På posk:s hemsida skriver Mats Rimborg om kyrkovalet och om alternativen. Rimborg går ut hårt: Och av de politiskt obundna grupperna har POSK det överlägset mest genomtänkta programmet, de flesta kandidaterna och är det enda alternativet för alla utom de mest extrema väljarna, de som antingen vill att kyrkan bara ska vara en spegelbild av samhället eller att kyrkan ska vara en sekt som styrs av präster och övriga anställda. Den senare satsen syftar naturligtvis mot Frimodig kyrka. Jag är övertygad om att många lokala poskare mycket hellre sett att Rimborg lagt all sin energi mot partipolitiseringen.
I fyra punkter skall jag bemöta Rimborgs inlägg och beskriva varför Frimodig kyrka behövs. Först vill jag bara påpeka att jag tycker att Rimborgs argumentationsteknik om sektmentalitet i början av artikeln är tråkig, den bygger på ”guilt by association”. Helt ogrundat försöker han kleta fast en sektstämpel på Frimodig kyrka. Frimodig kyrka skäms inte för att vi har ett starkt stöd bland många av kyrkans anställda.
1. Nuvarande valsystem med direktval (som jag anser vara fel) till Kyrkomötet och stiftsfullmäktige kräver att väljarna får tydliga alternativ att rösta på. I det gamla systemet, med välinsatta kyrkliga elektorer som väljare, fanns inte samma behov. Vi behöver ett tydligt alternativ utan partipolitiska förtecken som står upp för klassisk kristen tro. Frimodig kyrka vill vara detta tydliga alternativ. Posk har exempelvis inte mäktat med att stå upp för att äktenskapet är enbart mellan man och kvinna. Posk representant i kyrkostyrelsens arbetsutskott har varit med och arbetat fram både 2005 års beslut om partnerskapsvälsignelse och 2009 års skrivelse om enkönade äktenskap. Samtidigt finns det fortfarande några poskare på kyrkomötet med en biblisk äktenskapssyn. Det är alltså ett lotteri att rösta på posk, man vet inte vad man röstar in i den mest aktuella frågan.
2. Rimborg skriver att posk är ett mittenalternativ precis som vissa av de politiska partierna brukar göra. Problemet är att den teologiska förskjutningen inom Svenska kyrkan har gått väldigt snabbt under de två senaste decennierna. Det innebär att mitten också har förskjutits starkt. Men Guds ord har inte ändrats. Det fungerar inte att alltid stå i mitten när avgörande beslut skall tas, framförallt inte lärobeslut som exempelvis att ”utvidga” äktenskapet.
3. Rimborg skriver: Vi vill gärna reformera kyrkan, men vi tror att det sker bäst genom att låta den utvecklas på ett sätt som inte i onödan stöter bort olika grupper, vare sig de vill kalla sig låg-, hög- eller gammalkyrkliga, eller något annat. Posk stod tidigare upp för att det fanns två hedervärda uppfattningar i ämbetsfrågan. Men 1999, på Kyrkomötet, röstade nästan alla poskare (utom de som senare gått över till Frimodig kyrka), tillsammans med de politiska partierna, för att inga samvetsbetänkligheter accepteras i ämbetsfrågan. Det har utestängt många män och kvinnor ifrån låg-, hög- eller gammalkyrkliga sammanhang. Frimodig kyrka står benhårt upp för posk:s tidigare linje att det finns två hedervärda uppfattningar. Frimodig kyrka exkluderar inte, men det gör posk. Var finns respekten för och försoningen med dem som tänker olika i denna fråga? Posk:s agerande i äktenskapsfrågan riskerar att ännu fler kommer att bli exkluderade i sin egen kyrka. En av posk:s ledande representanter, tillika kyrkoherde i mitt stift, har redan deklarerat att ingen som inte erkänner enkönade äktenskap får tjänst i hans pastorat.
4. Rimborg hävdar också att Frimodig kyrka inte kommer att utöva något inflytande. Så brukar de stora politiska partierna låta i riksdagsvalet. Visst, posk sitter vid köttgrytorna tillsammans med de politiska partierna och bestämmer i Svenska kyrkan på riksnivå. Men vi märker det inte. Det teologiska förfallet ifrån rikskyrkan fortgår. Svenska kyrkan befinner sig i en ekumenisk kris. Många poskare lokalt ute i församlingarna är mycket bekymrade. Många bekänner öppet att de röstar på Frimodig kyrka. Det är inte konstigt, de ser Frimodig kyrka som det verkliga alternativet.