Bloggposter på ämnet Kulturdebatt:

Fobistämplarna är problematiska (Dagen 25 februari)

Av Jan Erik Amilén den 26 February 2015 om: Äktenskapet, Bibeln, Dagens Frimodiga, Ekumenik, Folkkyrka, Ideellt arbete, Kulturdebatt, Svenska kyrkans lära

Orden islamofobi och homofobi används för att stigmatisera dem som tycker annorlunda. Det skriver prästen Tord Nordblom.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke har meddelat att hon vill se ”krafttag mot islamofobin”, i svallvågorna efter händelserna i Paris. Men hon har fått svar på tal från flera håll. ”Termen islamofobi omöjliggör alla vettiga samtal” skrev till exempel journalisten Lars Åberg. Han tycker det är viktigt att göra skillnad på en obefogad rädsla för religionen, och en välgrundad oro över islamismens praktik. Det måste vara möjligt att diskutera islam som livsåskådning och samhälls­fenomen, utan att för den skull ta avstånd från människor som är muslimer.

Den distinktionen är säkert viktig för en sansad debatt. I det sammanhanget kan man ju också fundera över det minst lika slarvigt använda begreppet ”homofobi”. Kan man i debatten klistra etiketten ”homofob” på någon, tycks alla sansade samtal om äktenskapssyn och sexualitet överflödiga.

I Göteborgs stift finns en tidskrift med titeln Korsväg. Nummer 3:2014 var i sin helhet ett temanummer, avsett att bana väg för den nya äktenskapssyn som ser enkönade relationer som lika naturliga som de mellan man och kvinna.

Utgångspunkten för argumentationen är ofta, förrädiskt nog, synen på alla människors lika värde. Så också i detta temanummer. Som om våra olika uppfattningar skulle vara en människovärdesfråga. Möjligen, om man accepterar hatbrott eller nedvärderande behandling. Och tyvärr förekommer det. Men vi alla som tar avstånd från varje form av våld, diskriminering eller trakasserier, oavsett om människors olikheter handlar om ras, religion, sexualitet eller något annat, vi borde självklart slippa stämpeln ”homofob”. Men kanske används den för att slippa samtalet?

Hos mig själv finns ingen överdriven eller irrationell rädsla i relationerna, varken till mörkhyade, muslimer eller homosexuella, inte heller till trånga hissar eller när jag korsar öppna torg. Fobisk är jag förmodligen inte. KBT är inte aktuellt med avseende på äktenskapssyn och HBT. Alla människor är skapade av Gud och därför oändligt värdefulla. Olikheterna mellan oss påverkar inte vårt människovärde.

Lika värdefulla har vi ändå ett ansvar att fundera över och diskutera vad som kan vara etiskt motiverat och moraliskt försvarbart utifrån en bibliskt förankrad kristen livssyn. Livsstil och handlingsmönster måste kunna övervägas utan att olikhet i uppfattning skall behöva klassas som en fråga om människosyn, och utan att det ena synsättet ska påstås vara bottnat i en rädsla för det okända.

Ändå är det precis det som sker i nr 3 av Korsväg. Och biskopen, Per Eckerdal, sanktionerar det när han skriver ledaren. Rätt skall vara rätt. Han använder inte ordet fobi, men skriver: ”Det är också viktigt att vi är medvetna om det psykologiska faktum, att minoriteter ofta upplevs hotande av majoriteten. Vi känner rädsla för det annorlunda, och föreställningar odlas om det annorlunda som en ’smitta’. Att sexuell läggning skulle smitta är lika orimligt som tanken att vänsterhänthet skulle göra det” (sid 5) Sic!

Tidigare i artikeln har biskopen skrivit om vägval i kristenheten som tyvärr blivit fel, och nämner att många präster tidigare tagit avstånd från fackföreningsrörelsen, andra hyllade på sin tid Hitler som kristendomens försvarare och han nämner också boerkyrkans försvar av apartheidsystemet i Sydafrika. När han sedan lämnar de historiska misstagen och tar ett nutida, används synen på homosexuell samlevnad som ett jämförbart exempel. Vi som har en annan uppfattning om äktenskapet än den som biskopen företräder, har alltså misstagit oss, på samma sätt som man gjorde när man hyllade Hitler eller försvarade apartheidsystemet. Och detta för att vi är rädda för det okända. Argumentationen ligger på den nivån.

Och nu kan vi ana att det inte är långt kvar, innan fasthållandet vid den gamla äktenskapssynen blir skäl nog att neka prästvigning och anställning (i vissa stift och i många pastorat är vi redan där, trots att både kyrkomöte och kyrkostyrelse uttryckligen sagt motsatsen).

Unga präster undrar i dag om det finns någon framtid för dem i Svenska kyrkan, samtidigt som en växande grupp kyrkoarbetare ser sig om efter alternativa försörjningar. En på bibelordet grundad uppfattning, den övertygelse om äktenskapet som varit och ännu är de stora kyrkornas, bemöts som ”en stark upplevelse av rädsla, oftast utan saklig grund” (definition av fobi). På så sätt stigmatiseras den som har modet att hålla fast vid en biblisk syn på äktenskap och sexualitet.

Lika angeläget som det är skilja rädsla för muslimer från en berättigad oro för islamismens uttryck, lika angeläget är det att inte förminska en välgrundad äktenskapssyn till en allmän rädsla för det okända.

Sanning och sken, Motion 2014:029

Av Jan Erik Amilén den 23 November 2014 om: Ärkebiskopen, Kulturdebatt, Kyrkomötet, Ledarskap

En av sommarens Almedalsnyheter var priset “Hetast i Almedalen” där PR-byrån Westanders anklagades för att ha innehaft dubbla roller. Priset tilldelades Ärkebiskop Antje Jackelén.

Priset har väckt principiella diskussioner. Dag Sandahl, Frimodig kyrka, skriver ett förslag i sin motion:

Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att undersöka hur Svenska kyrkans verksamhet för framtiden kan säkras mot PR-kupper som föröder kyrkans trovärdighet.

I motionen hänvisas till det som “avslöjats” på bloggen Kyrkliga ting.

Bloggen Kyrkliga Ting kunde avslöja hur PR-firman Westander, som utsett ärkebiskop Antje Jackelén till Almedalens ”hetaste”, följt sin egen PR-handbok att utdela ett pris och därmed skaffat medias uppmärksamhet på enklast tänkbara sätt. Det avslöjades också att denna PR-byrå hade Svenska kyrkan som kund.

Läs den aktuella bloggposten på Kyrkliga ting genom att klicka på länken!

Kyrkolivsutskottets långa betänkande reder ut frågorna kring priset “Hetast i Almedalen”, men ger därefter motionären rätt i att PR-kupper (av olika slag) kan få oönskade effekter. Några exempel ges i sammanfattningen:

Motionären vill i motionen uppdra till kyrkostyrelsen att undersöka hur Svenska kyrkans verksamhet i framtiden kan säkras mot PR-kupper som föröder kyrkans trovärdighet. Utskottet anser att frågan är komplex och med tanke på Svenska kyrkans organisation och nivåer är frågan om Svenska kyrkans trovärdighet en angelägenhet för alla nivåer inom kyrkan. I Svenska kyrkans kommunikationsstrategi som fastställdes av kyrkostyrelsen 2011 slås bland annat fast att Svenska kyrkan ska ha hög tillgänglighet och bemöta människor på ett sätt som gör att alla känner sig sedda, representerade och upplever kyrkan som relevant och trovärdig.
Svenska kyrkan kan aldrig helt skydda sig från negativ publicitet eller utspel som kan skada Svenska kyrkans trovärdighet. Några exempel från senare år är: Aftonbladets utträdesblanketter kring 1 november, företaget som betalade sig till förstaplatsen på Google med erbjudande om sina tjänster när man googlar på utträde ur Svenska kyrkan, personen som öppnade twitterkonto i ärkebiskopens namn, etc. Det finns ett behov av att så långt möjligt vara uppmärksam och ha en god beredskap.
Då Svenska kyrkan har ett väl utvecklat press- och kommunikationsarbete och ett nära samarbete mellan stiften och den nationella nivån anser utskottet att Svenska kyrkan är tillräckligt rustad för att hantera denna typ av ärenden. Något ytterligare initiativ behövs inte. Utskottet föreslår därför kyrkomötet att avslå motionen.

Är Frimodig kyrka en del av den kristna högern?

Av Gabriel Fjellander den 10 September 2013 om: Äktenskapet, Ämbetsfrågan, Jesus, Kulturdebatt, Nomineringsgrupper i Kyrkan, Partipolitisering

Är Frimodig kyrka en del av den kristna högern? Frågan dyker upp då och då på sociala medier och jag hoppas kunna reda ut den lite i det här blogginlägget.

Så sent som idag menade twitter-aliaset @jessicaschedvin att så var fallet och skrev att vi i Frimodig kyrka ”indirekt stödjer deras [den kristna högerns] åsikter” och skrev: ”Men berätta då vad du tycker: Är ni konservativa? Vad tycker ni om homosexuellas rättigheter? Abort? Kyrkans roll?”

Jag lånar in Wikipedias definition på vad Kristen höger är för något:

Den kristna högern är en beteckning på den kristet värdekonservativa politiska strömning som förekommer i USA, som ofta har allmänkonservativa inslag utan kristen grund, exempelvis av patriotism. Begreppet används ofta i förolämpande eller kritisk mening, och har i överförd bemärkelse – och i nedsättande syfte – också kommit att användas om europeiska kristdemokratiska partier.

Jag uppfattar, liksom Wikipedia-artikeln, att epitetet Kristen höger är ett nedsättande epitet, en kategori som man försöker placera in meningsmotståndare i. Den kännetecknas av både värdekonservatism och en politisk konservatism i hur staten ska styras och organiseras. I värdekonservatismen ingår ofta ett motstånd mot homosexuell familjebildning och aborter; i den politiska konservatismen ingår ofta en kritik mot välfärdsstaten, en önskan om att staten ska vara så liten som möjligt. Jag uppfattar att Kristen höger (i alla fall i USA) också ofta förknippas med en skepsis mot klimatförändringar och att få företrädare för den kristna högern menar att klassamhället bör bekämpas eller att könsmaktsordningen existerar.

Om man då gör en jämförelse mellan Frimodig kyrka och denna beskrivning av den kristna högern så uppstår vissa likheter, men som jag ser det flest skillnader. Vi i Frimodig kyrka är inom vissa frågor teologiskt konservativa, och det är något annat än att vara allmänkonservativ eller värdekonservativ. Vi delar vissa åsikter med värdekonservatismen, t.ex. frågan om homosexuella äktenskap där vi menar att det kristna äktenskapet är till för heterosexuella par, enligt Jesus undervisning. Dock har vi ingen åsikt om det juridiska äktenskapet, eller om huruvida homosexuella par, eller för den delen polyamorösa, ska särbehandlas i äktenskapsbalken i Sveriges lag, vi har bara åsikter om det kyrkliga äktenskapet och de är olika saker.

Vidare har Frimodig kyrka ingen åsikt om välfärdsstaten och vi är inte s.k. klimatskeptiker, såhär står det i vår valplattform:

I Svenska kyrkans uppdrag ingår att visa på den kristna förvaltarskapstanken gentemot skapelsen. Därför vill Frimodig kyrka att Svenska kyrkans arbete – lokalt, nationellt och internationellt – ska präglas av hänsyn till klimat och hållbar utveckling.

Vi har ingen samlad hållning om aborter och vi är inte patrioter. Flera av våra ledande företrädare har aktivt deltagit i aktioner för att gömma flyktingar och blockera flyktingdeportationer, sådana aktioner förknippas inte vanligen med Kristen höger. Vi förnekar inte vare sig klasskillnader eller könsmaktsordningen, det menar vi är allmänpolitiska frågor som våra medlemmar och sympatisörer får dra egna slutsatser om och rösta därefter i de allmänna valen.

Det starkaste argumentet mot att vi skulle vara en del av den Kristna högern är att vi inte är en allmänpolitisk rörelse, som den kristna högern är. Frimodig kyrka håller sig enbart inom kyrkopolitiken och går, till skillnad från Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, inte över linjen mellan det kyrkopolitiska och det allmänpolitiska. Det tycker vi är viktigt. I Frimodig kyrka samlas medlemmar från alla riksdagspartier, den partipolitiska tillhörigheten är oviktigt för oss. Vi har en kyrkopolitisk valplattform som alla våra kandidater ställer upp på, det är det viktiga.

Det är sant att det i Frimodig kyrka finns de som omfattar alla de åsikter som redovisas ovan, men det är lika sant att det finns många som har rakt motsatt hållning. Att försöka placera in oss på en allmänpolitisk skala, och kalla oss t.ex. Kristen höger, låter sig inte göras.

Är du av en annan åsikt? Håller du inte med om min definition av Kristen höger eller tycker du jag angriper frågan från fel håll? Kommentera gärna!

Evangelium för Sverige

Av Anna Sophia Bonde den 5 October 2012 om: EFS, Kulturdebatt

Ibland får man syn på samma tanke på flera ställen och undrar då om det är den Helige Ande som försöker säga en något. Dels fick jag långt om länge nys om en läsvärd vision för Sverige som EFS missionsföreståndare Stefan Holmström publicerade mot slutet av sommaren i tidningen Dagen, alltså: EFS=Evangelium För Sverige. Där går han också självkritiskt tillrätta med sitt eget sammanhang:

EFS är i vissa avseenden vitalt: vi har en befriande betoning på att en kristens glädje springer ur det faktum att Gud gjort färdigt precis allt för oss genom Jesus, både i troslivets början, mitt och avslut. Vi får vila i dopets och nattvardens synliggjorda, utifrån kommande, evangelium. Det finns en längtan efter djupare liv och mer konsekvent lärjungaskap. Det finns entreprenörer. Vi har blivande präster med evangeliet i hjärtat och Gud i hågen.

Men vi är också gamla, trötta, fega, tvivlande och få. EFS glesnar på landsbygden. Vi anar att fler i Svenska kyrkan ser EFS som viktigt – men tar de initiativ så att EFS-rörelsen stärks? Vi bör för övrigt hitta någon form av stödmedlemskap för vår kallelse. Kommer EFS-föreningar i nära samarbete med kyrkoförsamlingar att föryngras och förstärkas så att det finns en bärkraftig EFS-part? Kommer den unga generationen, som ger oss mycket hopp, att vilja – och få – ta över EFS?

Artikeln är tänkvärd inte bara för efs:are utan för alla som längtar efter väckelse och liv.

Dessutom ser jag att det i dagarna startats en ny nätbaserad kulturtidskrift, som kort och gott heter Evangelium. Frånvaron av falsk blygsamhet verkar lovande! Initiativtagare är Sofia Lilly Jönsson, flitig bloggare och skribent i bl a Svenska Dagbladet. Även en av SvD:s litteraturrecensenter, Josefin Holmström, medverkar, samt Göran Greider (som bidrar med en nyskriven dikt) Ola Sigurdson och prästen Judith Fagrell. Frimodig kyrkas inspiratör Gabriel Fjellander är tidningens webbutvecklare. Särskilt nyfiken blir jag på ekonomijournalisten Carolina Johanssons intervju med ordföranden för strukturutredningen, Lars Johnsson och väntar nu ivrigt på inloggningsuppgifter så att jag kan fortsätta läsningen.

Hammar om tro och kultur

Av Anna Sophia Bonde den 14 August 2012 om: Kulturdebatt

Per Svensson samtalar i Sydsvenska Dagbladet (12/8) med K G Hammar och är märkbart förtjust. Den alltid så välformulerade journalisten går igång på Hammars distinktion mellan magi och metafor och verkar fullständigt svälja dennes så ofta upprepade mening att tro inte handlar om något som hände för tvåtusen år sedan utan är ”tillit idag, i nuet”. Som om händelsen i sig och tilliten idag inte nödvändigtvis hade något med varandra att göra, att det bara är något som andliga trygghetsnarkomaner fått för sig.

En del av intervjun handlar om förhållandet mellan tro och konst och det sorgliga faktum att så många kulturarbetare känner ”beröringsskräck” inför religion och teologi. Själv vill Hammar se tron som ett slags ”konstyttring”: Vi har musik, bildkonst, poesi och religion. Sättet att förmedla kunskap ligger på samma plan.

Per Svensson funderar:

Konstens och religionens sanningsbegrepp liknar varandra, men skiljer sig från naturvetenskapens. När Hammar lägger fram det så blir det plötsligt smått obegripligt att det teologiska tankegodset har så svårt att hitta en plats i samtida kulturkritik.

Om Hamlet ”finns”, varför gäller då inte detsamma för Jesus? Om det är självklart att litterära texter har något väsentligt att säga oss just därför att de kan och måste tolkas, varför gäller då inte detsamma för de religiösa texterna?

Men svaret på frågan varför det teologiska tankegodset inte hittar någon vidare plats i den samtida kulturkritiken är ju att mycket av den svenskkyrkliga teologin inte är särskilt väl tänkt. Skarpsinne är liksom inte det som kännetecknar oss, inte nuförtiden. Man måste erkänna att det vilar en intellektuell lättja över atmosfären. Den kan ta sig olika uttryck. Hammars resonemang i intervjun ovan är ett exempel, något som Annika Borg förtjänstfullt diskuterar på bloggen kristen opinion.

Vad kan den bero på? Ja, försommarens debatt om exegetikens plats i prästutbildningen är en delförklaring: vi får helt enkelt för lite med oss av det matnyttiga som borde vara vår specialitet. Att studera språk lär en att tänka. Det är mödosamt, men givande. När exegetiken rustas ner och alltför få beklagar detta så kommer det i förlängningen att innebära att vi blir ett slags B-präster: vi kan inte ens det som vi borde kunna. Att då, som någon pastorsadjunkt nyligen i Kyrkans tidning, raljera över ”döda språk” och mena att präststudenter istället borde gå en massa kurser i populärkultur blir ett ganska tydligt bevis på hur lite vi har att komma med, såsom i himmelen så ock på kultursidorna.

En annan anledning till teologins förmenta frånvaro i kulturdebatten torde vara å ena sidan den konservativa teologins självupptagenhet och navelskådande (dess fixering vid ämbetsfrågan, t ex, som under decennier nu effektivt bundit upp duktig tankekraft) och, å andra sidan, den liberala teologins systematiska önsketänkande. Det vill säga dess obekymrade och ihärdiga försök att ta avstånd från alla traditionella läsningar av Bibeln och traditionen, dess oförblommerade utvecklingsoptimism – som om vi, nu, vore bättre på att tänka än ”folk förr”, mindre skeptiska, mindre godtrogna.

Nej, sannerligen behöver Svenska kyrkan en väckelse, också en tankemässig sådan.