Det är tydligen värre att tycka fel än göra fel …

Av Jan-Anders Ekelund 5 December 2010 om: Äktenskapet, ÖKA

Domkapitlet i Göteborg har som bekant avhandlat ett ärende där tre präster avsagt sig sig vigselrätten pga att Svenska kyrkan ändrat äktenskapsuppfattning. Tord Nordblom är präst i Kungälv och ordförande för FK i Göteborgs stift. Inom FK finns olika syn kring om man skall avsäga sig vigselrätten eller inte. Tord argumenterar väl för sin syn i den länkade artikeln till Kyrkans Tidning.

Yngve Kalin skriver på sin hemsida om ett annat ärende i samma domkapitel. En känd kyrkomötesledamot (ifrån en nomineringsgrupp som oftast tycker tvärt emot FK och gärna vill framstå som en garant för att alla skall vigas) och präst har blivit fråntagen sitt vigseluppdrag pga att han misskött det. Läs Yngves mycket tänkvärda artikel.

Här kan ni också läsa Yngves artikel:

Göteborgs domkapitel har fått syssla mycket med vigseluppdraget på sista tiden. Tre präster hade som bekant ansökt hos den ansvariga statliga myndigheten Kammarkollegiet att bli befriade från uppdraget som vigselförrättare i juridisk mening, som Svenska kyrkan ansökt om också för deras del helt i enlighet med Kyrkomötets beslut. Svenska kyrkan sökte i princip för alla präster – och alla fick ett personligt förordnande med namn och allt.
Men vad som är mindre bekant är att Domkapitlet också haft att hantera frågan om en kyrkoherde med viktiga uppdrag både i stiftet och på nationell nivå, som förrättat en olaglig vigsel genom att hinderprövningen inte längre var giltig. När man läser handlingarna är det ingen tvekan vem det är som äger frågan om vigseluppdraget. Det är staten genom Kammarkollegiet som “anmodar Svenska kyrkan att inkomma med yttranden” ibland med en så kort tidsfrist som 14 dar. Trossamfundet sänder ärendena till sin tillsynsnivå d.v.s. domkapitlen, för om Svenska kyrkan inte sköter sitt uppdrag tillfredställande kan hela uppdraget äventyras enligt § 3 Lagen om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund. Den ogiltiga vigseln gör att Svenska kyrkan anmodas redogöra för hur vigselverksamheten är organiserad, hur utbildning och fortbildning och löpande kontroll etc. går till.
Staten frågar, kyrkan svarar och staten beslutar till slut. Så är ordningen.
Domkapitlet svarar den 10 okt 2010 hur vigselverksamheten i stiftet är organiserad och skriver att det “ser allvarligt på att NN förrättat en vigsel trots att giltighetsdatum passerats för hindersprövningsintyget och har förståelse för att kammarkollegiet för en viss tid återkallar NN:s förordnande som vigselförrättare.”
Kammarkollegiets beslut kommer den 5 november. Den felande prästen skiljs från uppdraget att vara vigselförrättare och i motiveringen konstateras: “Rätten att förrätta vigsel innefattar myndighetsutövning av stor vikt eftersom vigseln har ingripande och vidsträckta rättsverkningar för enskilda människor.” … “Mot bakgrund av detta får NN anses ha misskött sitt uppdrag. Enligt Kammarkollegiets praxis leder misskötsamhet av detta slag till att förordnandet att vara vigselförrättare återkallas.” Som en liten upplysning läggs det till att återkallandet inte gäller “för en viss tid.” – men trossamfundet kan söka igen och då kommer Kammarkollegiet att pröva om personen har tillräckliga kunskaper.
Domkapitlets övriga svar faller Kammarkollegiet på läppen och det deklareras sonika “att Kammarkollegiet avstår från ytterligare åtgärder gentemot samfundet i anledning av händelsen.”
Domkapitlet släpper därmed frågan om den enskilde prästen. Det är väl rimligt, alla kan ju p.g.a. försummelser göra fel – men när de gäller de tre som ansökte om befrielse av uppdraget motsätter sig Domkapitlet en befrielse med motiveringen “att det inte är möjligt att ge dispenser” efter Kyrkomötets beslut i frågan, vilket också stärks av det “enligt regelverket inte är fråga om vigselplikt i Svenska kyrkan.”
Kammarkollegiets beslut är känt. Det är visst möjligt eftersom det inte finns “någon laglig skyldighet för en … befattningshavare att vara vigselförrättare inom samfundet.
Domkapitlet låter sig inte nöjas. Man utreder vidare och vid sammanträdet den 4 nov 2010 riktas kritik mot de tre prästerna (Som i tidningarna kallades allvarlig kritik) för att de använde sig av andra vägar än opinionsbildning “för att försöka åstadkomma en förändring”. Det anser inte Domkapitlet vara lojalt med Svenska kyrkan.
Med sådana skrivningar kan all opposition mot rådande ordningar avfärdas. Sanningen är väl tyvärr den, att det i dagens svenska kyrka är värre att tycka fel och verka för en förändring än att göra fel.
Hur ska man annars förstå Göteborgs domkapitel?