvan och uppgiften är större än makarnas kärlek till varandra och till barnen. De kan, som man och hustru, förmedla Guds kärlek i världen. Och jag undrar: varför är vi alltid så rädda för det anspråksfulla och vill tona ner det? Noblesse oblige!

preventivmedel

Av Anna Sophia Bonde den 15 February 2011 om: Äktenskapet

Svenska kyrkans hemsida rapporteras inför Alla hjärtans dag att många församlingar i landet nu erbjuder  s k PREP-kurser, vilket ska utläsas “praktiska redskap för ett engagerat parförhållande”, i studieförbundet Sensus regi. Metoden bygger tydligen på Harvardforskning, vilket låter betryggande. Enligt en familjerådgivare handlar det inte om terapi utan om “en förebyggande, parstärkande kurs”.  Det är välkommet i en tid då skilsmässor och splittrade familjer alltmer framställs som något oundvikligt, så riskerar det liksom  att bli i den moderna världen när var och en ska förverkliga sig själv. Lev som du vill, så länge du inte skadar någon annan, hör man ofta som något slags rekommenderad livsprincip. Men så fort vi människor lever med varandra så riskerar vi att just – skada varandra. Den enes frihet krockar ständigt med den andres frihet. Därför behövs det nog en hel del preventivt arbete, om orden om “i lust och nöd tills döden skiljer oss åt” ska ha något med verkligheten att göra.

Det är överhuvudtaget en stor uppgift för kyrkan, att berätta om själavården, att den är gratis, under tystnadsplikt ochatt  den är tänkt att användas inte bara vid kriser och katastrofer utan också, ja, kanske framför allt, i förebyggande syfte. För egentligen borde det ju vara lika angeläget att ta hand om sin själ som att ägna sig åt motion, tandborstning och bokläsande. Minst.