Kyrkan i rövarhänder enligt biskopen?

Av Jan-Anders Ekelund 18 December 2011 om: Äktenskapet, Levande församlingar, Organisation, Partipolitisering, Struktur

Biskop em Björn Fjärstedt är inte nådig i sin kritik av Svenska kyrkan i en debattartikel i Dagen. När man läser artikeln har man svårt att tro att biskop Björn lämnade sitt episkopat genom pension för enbart åtta år sedan.
Biskopen sågar med all rätt strukturutredningens nedmontering av församlingsbegreppet. Han går också hårt åt partipolitiseringen och kyrkans osjälvständighet mot staten som bl.a. gett kyrkan en ny äktenskapssyn som inte är hennes egen.

Här följer hela artikeln.

När kyrkan inte blir som tänkt
När den nya kyrkoordningen tillkom skapades inga spärrar mot risken att falla i rövarhänder. Det skriver Biörn Fjärstedt. Ett av hoten gäller regelverket för vad en församling är.

Kolumnisten “Charlemagne” i den engelskutgivna “The Economist” skrev nyligen om krisen för euron: “Europeiska tjänstemän erkänner nu att det var bort i tok att skapa euron utan att förbereda för tänkbara missöden. Och det vore bäst, nu när euron hotas, att planera vad som ska göras om den faller. Men ansvariga säger att de varnat så många gånger att de inte orkar tänka på saken mer”.

Många stora projekt lever på önsketänkanden. Men “Murphy’s law”, som realister noggrant begrundar, säger att “if things can go wrong they certainly will do so”. Om saker och ting kan gå fel, kommer de att göra det. Svenska kyrkan och flera frikyrkor arbetar med omstruktureringar. Före jul ska Svenska kyrkans församlingar och stiftstyrelser ta ställning till förslagen i en strukturutredning. Kostymen måste anpassas till verkligheten och verkligheten är att den stolta och länge välmående folkkyrkan nu magrar rejält. De olika frikyrkornas planer på samgående har som bakgrund en likartad nedgångstrend. Svensk kristenhet i dess etablerade former är i kris. Tron lever nog, fast på annat sätt.

När Svenska kyrkan skulle åtskiljas från staten, var förhoppningarna stora om ny kraft och tydlig självständighet. En kyrkoordning skapades efter ungefär samma mönster som euron: med lite god vilja ska det nog gå bra. Några spärrar mot risken att falla i rövarhänder togs inte med. Nu sitter kyrkan med en äktenskapsuppfattning, som inte är hennes egen. Eftersom Svenska kyrkan, åtskillnaden från staten till trots, är reglerad i lag, får frikyrkorna hänga med av bara farten. I flera fall är vigselrätten och statsbidragen det sammanhållande kittet.

Nu i adventstider förnedras Svenska kyrkan om och om igen av Skolverket och andra aktörer, som sätter upp regler för vad som får förekomma och sägas i ett kyrkorum vid avslutningar och samlingar. Samma politiska partier sitter i majoritet i riksdagen och kommunledningar som i kyrkomöte, kyrkostyrelse och stiftsfullmäktige. De senare jamsar med, även när de egentligen vill något annat. Det kan förefalla att ta i, men nog är parallellen till 1900-talets totalitära statssystems sakta strypning tydlig. Medvetna påtryckargrupper tar sig stort utrymme.

Strukturutredningen i Svenska kyrkan håller fast vid en princip att det partipolitiska systemet ska ha makten, när det bestäms om pengarna. “If things can go wrong ?” Berör det frikyrkorna? Erfarenheten visar att de lever med Svenska kyrkans ordningar som ett paraply. Av det som framgått förefaller också de nya frikyrkobildningarna bygga på goda förhoppningar utan genomtänkta spärrar mot möjliga urspårningar.

Det tydligaste hotet gäller regelverket för vad en församling är. Församlingen vidgas till en storhet, som inte i någon rimlig mening kan just församlas, bara administreras. Om det är något frikyrkorna kunde bidra med, är det vad en församling i biblisk och traditionell kristen mening kunde sägas vara. Alla förstår att kyrkornas kris inte är mönstret för administration utan hur evangeliet ska kunna behålla sitt fäste i svensk kultur och folkmedvetenhet. Där finns gemensam sak att göra för alla goda krafter: att hålla fast vid den kristna föreställningen att församlingen är de som kan församlas, komma samman, det bibliska “epi to auto”, för att på Herrens dag höra evangeliet läsas och utläggas och att fira evkaristin, brödets och vinets måltid.

Biörn Fjärstedt, biskop emeritus