Allt blir fel i äktenskapsfrågan

Av Jan-Anders Ekelund 30 October 2011 om: Äktenskapet, Frimodig Kyrka, Kyrkohandboken, Svenska kyrkans lära

Domprosten i Stockholm, Åke Bonnier, är flitig bloggare. På sin blogg kommenterar han nu äktenskapsfrågan i Svenska kyrkan.
Kyrkomötet 2009 ändrade Svenska kyrkans syn på vad ett äktenskap är. Kyrkan har alltid lärt att äktenskapet är mellan en man och en kvinna enligt Jesus egen undervisning.

Innan beslutet togs lovade majoriteten, inklusive ärkebiskopen, att både den gamla och den nya synen skulle få leva sida vid sida. Vi var många som tvivlade på detta men man vill ju tro att kristna bröder och systrar talar sanning och att de ledande kyrkliga företrädarna solidariskt ställer upp på de löften som gavs i Kyrkomötet. Ifrån det kyrkliga etablissemangets sida har det framförts att detta är en ordningsfråga och ingen bekännelsefråga.

För min egen del har jag hela tiden hävdat att svårigheter kommer att uppstå när den nya äktenskapssynen förs in i handboken. I samma ögonblick riskerar det att bli en bekännelsefråga som prästkandidaterna inte får avvisa. När man har framfört detta, har majoriteten genast avvisat det genom att jämföra med vigsel av frånskilda. Den senare frågan har inte fått karaktären av att vara en bekännelsefråga. Men denna jämförelse haltar högst betänkligt eftersom handboken inte har behövts ändras. Det har fortfarande varit samma äktenskap mellan en man och en kvinna.

Redan efter två år har löftena som gavs på Kyrkomötet 2009 devalverats för domprost Bonnier. Så här skriver Bonnier:

Däremot kommer det att vara svårt att bli präst i Svenska kyrkan och inte kunna viga samkönade par. Idag är vigselordningen för särkönade par en del av Svenska kyrkans handbok. Handboken är i sin tur ett av flera uttryck för Svenska kyrkans tro och lära, d v s för bekännelsen. Om några år kommer vi med största sannolikhet att i handboken ha en vigselordning som gäller samtliga par som ska vigas i Svenska kyrkan, alltså inte som nu med en ordning för särkönade par och en sorts försöksordning (utanför den ordinarie handboken) för samkönade par. Om den senare blir en del av handboken, och handbokens status kvarstår, innebär det att präster måste kunna förrätta den typen av vigslar som handboken möjliggör, alltså både vigslar för samkönade och särkönade par.
Att helt avsäga sig rätten att viga är att säga att ”det finns ordningar i vår kyrkohandbok som jag inte kan ställa upp på”. ”Därmed finns det (med kyrkohandbokens status som en del av bekännelseskrifterna) en del av Svenska kyrkans bekännelse som jag inte delar”. Den typen av ställningstagande kan inte vara förenligt vare sig med Svenska kyrkans ordning eller Svenska kyrkans lära.

Hans argumentering är på sätt och vis högst rimlig. Mina farhågor har tyvärr besannats. Det blir svårt i längden att göra gällande att den nya äktenskapssynen enbart är en ordningsfråga. Men hur gör vi nu? Vilka löften i och från kyrkan är värda att lita på? Borde man inte kunna ställa minst lika höga krav på kyrkans företrädare som man gör på andra? Är inte löften till för att hållas? Detta är knepigt värre men det allra värsta är kanske att vi visste att det kom att bli så här. När man så uppenbart bryter mot Jesu egen undervisning så blir allt fel. Domprost Bonniers lösning finns ju alltid, präst- och diakonvig inte dem som vill stå upp för det Kyrkan i alla tider lärt, trott och bekänt. Ärkebiskopen har mycket att fundera över för att kunna infria sina löften. För Svenska kyrkans överlevnad måste han infria löftena. Men det är ju inte han som bestämmer i framtiden……