Gud – i kyrkan och samhället

Av Anna Sophia Bonde 4 July 2013 om: Ärkebiskopen, Efterföljelse, Gud, Kyrkans tidning, Socialdemokraterna

SVT hade annonserat att det skulle bli stor, maffig kyrkodebatt i Almedalen, med utgångspunkten Är det för lite Gud i kyrkan? Tyvärr kom den knappa kvartens debatt igår kväll att handla om höger eller vänster. Helle Klein menade att detta att vara kristen har med människovärde att göra – alltså är alla kloka kristna vänster. Dagens Elisabeth Sandlund ifrågasatte att detta var något specifikt “vänster” och ville komma åt grunden för vårt engagemang som kristna, Jesus själv, och vad det innebär är det är på hans mandat vi verkar i världen.  Om detta har hon skrivit i en artikel Svenska kyrkan är i andlig kris som avslutas:

Öppenheten för en klar och tydlig presentation av vad kristen tro innebär är förvånansvärt stor i vårt sekulariserade samhälle. Respekten för en kyrka som vet vad hon har att komma med och som är stolt över det är påtaglig. Chanserna att nå ut med budskapet är goda.  I takt med att kunskapen om kristen tro sjunkit har också fördomarna minskat och Svenska kyrkan är, trots medlemstappet, det trossamfund som har de i särklass bredaste kontaktytorna.

 Alla kommer inte omedelbart att acceptera erbjudandet om det nya liv, här och nu på jorden och i all evighet i himlen, som Jesus vill ge var och en som är beredd att ta emot . Men att en och annan tackar nej, åtminstone för tillfället, är ett mindre problem än om kyrkan är så otydlig och luddig med vad hon står för att det inte finns något att tacka ja till.

För att nå ut med budskapet krävs uppfinningsrikedom, uthållighet, samarbete över samfundsgränserna, en mångfald av uttryckssätt och ett mod att pröva nya vägar.  Allt är möjligt – så länge utgångspunkten är att det som görs gynnar det övergripande syftet.

Det gäller också kyrkans engagemang för samhället i stort och för dess individer, vare sig det handlar om diakonala insatser för människor i nöd, arbetet för fred, mot miljöförstöring, för en human flyktingpolitik och så vidare, och så vidare. På alla områden har kyrkan som sådan och enskilda kristna en kallelse att göra en insats med den gemensamma utgångspunkten att alla människor har ett okränkbart värde eftersom de är skapade till Guds avbild.

Men genomslaget uteblir om ansträngningarna innebär att strålkastarljuset riktas någon annanstans än mot kyrkans herre, Jesus Kristus.

Ärkebiskopen tyckte att det inte är för lite Gud i kyrkan men väl för lite Gud i samhället, att medierna lite enögt lyfter fram somligt, kyrkligt engagemang men missar mycket annat. Begreppet “andlighet” nämndes, men inte – befarar jag – så att någon direkt uppfattade detta som något lockande.

Kanske är Fredrik Modéus något viktigt på spåren när han i nya numret av Kyrkans tidning önskar ett slags Almedalsanda för kyrkan, alltså att vi inte längre skulle vara så rädda för att låta åsikter brytas mot varandra utan se mångfalden som en tillgång. Han skriver:

Guds barn kan tycka olika och föra debatt utan att kyrkan går under. Vi har en särskild tillgång: enhet beror inte av samma åsikt, ståndpunkt, partifärg, inte av samma politiska agenda. Inte av att tro formuleras likadant. Törsten förenar däremot: efter liv, mening och sanning. Och löftet om gudsnärvaro. Törst och löfte: två konstanter som inte ens det vassaste meningsutbytet rår på.

Just därför är det tråkigt att till exempel Helle Klein, som är en så inflytelserik debattör, dissar alla som inte kommer till samma politiska slutsatser som hon själv. Det främjar knappast samtalsklimatet i kyrkan. Och, vad som är ännu värre: det lär inte få människor att tänka: se på de kristna, som de älskar varandra! – utom möjligen i ironisk bemärkelse.