I tidningen Dagens tisdagsnummer kommenterar Erik Johansson – missionssekreterare för EFS och medlem i Frimodig kyrkas riksstyrelse – det uttalande den amerikanska gruppen Exodus gjort, Exodus som länge bedrivit själavård utifrån övertygelsen att homosexuell livsstil kan ändras genom förbön. Exodus företrädare, Alan Chambers, ber nu om förlåtelse för den skada föreningens verksamhet kan ha åsamkat homosexuella.
Erik Johansson är en klok röst i debatten och alltid noga med distinktionerna. Även han välkomnar avbönen och säger, utifrån sitt mångåriga engagemang i föreningen Medvandrarna, som med andra förtecken än Exodus velat ge själavård till dem som kämpar med sin sexualitet:
Det är väldigt bra om de fått insikt om att den enkelspåriga retoriken om att det går att förändra sin sexualitet leder fel./…/Vi menade att det viktigaste är att vi är älskade och förlåtna i Jesus Kristus och att vi blir förvandlade i mötet med Gud. Men att det per automatik innebär en förändrad sexuell inriktning ställde vi oss väldigt skeptiska till, säger han.
Däremot ställer sig Erik Johansson frågande till de slutsatser som Exodus företrädare dragit när de nu lägger ner sin organisation och istället renodlat vill arbeta mot homofobi i kyrkan.
Det är jättebra att man vill hjälpa kyrkorna att bli mer välkomnande. Så resonerade även Medvandrarna, men det är inte samma sak som att välsigna livsstilen eller relationerna.
I förlängningen tror han att Alan Chambers uttalanden kommer att göra att många evangelikala kristna omprövar sin syn på homosexualitet.
– Många kommer att säga: ’vi hade nog fel ändå’ och ändra sin åsikt. Men jag undrar om det är rätt slutsats. Det kanske snarare är ett tecken på att man har en ganska grund teologi kring sexualiteten och äktenskapet, säger han.
På söndag är det Apostladagen. I evangelietexten bekänner Petrus att Jesus är Messias, den levande gudens son. Jesus ger Petrus, som ledare för kyrkan, ett stort ansvar genom binde- och lösenycklarna. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen. (Mt 16:19) Händelserna kring Exodus visar på det stora ansvar kyrkan har och hur svårt det är att undvika de två dikena: laissez faire och lagiskhet utan hjärta. Men att det är svårt innebär inte att det inte är viktigt att, som Erik Johansson, söka upprätthålla distinktionerna, istället för att resignera inför det synbart oundvikliga. Kyrkan har ju egentligen ingenting annat att hålla sig till, där ute på sjön, i mörkret och stormen, än Jesu röst.
För att vår tjänst, som kyrka och enskilda, är det helt avgörande om vi har goda förebilder, som kan förmedla Jesu exempel till oss. I gårdagens Kyrkans tidning läser vi om hur en katolsk präst, tillhörande franciskanerorden, i helgen dödats i Syrien av rebeller då han, Francois Mourad, försökte försvara ett kloster och dem som befann sig där. Klostret hade tidigare varit den enda säkra platsen i trakten, varför några nunnor och andra kristna tagit sin tillflykt dit.
Det är ett sådant ”heligt prästerskap” (enligt söndagens episteltext från 2 Petrusbrevet 2) som inspirerar och förpliktigar. Francois Mourad – requiescat in pace. Vi befinner oss inte i Syrien, utanför fönstret pågår antagligen inga strider, inga synbara i alla fall. Ändå är det kyrkans uppgift, också här, att ”försvara klostret” och dem som tagit sin tillflykt dit. Hur vi gör det på bästa sätt är en fråga som borde genomsyra den här valrörelsen.