K-G Bergström och Gud

Av Anna Sophia Bonde 28 December 2010 om: Okategoriserade

Lyssnade igår i bilen på K-G Bergströms vinterprogram i P1.  Det var välformulerat och intressant, inte minst vad gäller hans musikval. Han varnade inledningsvis “känsliga lyssnare” för att det inte skulle bli någon “finmusik”, utan folkliga låtar. Och det blev det, schlagers och dansbandsmusik, Dolly Parton och, om jag minns rätt, minst 20% läsarsånger, från Lapp-Lisa till trubaduren Mats Paulsson som sjöng Gyllne morgon. Mina medresenärer och jag spekulerade om huruvida KGB med detta musikval ville säga något nytt om sig själv till publiken, t ex att han skulle vara “varmt troende” eller något liknande.

Efter att ha avhandlat sin fattiga norrländska barndom, sina uppsalastudier och åren vid Rapport ägnade han programmets sista minuter åt att svara på sådana spekulationer som ovanstående. Han ville betona att de kristna låtarna INTE betydde att han har kvar sin barnatro, tvärtom: om han haft en gnutta av den kvar så blåste den bort, sa han, vid Gudrunstormen, då de fattiga och fromma smålandsbönderna ju blev hårt drabbade. De fattiga och fromma smålandsbönder som KGB tyckte att Gud borde skydda på ett särskilt sätt, eftersom de ju i historien ofta visat sig vara lojala mot Honom.

Dessa sista minuter på ett i övrigt lysande radioprogram bekräftade vad jag ofta noterat angående kända och “lyckade” svenskar. De kan vara hur framgångsrika som helst inom sina respektive områden, allmänbildade, verserade, humoristiska, you name it – men när det kommer till teologiska spörsmål så befinner de sig ofta på något slags förskolenivå (detta inte sagt för att förolämpa troende dagisbarn).  Och de anser sig behöva rättfärdiga eller tydligt ta avstånd från sådana tecken som SKULLE KUNNA tyda på att de vore troende. Som om en sådan ingrediens skulle få deras framgång i övrigt att framstå som lite solkig, eller mindre framgångsrik.

Detta bekräftar också Jesu ord om “de visas vishet”: när de, efter mycken tankemöda, kommit fram till att bilden av Gud som en gubbe på ett moln, måste vara felaktig (naiv, vulgär…) så drar de ofta den slutsatsen att de därför inte längre tror på Gud. Men vad finns det för följdenlighet i det?

Sveriges radio