Kyrkans tidning nr 47

Av Jan-Anders Ekelund 24 November 2011 om: .kr Kristdemokrater i Sv Kyrkan, Centern, Fisk (Folkpartister i Kyrkan), Gudstjänst, Ideellt arbete, Jesus, Moderaterna, Organisation, Partipolitisering, POSK, Socialdemokraterna, Struktur, Svenska kyrkans lära

I dagens nummer av Kyrkans tidning finns en ”tvärkyrkopolitisk” debattartikel om strukturutredningen ifrån Solna församling. Författarna sågar utredningen jäms fotknölarna. Det intressanta är att den är skriven av representanter för alla de partier och nomineringsgrupper som enhälligt lagt fram utredningen (m, s, kd, c, fisk och posk). Artikeln heter ”Centralisering genom tvång”. Huvudpoängen enligt författarna är att utredningen riskerar att tömma församlingsbegreppet på innehåll och reducera den lokala demokratin och det lokala ansvarstagandet på ett oacceptabelt sätt. Jag tror att de har rätt. Genom att ta bort kyrkoordningens krav på att en församling måste fira gudstjänst varje söndag – kyrklig helgdag, så är risken uppenbar att vi avskärmar oss ifrån vad Kyrkan menar vara en församling. Genom att flytta upp besluten ifrån församlingarna till pastoraten så riskerar vi också att det ideella arbetet och engagemanget tynar bort.

Är det inte så att hela utredningen är en enda stor spretig kompromiss? Alla har fått i genom sina kardinalfrågor. Moderaterna tror sig ha fått försäkringar om att utredningens förslag kan trygga ekonomin. Sossarna vet att de kan behålla sitt inflytande över kyrkan, trots att allt färre vill engagera sig, genom att makten koncentreras till allt färre människor i de stora pastoraten. Maktkoncentrationen innebär naturligtvis också att “kyrkopolitiskt” ej korrekta åsikter kan kväsas effektivt. Centern får på pappret behålla församlingsnamnen och deras kamp för att tunna ut församlingsbegreppet har gett resultat. Folkpartisterna tror sig ha kommit en bit på vägen i deras mycket lovvärda arbete för fri församlingstillhörighet, genom att man inte behöver bo i församlingen, för att kunna väljas in i församlingsrådet. Vad kd och posk fått ut av utredningen det vet jag inte riktigt. Men jag känner till ett flertal mycket bekymrade gräsrötter ifrån dessa grupper.

Vad kan man mer läsa i dagens nummer i Kyrkans tidning? Jo, Anna Sophia Bonde gör debut som extern skribent. I detta nummer har hon till uppgift att kommentera dagens ledare som handlar om prästen Ulla Karlsson. Ni vet hon som så tragiskt förnekat hela försoningsläran i den kristna tron. Ulla Karlsson har gjort det enda riktiga och lämnat sin tjänst. KT:s ledare tycker dock att Svenska kyrkans forskningsenhet skulle ha stått upp bättre för Karlsson.
Anna Sophias kommentar är väl värd att läsa. Ni finner den här under rubriken ”Biskoparna borde sitta i krismöte” efter ledaren.

Anna Sophias bidrag kan också läsas här.

…Å ANDRA SIDAN

Biskoparna borde sitta i krismöte

Fallet Ulla Karlsson har många intressanta dimensioner – om man bortser från det tragiska i att en enskild präst låter påskina att hon vill diskutera principiella teologiska ställningstaganden i media, när hon egentligen hade behövt gå med sina tvivel till en god själavårdare.

Forskningsenheten i all ära men de som verkligen borde sitta i krismöte är ju biskoparna. Är inte Ulla Karlsson en möjlig effekt av de senaste decenniernas mjukisteologi som alltid menar att det är finare att kunna ställa frågor än att komma med svar? Och där allt ska välkomnas, även rena dumheter (som till exempel Lena Einhorns teori att Jesus och Paulus var en och samma person), för sådant sägs bidra till en demokratisering av samtalet, vilket verkar vara det bästa betyg som liberalteologin kan dela ut, alla kategorier.

Medan man i de flesta stift agerar bullterrier så fort det kommer en prästkandidat som verkar lite konservativ så är det betydligt mer laissez-faire för de liberala. Det mesta går an. Tvivel verkar alltid hälsosammare än tvärsäkerhet; det sägs vara ett tecken på mognad.
Men nu börjar vi skörda frukterna av den sortens önsketänkande. Och det innebär att det finns alldeles för många präster som använder predikstolen för att diskutera just sina egna tvivel – snarare än förmedla sin glädje över evangeliet och över det som Jesus gjort i deras liv. När vi inte håller oss till vår affärsidé (för den som undrar: förkunna evangelium) förlorar vi omedelbart i relevans. Tarotkort, spa-behandlingar och yoga verkar då minst lika meningsfullt som att sitta i kyrkbänken och lyssna till ännu en präst som förkunnar sin förlorade tro.

Anna Sophia Bonde