lightversion av dopet

Av Anna Sophia Bonde 25 January 2011 om: Dopet

Dagen rapporterar från Anglikanien att en grupp präster nu lobbar för att dopritualet ska genomgå en språklig och innehållslig översyn. De nuvarande formuleringarna anses inte anpassade till samtiden. En kritik som känns igen också från vår svenskkyrkliga ankdamm. Kombinationen av Anna-Karin Hammar nya dopteologi och Margareta Melins doptexter kan få ödesdigra konsekvenser, i alla fall torde de framstå som ödesdigra för var och en som inser att även om människan blir mer mondän så ändras inte hennes natur i samma takt. Vi som lever nu torde bära på samma slags inre mörker som de gjorde som levde för 1000 år sedan.

De invändningar som många i vår kyrka delar med de anglikanska prästerna tror jag inte handlar om att “den nuvarande ordningen inte tillräckligt tar hänsyn till de livsval människor ställs inför idag”, utan beror på att många kyrkomedlemmar, fastän de på papperet fortfarande är medlemmar, egentligen inte sympatiserar med den kristna teologins huvudsats: att Gud sände sin Son för att frälsa världen från dess synder.

Men är det ett gott argument för kyrkan att ändra sin teologi? För att den inte är tillräckligt sympatisk? Bryr man sig då inte alls om frågan huruvida dopordningen faktiskt utsäger viktiga saker om den mänskliga naturen, om Guds förekommande nåd, ja, om vad det innebär att vara människa? Och borde vi i så fall inte börja där, med att sätta tilltro till bibelordet, istället för att slå knut på oss själva för att, för en oförstående och inte nödvändigtvis särskilt intresserad omvärld, förklara vad författaren nog egentligen menade…